Never say never - kapitel 56

Kenny kom gående med en jättefin glasskål med något som såg jättegott ut. Han ställde ner det på bordet och gav oss varsin sked.
-Har ni det skoj? frågade han och log.
-Klart vi har, varför skulle vi inte ha det?
-Dum fråga. flinade han.
-Haha kan man lugnt säga. log jag.

Han lämnade oss sedan ensamma igen. Vi började äta av desserten och fortsatte prata.


-Jag vet att du är handikappad. flinade han efter att vi ätit klart. Men jag hade ändå tänkt att vi kanske kunde ta en liten promenad längst stranden?
-JA! även fast det inte kommer gå så bra för mig men jag får göra mitt bästa..
-Haha jag hjälper dig.
-Bra, börja med att hjälpa mig upp ur stolen. Jag är så mätt så jag inte ens kan resa mig! flinade jag.

Jag mådde egentligen inte alls bra och jag kände att det inte bara var för att jag var mätt. Kanske håller på bli sjuk. I såna fall borde jag nog fara hem så jag inte smittar ner honom... Eller så är det ingenting utan jag bara jagar upp mig i onödan.

-Alize? Jorden anropar!
-Haha oj, förlåt.
-Du kanske inte borde ha ätit så mycket som du gjorde. skrattade han.
-Haha ne jag känner det.

Jag började krycka mig(xD) längst stranden medans Justin lugnt gick bredvid mig men en hand på min rygg.
-Ah sanden är bara ivägen!
-Hahah ska jag bära dig?
-Hah de orkar du inte! flinade jag.
-Ska jag bevisa det?! sa han kaxigt och stannade mig.
-Visst. skrattade jag.
Han lyfte upp mig och det gick ganska bra. I alla fall fyra meter...

-Okej nu har jag bevisat det får jag släppa ner dig nu? frågade han ängsligt.
-Hahaha gullunge! Hur hade du tänkt att jag skulle ta mig tillbaka till mina kryckor då?
-Eh.. han tittade besvärat på mig.
-Huh? Ska jag kanske simma dit? flinade jag.
-BRA IDÉ! utbrast han och släppte ner mig.
-Då kör vi!
-Haha ne men du stannar här så hämtar jag kryckorna.
-BRA IDÉ! härmade jag honom.

Han var snabbt tillbaka med kryckorna och gav dom till mig.
-Nu tycker jag vi ska åka vidare.
-Åka vidare vars? frågade jag nyfiket.
-Det får du se. flinade han retsamt.
-Åh om inte hela jag skulle vara ihop gipsad skulle jag döda dig just nu!
-Haha sorry. Du får helt enkelt låta bli.
-Inte skoj alls. Du vet att jag hatar överraskingar!
-Haha du hatar bara att inte veta vad överraskningarna är. sa han och klappade mig på huvudet.

När vi kom fram till bilen hjälpte han mig in och sedan började han köra. Efter ett tag stannade vi utanför bion. Det såg ovanlig öde ut.
-Ska vi se bio? frågade jag förväntningsfullt.
-Jajamen! Vi gör så här, jag lämnar av dig här och sedan åker jag och parkerar.
-Du kan inte lämna mig själv! Dina fans kommer döda mig.. skojade jag, nog för att det skulle kunna hända men ändå.
-Haha inga problem gå bara in, det är ingen där inne.
-Va? Jag fattar inte? Vad ska vi då göra här?
-VI ska se bio, ingen annan. Det är egentligen stängt.
-Jaha.. sa jag frågande.
-Haha tänk inte så mycket, gå bara in. Ska jag hjälpa dig ut?
-Jag klarar mig.
-Okej, jag är tillbaka om två sekunder sa han och kysste mig på pannan.

Jag klev ut och gick in på bion. När jag kom in kände jag hur det högg till i magen och jag ramlade ihop på golvet....

Tack till er snälla männsikor som kommenterade förra inlägget, har bestämt mig för att behålla bloggen :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0