Never say never - kapitel 2

Vi gick ut till bilen och pappa låste dörren efter oss. Jag saknar verkligen mamma, varför skulle dom skilja sig för? Och framförallt, varför skulle pappa flytta till Atlanta? Och varför var jag och Simon tvugna att följa med och lämna alla våra vänner i Phoenix? Livet är verkligen inte rättvist!



Efter ett tag var vi framme vid skolan. Jag kände ingen alls och allt var helt nytt. Jag ville bara stanna inne i bilen och deppa men de verkade inte pappa gå med på. Jag gick och hämtade koden till mitt skåp och jag fick med mig några böcker och ett schema. Jag gick fram till mitt skåp och låste upp, stoppade in böckerna och tog med mig dom böckerna jag skulle ha till lektionen.

Just när jag går runt ett hörn så krockar jag med någon.
- Ouuch, säger han och hjälper mig upp från golvet. Är du okej, jag såg dig inte, förlåt.
- Nej men jag är okej, hur gick de för dig? frågade jag och tittade upp på honom.
Det är inte sant! Justin Beaver?! Vad gör HAN på MIN skola?!
- Ingen fara, svarade han glatt.
- Justin Beaver? sa jag och jag kunde inte dölja min irritation.
- Jupp, de är jag de, eller, Justin BIEBER, menmen, flinade han.
Usch! Han var så perfekt som alla mina galna Beaver vänner påstod. Jag fejkade ett leénde och gick förbi honom. Jag gick förbi några killar som flinade åt mig och när jag gått förbi dom så hörde jag hur de började skratta.

Jag fattar verkligen inte vad de är för fel på vissa människor. På en bänk längre fram satt en tjej och gav mig världens bitchblick. Jag kollade förvånat på henne men blev skrämd av ''vad de nu heter, de som ringer innan lektionerna börjar'' (:]) Jag fortsatte leta efter klassrummet och tillsist hittade jag det. Jag var självklart tvungen att presentera mig inför klassen. Det är de absolut värsta med att börja på en ny skola. Tro mig, jag har varit med om det många gånger. Jag körde med de vanliga:
- Hej... Jag heter Alize Smith, jag flyttade från Phoenix med min pappa Charles och min lillebror Simon. Och sen lade jag till, min mamma Celia bor kvar i Phoenix.

På väg till den enda lediga platsen som, som tur var, var längst bak, påpekade läraren att jag tydligen skulle berätta mer om mig själv. Så jag ställde mig där framme igen och började prata om mina intressen, jag kollade vädjande på Mr. dork (haha....) och han hjälpte mig genom att ställa några frågor istället för att låta mig gå och sätta mig.
- Vilken är din favorit färg?
Vaaarför skulle nån vilja veta de?
- Ehm... blå?
- Favorit mat?
- Tacos typ.
- Din idol?
- Jag har ingen idol.
- Du vet om att Justin Bieber går på den här skolan va?
Jag kollade frågande på honom och nickade.

- Okej, så killar, fritt fram! Här har ni Alize Smith, icke Bieber fan.
Alla killar började busvissla och klappa händerna. Jag kände hur jag rodnade. De här kommer bli en jobbig dag tänkte jag medans jag gick till min plats. Men där hade jag fel, jag behövde bara presentera mig två gånger till och då behövde jag bara säga vad jag hette. Tack och lov. På lunchen satt jag ensam och jag kände hur alla tittade på mig, men värst var några vid ett bord bakom mig, dom slutade aldrig stirra!
Tre killar och två tjejer och Justin Beaver.
När dom äntligen slutade glo så tittade jag lite försiktigt på dom, alla såg ritkigt bra ut, även fast alla killar förutom en hade sån där töntig beaverfrilla.

Heheh Mr. dork :p









Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0