♥

Jag la glatt på och vakten log mot mig.
-Har det löst sig nu eller?
-Jo en komp.. min pappa ska betala ut mig.
-Okej. Nu måste du tillbaka. Kom här.
-Ååh, snälla kan jag inte bara få springa runt lite ett tag först.
-Hahah, tro inte att du kan få som du vill bara för att du är Justin Bieber.
-Ne jag vet, jag vet verkligen det, men jag vill bara springa av mig lite.
-Nej tyvärr. Du får springa i cellen.
-Men jaha...

Jag följde surt efter och han låste in mig.



Alizes perspektiv

Jag var så galet less på dom fula vita väggarna och den äckliga sjukhuslukten. Sängen var fruktansvärt oskön också och jag ville inget annat än att få åka hem. Jag låg och lyssnade på pipandet från alla maskiner och efter ett tag kommer pappa in med en sjuksköterska.

-Hur mår du? frågade han mig medan han läste i några papper.
-Jo de är väl ganska bra..
-Vars har du ont? Jag heter Lucas förresten.
-I hela kroppen i stort sett.
Både pappa och Lucas kollade olyckligt på mig.

-Okej.. Har något berättat för dig hur det ligger till.
-Nej?
-Okej, du har fyra brytna revben, din fot och arm är bryten och ditt ben är brytet på tre ställen. Du har även haft hjärnskakning och ett antal indre blödnindar.
-Oj.. var allt jag fick fram.
-Jo, du är grymt stark som klarat dig!
-Oj...

-Men nu är läget stabilt och förhoppningsvis läker allt som det ska.
-Hur länge måste jag stanna här?
-Vi kommer nog hålla kvar dig på sjukhuset en vecka och så kommer du bli sängliggande ytterligare en vecka.
-Jaha.. men.. jag trodde jag va stark?
-Du är det, men med tanke på att hela din högra sida i stort sett blev mosad så lär det inte gå så bra för dig att gå från början...
-Vänta lite.. du sa att föroppningsvis läker allt som det ska? Vad händer om det inte gör det?
-Ja då kan vi behöva operera om dig..
-Åhnej!

Justins perpektiv

Jag satt upptryckt mot väggen inne i min cell. Jag tycktes höra Ushers röst, men han kom aldrig. Det kändes som det var flera år sedan jag ringt honom. Snälla säg att mamma inte övertalat honom!
Tillslut kom han gående i korridoren.
-Usher!!!
-Scch, jag är trött på skrikande fans, du får ställa dig i kö om du vill ha autograf.
Jag kollade förvånat på honom men sen brast han ut i skratt och jag förstod att han bara skojat.
-Hhahaha du skulle sett ditt ansikte! Så epic! flinade han.
-Det var inte skoj... sa jag och försökte låta bli att skratta.
-Hahah jo erkänn!

-Men du, varför tog de så lång tid?!
-Halva polisstationen ville ha min autograf...
-Ne men seriöst?
-Det är sant! Jag lovar.
-Ofta? Men.. ingen vill ha min...
-Aww, lilla Justin är avundsjuk.
-Sluta reta mig när jag inte kan ge igen, jag sitter fan fast här inne ju!
-Ah juste det var därför jag kom hit.

Just som han sa det kom vakten fram och låste upp. Först slängde jag mig i Ushers famn men sen kom jag ihåg att jag skulle ge igen så jag nöp han hårt. Han skrek till och vi började sen låtsas bråttas. Jag hade ingen chans mot honom. Han tog ner mig hela tiden.
-Okej! Jag ger mig, jag ger mig!
Han skrattade och släppte mig, vi gick sen ut till hans bil.

Alizes perspektiv

Jag vägrar operera mig! Snälla låt mig läka rätt!
Lucas kom in och gav mig smärtstillande och vi pratade lite grann. Han var väldigt trevlig.
-Vill du ha något?
-Justin... sa jag lågt.
-Vad sa du?
-Nej inget just nu.
-Okej.
-Finns det någon chans att jag skulle kunna få sätta mig i stolen ett tag? Just som jag frågade det kom Caitlin inspringande på mitt rum.
Lucas kom in och gav mig smärtstillande och vi pratade lite grann. Han var väldigt trevlig.
-Vill du ha något?
-Justin... sa jag lågt.
-Vad sa du?
-Nej inget just nu.
-Okej.
-Finns det någon chans att jag skulle kunna få sätta mig i stolen ett tag? Just som jag frågade det kom Caitlin inspringande på mitt rum.

-Åååh Alize!!!
-Caitlin!
Hon kramade mig och jag kände mig genast bättre.
-Hur mår du? frågade hon oroligt.
-Jag mår bra!
Lucas harklade sig och jag tittade frågande på honom. Han gav mig en menande blick.
-Okej, fine.. jag mår bättre.
Caitlin och Lucas tittade på varandra och Lucas nickade.
-Bra att du mår bättre i alla fall!

Lucas var just på väg ut ur rummet men jag ropade på honom.
-Vänta, kunde jag sätta mig i stolen?
-Jo, om du hjälper till lite här.
-Jag? frågade Caitlin osäkert.
-Ja precis.
-Vad ska jag göra då? fnissade hon ännu osäkrare.
-Bara låt henne stötta sig lite på dig.
-Okej.

Dom hjälpte mig till stolen och det kändes som hela min kropp skulle rasa, men jag bet ihop.

---

KOMMENTERA!