Never say never - kapitel 10
Jag gick in till Alize, hon låg där med bandage runt huvudet.
-Hej Alize. Asså förlåt, jag tänkte skoja..
-Jag vet, det var bara en olyckhändelse, det gör inget, suckade hon.
Alizes perspektiv
Jag låg i sjukhussängen och Justin bad om ursäkt minst tusen gånger. Jag försökte förklara för honom att det var lugnt men han lyssnade inte. Som tur var så ringde hans mobil och han gick iväg och svarde. Jag blundade och mitt huvud dunkade så fruktansvärt mycket. Justin kom tillbaka och satte sig på sängen igen.
-Det var Caitlin som ringde, dom kommer hit. Visst är det okej?
-Självklart.
-Bra, asså jag är verkligen ledsen, förlåt.
-Justin det räcker nu, jag säger ju att det inte gör något, snälla om du säger förlåt en gång till blir jag galen!
-Förlåt....
Jag suckade och slog till honom på armen. Han log mot mig och lovade att han skulle gottgöra mig.
-Kan du gå och fråga någon sjuksköterska hur länge jag måste stanna här?
Han nickade och gick ut. Jag suckade och försökte ignorera smärtan i huvudet.
Jag hörde hur någon harklade sig i döröppningen och när jag öppnade ögonen stod Chaz, Ryan, Christian och Caitlin där.
-Ååååh tack gode gud, utbrast Caitlin och sprang fram och kramade mig.
Chaz, Ryan och Chris kom också fram och kramade mig. Jag tackade dom för att dom räddat mitt liv och Christian började förklara hur ballt det var när vattnet blev helt rött. Caitlin slog till Chris i bakhuvudet precis som hon gjort första dagen jag träffade dom. Så han skyndade sig att försvara sig genom att berätta hur obehagligt det var också. Jag kunde inte låta bli att skratta åt hur rolig han är.
Efter ett tag kom Justin in med en sköterska efter sig. Hon tog några prover och frågade hur jag mådde. Jag ljög och sa att de bara gjorde lite ont i huvudet, och eftersom proverna såg bra ut så tyckte hon att jag kunde få åka hem. Men om jag skulle få mer ont i huvudet skulle jag åka tillbaka på en gång. Sen skulle jag komma tillbaka efter en vecka för att ta bort stygnen i bakhuvudet.
Jag reste mig försiktig upp ur sängen och trots att jag tog det försiktigt höll jag på ramla omkull, Justin tog tag i min arm och hjälpte mig sen ut till bilen. Vi sa hejdå till dom andra och sen satte jag mig i framsätet. På väg hem kom jag på att pappa inte hade någon aning om vars jag var, och klockan var 8 på kvällen. Jag suckade och Justin kollade ängsligt på mig.
-Har du jätte ont? frågade han oroligt.
-Nej, det är inte det. Pappa kommer vara galen när jag kommer hem...
-Han vet inte vars du varit?
-Ne... och jag tror inte att de blir bättre av att jag kommer hem med bandage på huvudet, suckade jag.
-Men det är ju bara att förklara vad som hänt.
-Jag tvivlar på att han kommer låta mig förklara....
-Ta det bara lugnt, de går säkert bra. Han log mot mig och jag log tillbaka.
Några minuter senare stannade han utanför mitt hus. Jag sa hejdå och han bad om ursäkt än en gång. Jag sa åt han att sluta tänka på det och han lovade att försöka. Jag öppnade dörren och var just på väg ut när jag kände hur de högg till i huvudet. Jag stönade till och lutade mig bak i bilsätet.
-Shit Alize! Ska jag hjälpa dig in?
-Nej, var de ända jag fick fram. Han öppnade sin dörr och gick runt till min sida, han tog tag under min arm och hjälpte mig upp på bron. Han bad såklart om förlåt en gång till och nu orkade jag inte ens bry mig om att svara. Jag kramade om honom och tackade för hjälpen och sen föreslog jag att vi kunde göra om det någon gång. Han nickade och kollade oroligt på mig.
-Justin, jag kommer inte dö! Jag lovar! Sluta oroa dig och åk hem nu istället, jag klarar mig. Han kramade mig igen och gick tillbaka till sin Range Rover. När han svängde runt hörnet och jag inte kunde se bilen längre gick jag in i hallen.
-Alize vars fan har du varit?! Och vad har hänt med ditt huvud?! Vars är din mobil?! Jag har försökt ringa dig i flera timmar! ALIZE?!
Jag suckade och berättade vad som hänt. Pappa blev helt galen när jag berättade att jag slagit huvudet i poolkanten och åkt till sjukhuset utan att ringa honom. Jag kände hur jag började skaka och pappa hjälpe mig upp till mitt rum. Vi skulle prata mer i morgon för jag var för trött för att prata nu. Jag kröp ner under täcket och somnade på en gång.
Justins perspektiv
När jag kom hem stog mamma i köket och väntade på mig.
-Justin vars har du varit?! Och varför är din mobil avstängd?
Jag bad henne att vänta och sprang sedan ut till poolen. Tack och lov! Dom hade klarat av att städa upp allt blod och mamma borde därför inte ha någon aning om vad som hänt. Jag pustade ut och gick inte till mamma igen.
-Jag har varit ute med några kompisar och min mobil tog slut på batteri... Jag mådde verkligen inte bra av att ljuga för mamma men för en gångs skull tror jag att det är det bästa.
-Okej... jag såg att hon inte litade på mig helt men hon verkade inte bry sig mer om det just nu.
-Vad vill du äta? frågade hon sedan.
-Pizza? Snälla... Det var så länge sedan.
-Justin... vi åt pizza igår.
-Snääääälla.
-Vad vill du ha för pizza då? suckade hon och gick bort till telefonen.
-Ta bara någon god...Jag kommer snart.
Jag sprang upp för trappen, gick in på mitt rum och ringde Chaz.
-Yo bro, svarade han.
-Hej! Tack för att ni städade upp allt blod....
-Det är lugnt.
-Schysst, men du, jag måste gå nu, vi hörs!
-Hejdå.
Jag gick ner till köket och hjälpte mamma att duka, sen knackade det på dörren och jag gick och hämtade pizzan. Vi satte oss ner och åt sen gick jag upp på mitt rum och startade datorn. Jag loggade in på twitter och facebook och sen gick jag och la mig, helt slut efter allt som hänt.
KOMMENTERA!
-Hej Alize. Asså förlåt, jag tänkte skoja..
-Jag vet, det var bara en olyckhändelse, det gör inget, suckade hon.
Alizes perspektiv
Jag låg i sjukhussängen och Justin bad om ursäkt minst tusen gånger. Jag försökte förklara för honom att det var lugnt men han lyssnade inte. Som tur var så ringde hans mobil och han gick iväg och svarde. Jag blundade och mitt huvud dunkade så fruktansvärt mycket. Justin kom tillbaka och satte sig på sängen igen.
-Det var Caitlin som ringde, dom kommer hit. Visst är det okej?
-Självklart.
-Bra, asså jag är verkligen ledsen, förlåt.
-Justin det räcker nu, jag säger ju att det inte gör något, snälla om du säger förlåt en gång till blir jag galen!
-Förlåt....
Jag suckade och slog till honom på armen. Han log mot mig och lovade att han skulle gottgöra mig.
-Kan du gå och fråga någon sjuksköterska hur länge jag måste stanna här?
Han nickade och gick ut. Jag suckade och försökte ignorera smärtan i huvudet.
Jag hörde hur någon harklade sig i döröppningen och när jag öppnade ögonen stod Chaz, Ryan, Christian och Caitlin där.
-Ååååh tack gode gud, utbrast Caitlin och sprang fram och kramade mig.
Chaz, Ryan och Chris kom också fram och kramade mig. Jag tackade dom för att dom räddat mitt liv och Christian började förklara hur ballt det var när vattnet blev helt rött. Caitlin slog till Chris i bakhuvudet precis som hon gjort första dagen jag träffade dom. Så han skyndade sig att försvara sig genom att berätta hur obehagligt det var också. Jag kunde inte låta bli att skratta åt hur rolig han är.
Efter ett tag kom Justin in med en sköterska efter sig. Hon tog några prover och frågade hur jag mådde. Jag ljög och sa att de bara gjorde lite ont i huvudet, och eftersom proverna såg bra ut så tyckte hon att jag kunde få åka hem. Men om jag skulle få mer ont i huvudet skulle jag åka tillbaka på en gång. Sen skulle jag komma tillbaka efter en vecka för att ta bort stygnen i bakhuvudet.
Jag reste mig försiktig upp ur sängen och trots att jag tog det försiktigt höll jag på ramla omkull, Justin tog tag i min arm och hjälpte mig sen ut till bilen. Vi sa hejdå till dom andra och sen satte jag mig i framsätet. På väg hem kom jag på att pappa inte hade någon aning om vars jag var, och klockan var 8 på kvällen. Jag suckade och Justin kollade ängsligt på mig.
-Har du jätte ont? frågade han oroligt.
-Nej, det är inte det. Pappa kommer vara galen när jag kommer hem...
-Han vet inte vars du varit?
-Ne... och jag tror inte att de blir bättre av att jag kommer hem med bandage på huvudet, suckade jag.
-Men det är ju bara att förklara vad som hänt.
-Jag tvivlar på att han kommer låta mig förklara....
-Ta det bara lugnt, de går säkert bra. Han log mot mig och jag log tillbaka.
Några minuter senare stannade han utanför mitt hus. Jag sa hejdå och han bad om ursäkt än en gång. Jag sa åt han att sluta tänka på det och han lovade att försöka. Jag öppnade dörren och var just på väg ut när jag kände hur de högg till i huvudet. Jag stönade till och lutade mig bak i bilsätet.
-Shit Alize! Ska jag hjälpa dig in?
-Nej, var de ända jag fick fram. Han öppnade sin dörr och gick runt till min sida, han tog tag under min arm och hjälpte mig upp på bron. Han bad såklart om förlåt en gång till och nu orkade jag inte ens bry mig om att svara. Jag kramade om honom och tackade för hjälpen och sen föreslog jag att vi kunde göra om det någon gång. Han nickade och kollade oroligt på mig.
-Justin, jag kommer inte dö! Jag lovar! Sluta oroa dig och åk hem nu istället, jag klarar mig. Han kramade mig igen och gick tillbaka till sin Range Rover. När han svängde runt hörnet och jag inte kunde se bilen längre gick jag in i hallen.
-Alize vars fan har du varit?! Och vad har hänt med ditt huvud?! Vars är din mobil?! Jag har försökt ringa dig i flera timmar! ALIZE?!
Jag suckade och berättade vad som hänt. Pappa blev helt galen när jag berättade att jag slagit huvudet i poolkanten och åkt till sjukhuset utan att ringa honom. Jag kände hur jag började skaka och pappa hjälpe mig upp till mitt rum. Vi skulle prata mer i morgon för jag var för trött för att prata nu. Jag kröp ner under täcket och somnade på en gång.
Justins perspektiv
När jag kom hem stog mamma i köket och väntade på mig.
-Justin vars har du varit?! Och varför är din mobil avstängd?
Jag bad henne att vänta och sprang sedan ut till poolen. Tack och lov! Dom hade klarat av att städa upp allt blod och mamma borde därför inte ha någon aning om vad som hänt. Jag pustade ut och gick inte till mamma igen.
-Jag har varit ute med några kompisar och min mobil tog slut på batteri... Jag mådde verkligen inte bra av att ljuga för mamma men för en gångs skull tror jag att det är det bästa.
-Okej... jag såg att hon inte litade på mig helt men hon verkade inte bry sig mer om det just nu.
-Vad vill du äta? frågade hon sedan.
-Pizza? Snälla... Det var så länge sedan.
-Justin... vi åt pizza igår.
-Snääääälla.
-Vad vill du ha för pizza då? suckade hon och gick bort till telefonen.
-Ta bara någon god...Jag kommer snart.
Jag sprang upp för trappen, gick in på mitt rum och ringde Chaz.
-Yo bro, svarade han.
-Hej! Tack för att ni städade upp allt blod....
-Det är lugnt.
-Schysst, men du, jag måste gå nu, vi hörs!
-Hejdå.
Jag gick ner till köket och hjälpte mamma att duka, sen knackade det på dörren och jag gick och hämtade pizzan. Vi satte oss ner och åt sen gick jag upp på mitt rum och startade datorn. Jag loggade in på twitter och facebook och sen gick jag och la mig, helt slut efter allt som hänt.
KOMMENTERA!
Kommentarer
Trackback
