Never say never - kapitel 54
Jag vaknade vid ett nästa dag av att Simon kom in på mitt rum med en stor frukost till mig.
-Aw ibland är du ganska awesome faktiskt. Log jag och gnuggade mina ögon.
-Haha jag vet. flinade han.
-Men jag antar att du behöver hjälp med något? frågade jag då jag insåg att det här bara var någon slags mutning.
-Äsch, det är bara en liten sak...
-Vadå?
-Skulle du kunna fixa ihop mig med Caitlin?... sa han generat.
-VA?! utbrast jag och sprutade ut juice i ansiktet på honom.
Han torkade bara bort det och nickade.
-Vänta nu här?! Vad fan är det vad jag missat?!
-Hon är så jäävla snygg och jag skulle bli hur populär som helst.
-Ursäkta mig men du kan absolut inte bli tillsammans med henne! Det är ju för fan Caitlin Beadles, min bästa vän?! Och du tror du kan bli tillsammans med henne. Du behöver fan hjälp! Psykisk hjälp! Hon är hundra år äldre än dig.
-MEN KAN DU HÅLLA KÄFTEN OCH LÅTA MIG TALA TILL PUNKT?! skrek han för att överrösta mig.
-VAD?! skrek jag tillbaka även fast han var helt tyst.
-Jag snackar inte om Caitlin Beadles, jag snackar om Caitlin Stanford. sa han lugnt.
-Stanford.. vad?
-Caitlin Stanford, hon går i min engelskaklass.
-Va?
-Du är fan trög...
-Nej men jag fattar ju! Men varför skulle jag kunna fixa ihop er?
-Inte fan vet jag... du är ju ganska cool så du har säkert någon bra plan.
-Ehm, tack? men jag vet inte ens vem det är.
-Äsch, skitsamma då. muttrade han och gick ut.
Jag skakade på huvudet och började skratta för mig själv.
Efter att jag ätit upp så bänglade jag mig in i min garderob för att hitta kläder. Jag valde ett vitt linne och jeansshorts. Egentligen var det för kallt för att bara kunna ha shorts och linne på sig men eftersom mitt ben och arm är hundra gånger tjockare nu på grund av gipset så får jag inte på mig några byxor eller långärmade tröjor. Jag såg verkligen fram emot ikväll men kan inte släppa att allt skulle vara så mycket bättre om jag inte hade brutit benet.
Och foten.
Och revbenen...
Menmen, så kan det gå.
Eftersom jag ändå inte hade något att göra så började jag plugga lite. När klockan närmade sig 4 så började jag locka mitt hår. Eftersom jag har tjockt hår så tar det rätt så lång tid för mig att locka hela mitt hår. Så vid halv 5 var jag klar. Då började jag sminka mig lite. Eftersom jag aldrig varit den som sminkat mig särskilt mycket så kletade jag bara på mig mascara och lite ögonskugga. Men sedan bestämde jag mig för att ta på mig lite rouge också.
Efter att jag sminkat klart mig så bytte jag om. Jag hittade sedan en slapp långärmad tröja som jag också tog på mig så jag inte skulle frysa lika mycket. Sedan tog jag på mig några armband och två ringar. Jag tittade på klockan och den var bara just efter 5. Jaha, vad ska jag göra i 2 timmar då, tänkte jag och suckade.
Jag startade datorn och tiden gick fortare än vad jag trodde. Plötsligt plingade det på dörren och jag fick panik. Jag tog en snabb titt i spegeln suckade missnöjt. Sedan skyndade jag mig ner för trappen och lyckades ta mig fram till dörren utan att ramla. Jag öppnade dörren och där stod han. Justin Drew Bieber...
Tråkigt kapitel... Jag insåg nyss att det hade varit bättre om jorden gick under eftersom vi har världens största biologiprov på fredag och jag inte pluggat någonting.. Därför lär det bli väldigt kass uppdatering men jag ska göra mitt bästa ;) Kommentera så blir det roligare att skriva!
-Aw ibland är du ganska awesome faktiskt. Log jag och gnuggade mina ögon.
-Haha jag vet. flinade han.
-Men jag antar att du behöver hjälp med något? frågade jag då jag insåg att det här bara var någon slags mutning.
-Äsch, det är bara en liten sak...
-Vadå?
-Skulle du kunna fixa ihop mig med Caitlin?... sa han generat.
-VA?! utbrast jag och sprutade ut juice i ansiktet på honom.
Han torkade bara bort det och nickade.
-Vänta nu här?! Vad fan är det vad jag missat?!
-Hon är så jäävla snygg och jag skulle bli hur populär som helst.
-Ursäkta mig men du kan absolut inte bli tillsammans med henne! Det är ju för fan Caitlin Beadles, min bästa vän?! Och du tror du kan bli tillsammans med henne. Du behöver fan hjälp! Psykisk hjälp! Hon är hundra år äldre än dig.
-MEN KAN DU HÅLLA KÄFTEN OCH LÅTA MIG TALA TILL PUNKT?! skrek han för att överrösta mig.
-VAD?! skrek jag tillbaka även fast han var helt tyst.
-Jag snackar inte om Caitlin Beadles, jag snackar om Caitlin Stanford. sa han lugnt.
-Stanford.. vad?
-Caitlin Stanford, hon går i min engelskaklass.
-Va?
-Du är fan trög...
-Nej men jag fattar ju! Men varför skulle jag kunna fixa ihop er?
-Inte fan vet jag... du är ju ganska cool så du har säkert någon bra plan.
-Ehm, tack? men jag vet inte ens vem det är.
-Äsch, skitsamma då. muttrade han och gick ut.
Jag skakade på huvudet och började skratta för mig själv.
Efter att jag ätit upp så bänglade jag mig in i min garderob för att hitta kläder. Jag valde ett vitt linne och jeansshorts. Egentligen var det för kallt för att bara kunna ha shorts och linne på sig men eftersom mitt ben och arm är hundra gånger tjockare nu på grund av gipset så får jag inte på mig några byxor eller långärmade tröjor. Jag såg verkligen fram emot ikväll men kan inte släppa att allt skulle vara så mycket bättre om jag inte hade brutit benet.
Och foten.
Och revbenen...
Menmen, så kan det gå.
Eftersom jag ändå inte hade något att göra så började jag plugga lite. När klockan närmade sig 4 så började jag locka mitt hår. Eftersom jag har tjockt hår så tar det rätt så lång tid för mig att locka hela mitt hår. Så vid halv 5 var jag klar. Då började jag sminka mig lite. Eftersom jag aldrig varit den som sminkat mig särskilt mycket så kletade jag bara på mig mascara och lite ögonskugga. Men sedan bestämde jag mig för att ta på mig lite rouge också.
Efter att jag sminkat klart mig så bytte jag om. Jag hittade sedan en slapp långärmad tröja som jag också tog på mig så jag inte skulle frysa lika mycket. Sedan tog jag på mig några armband och två ringar. Jag tittade på klockan och den var bara just efter 5. Jaha, vad ska jag göra i 2 timmar då, tänkte jag och suckade.
Jag startade datorn och tiden gick fortare än vad jag trodde. Plötsligt plingade det på dörren och jag fick panik. Jag tog en snabb titt i spegeln suckade missnöjt. Sedan skyndade jag mig ner för trappen och lyckades ta mig fram till dörren utan att ramla. Jag öppnade dörren och där stod han. Justin Drew Bieber...
Tråkigt kapitel... Jag insåg nyss att det hade varit bättre om jorden gick under eftersom vi har världens största biologiprov på fredag och jag inte pluggat någonting.. Därför lär det bli väldigt kass uppdatering men jag ska göra mitt bästa ;) Kommentera så blir det roligare att skriva!
Never say never - kapitel 53
Han tog två steg mot mig och la handerna på mina kinder, jag la handen på hans höft och hans perfekta läppar kysste mina. Jag drog handen genom hans mjuka hår och han suckade. Sedan tog han bort ena handen och la den på min rygg. Efter ett tag avbröt vi kyssten och stod bara och tittade på varandra.
-I'll never let you go. viskade han.
Jag blev helt varm av hans ord men kunde inte låta bli att ge tillbaka så mycket som han retat mig.
-Never say never....
-Hörru, never say never funkar inte alltid. log han.
Jag log tillbaka och kysste honom igen. Sedan släppte han taget om mig och öppnade dörren.
-Jag älskar dig. sa jag och släppte hans hand.
-Jag älskar dig med shawty. sa han och gick ut. Jag stängde dörren och insåg att det inte fanns en chans att jag skulle ta mig upp för trappen. Smart...
-Ehm pappa? ropade jag.
-Ja? skrek han från köket.
-Kan du komma?
-Vad är det?
-Jag tror jag brytit benet...
Han rusade in i hallen och tittade oroligt på mig.
-Varför tror du det?
-För att jag har det?! paltskaft...
-Jaha, men åh, jag trodde du menade att du gjort det nu. flinade han.
-Tror du jag skulle vara så här lugn då eller?
-Haha men vad ville du då?
-Kan du bära upp mig på mitt rum? flinade jag.
-Hur tog du dig ner?
-Jag har en personlig bärare. log jag stort.
-Jaså, och vars tog han vägen då? sa han och lyfte upp mig.
-Han skulle hem, han ville att jag skulle sova så jag skulle vara på bra humör imorgon. flinade jag.
-På så vis, har du inte varit det eller?
-Värst vad nyfiken du var då...
-Förlåt att jag frågar. muttrade han.
Jag skrattade bara för han är verkligen kass på låtsas bli sur.
När han ställde ner mig på mitt rum rynkade han på näsan.
-Du.. du borde nog duscha om du ska gå på dejt med världens kändaste tonåring imorgon. sa han retsamt. Jag smällde till honom på axeln och han började flina ännu mer.
-Tack för skjutsen nu får du hemskt gärna gå ut...
-Okejdå, godnatt gumman. sa han och pussade mig på pannan.
-Du borde verkligen prata med mamma också. tillade han.
Jag svarade inte utan slängde mig bara i sängen. Det gjorde ont i mina revben men jag bet ihop. Egentligen har pappa rätt, jag borde prata med mamma. Jag ropade upp henne och när vi pratat klart insåg vi att båda två överreagerat. Jag bestämde mig sedan för att följa pappas råd och duscha, mamma hjälpte mig att sätta på mig påsar över gipset och sedan gick jag in i duschen. Det var inte direkt det lättaste jag gjort om man säger så.
Sedan gick jag och la mig och just innan jag somnade fick jag ett sms av Justin *godnatt shawty, saknar ditt vackra andsikte, kan inte vänta till imorgon. Love u<3* Aww! Jag svarade sömnigt på hans sms och stängde sedan av min telefon.
Jag vaknade vid ett nästa dag av att Simon kom in på mitt rum med en stor frukost till mig.
-Aw ibland är du ganska awesome faktiskt. Log jag och gnuggade mina ögon.
-Haha jag vet. flinade han.
-Men jag antar att du behöver hjälp med något? frågade jag då jag insåg att det här bara var någon slags mutning.
-Äsch, det är bara en liten sak...
-Vadå?
-Skulle du kunna fixa ihop mig med Caitlin?... sa han generat.
SAYA WHATA?! KOMMENTERA!!!
-I'll never let you go. viskade han.
Jag blev helt varm av hans ord men kunde inte låta bli att ge tillbaka så mycket som han retat mig.
-Never say never....
-Hörru, never say never funkar inte alltid. log han.
Jag log tillbaka och kysste honom igen. Sedan släppte han taget om mig och öppnade dörren.
-Jag älskar dig. sa jag och släppte hans hand.
-Jag älskar dig med shawty. sa han och gick ut. Jag stängde dörren och insåg att det inte fanns en chans att jag skulle ta mig upp för trappen. Smart...
-Ehm pappa? ropade jag.
-Ja? skrek han från köket.
-Kan du komma?
-Vad är det?
-Jag tror jag brytit benet...
Han rusade in i hallen och tittade oroligt på mig.
-Varför tror du det?
-För att jag har det?! paltskaft...
-Jaha, men åh, jag trodde du menade att du gjort det nu. flinade han.
-Tror du jag skulle vara så här lugn då eller?
-Haha men vad ville du då?
-Kan du bära upp mig på mitt rum? flinade jag.
-Hur tog du dig ner?
-Jag har en personlig bärare. log jag stort.
-Jaså, och vars tog han vägen då? sa han och lyfte upp mig.
-Han skulle hem, han ville att jag skulle sova så jag skulle vara på bra humör imorgon. flinade jag.
-På så vis, har du inte varit det eller?
-Värst vad nyfiken du var då...
-Förlåt att jag frågar. muttrade han.
Jag skrattade bara för han är verkligen kass på låtsas bli sur.
När han ställde ner mig på mitt rum rynkade han på näsan.
-Du.. du borde nog duscha om du ska gå på dejt med världens kändaste tonåring imorgon. sa han retsamt. Jag smällde till honom på axeln och han började flina ännu mer.
-Tack för skjutsen nu får du hemskt gärna gå ut...
-Okejdå, godnatt gumman. sa han och pussade mig på pannan.
-Du borde verkligen prata med mamma också. tillade han.
Jag svarade inte utan slängde mig bara i sängen. Det gjorde ont i mina revben men jag bet ihop. Egentligen har pappa rätt, jag borde prata med mamma. Jag ropade upp henne och när vi pratat klart insåg vi att båda två överreagerat. Jag bestämde mig sedan för att följa pappas råd och duscha, mamma hjälpte mig att sätta på mig påsar över gipset och sedan gick jag in i duschen. Det var inte direkt det lättaste jag gjort om man säger så.
Sedan gick jag och la mig och just innan jag somnade fick jag ett sms av Justin *godnatt shawty, saknar ditt vackra andsikte, kan inte vänta till imorgon. Love u<3* Aww! Jag svarade sömnigt på hans sms och stängde sedan av min telefon.
Jag vaknade vid ett nästa dag av att Simon kom in på mitt rum med en stor frukost till mig.
-Aw ibland är du ganska awesome faktiskt. Log jag och gnuggade mina ögon.
-Haha jag vet. flinade han.
-Men jag antar att du behöver hjälp med något? frågade jag då jag insåg att det här bara var någon slags mutning.
-Äsch, det är bara en liten sak...
-Vadå?
-Skulle du kunna fixa ihop mig med Caitlin?... sa han generat.
SAYA WHATA?! KOMMENTERA!!!
Never say never - kapitel 52
-Åhå den filmen, är den verkligen bra? har hört att den handlar om en bögig bäver som låter som en tjej. flinade han.
-Jadu, det beror ju på om man är en beliber eller hater. flinade jag tillbaka.
-Hahah, vill du verkligen se den? sa han sedan seriöst.
-Klart jag vill!
-Då gör vi det. Log han stort.
Efter att vi sett klart filmen så satt vi och pratade någon timme. Tillsist blev jag alldelens för nyfiken över vad han hittat på till imorgon. Så jag blev tvungen att fråga.
-Snälla berätta vad vi ska göra imorgon! sa jag vädjande.
-Vill du verkligen veta?
-Ja! sa jag desperat.
-Okejdå...
Han tystnade och jag väntade på att han skulle svara. Efter att han inte sagt något på två minuter blev jag desperat.
-Men Justin, berätta då!
-Haha tror du verkligen jag är så dum att jag avslöjar det. flinade han och strök mig på kinden.
Jag slog bort hans hand och blängde på honom.
-Hahah blir du sur nu?
-Jaa. muttrade jag.
-Ojoj, då får man passa sig. retade han mig.
-Eller hur! sa jag och flätande ihop våra händer.
-Du får helt enkelt se imorgon. log han.
-Du vet att jag har dåligt tålamod så det är väldigt orättvist.
-Haha ja, men jag kan ge dig en ledtråd...
-Ja?
-Du kommer få träningsvärk i armarna. flinade han.
-Och vad menade du med det där, ska vi typ springa ett maraton och jag ska hoppa efter dig med mina kryckor eller?
-Haha ne jag tänkte eftersom du har så dålig kondition så kommer det väl bli jobbigt för dig att bara ta dig till bilen. flinade han.
-Tyst. skrattade jag.
-Hah, ne jag kanske ska börja dra mig hem, du måste sova så du är pigg imorgon. Hatar när du vaknar på fel sida, som idag. flinade han.
-Det är bara för att du är så taskig och retar mig.
-Haha men jag kan inte motstå det. sa han och kysste mig på pannan.
-''Jag kan inte motstå det'' härmade jag med fjantig röst.
-Haha ska sluta, jag lover. log han.
-Vilken tur då, you don't want me to go ninja on you. flinade jag.
-Haha hur ska du kunna göra det med bryta ben?
-Du skulle ju sluta reta mig!
-Jag är på väldigt rethumör som du kanske märker. flinade han.
-Ja, det går liksom inte att undvika. flinade jag tillbaka.
-Stannar du här eller vill du följa mig ner? frågade han efter en stunds tystnad.
-Jag följer dig om du bär mig. flinade jag.
-Tror du jag orkar bära dig eller?! utbrast han.
-Antingen så är du klen eller dum... muttrade jag.
-Hahah jag menade inte att du var tung, tänkte bara på att hela du är gipsad så du väger ju typ 100 kilo mer.
-Ha-ha...
-Hahah kom då, men tänk om jag tappar dig. sa han ängsligt.
-Sissy..
Han lyfte upp mig och bar mig ner för trappen. Han var jätte nära på tappa mig en gång och jag skrattade ihjäl mig åt hans ansiktsuttryck. Han muttrade någon som ''inte skoj alls, fatta hur nära det var'' Han ställde ner mig på golvet och jag balanserade på ett ben.
-Du kan ju stödja dig på ditt andra ben. log han.
-Men tänk om det blir något fel och så läker det fel och så måste jag operera mig och så dör jag...
-Hah lite vild fantasi kanske.
-Hahah jaja men det är bättre att vara försiktig i alla fall.
-Det har du rätt i.
-Då kommer jag och hämtar dig vid 7 imorgon kväll. log han.
-Okej, kan vi inte göra något innan dess.
-Tyvärr.. jag har två fotograferingar och en intervju så jag hinner inte. sa han ledsamt.
-Ah okej, lycka till då. log jag.
-Tack. log han tillbaka.
Han tog två steg mot mig och la handerna på mina kinder, jag la handen på hans höft och hans perfekta läppar kysste mina. Jag drog handen genom hans mjuka hår och han suckade. Sedan tog han bort ena handen och la den på min rygg. Efter ett tag avbröt vi kyssten och stod bara och tittade på varandra.
-I'll never let you go. viskade han.
Jag blev helt varm av hans ord men kunde inte låta bli att ge tillbaka så mycket som han retat mig.
-Never say never....
-Hörru, never say never funkar inte alltid. log han.
Jag log tillbaka och kysste honom igen. Sedan släppte han taget om mig och öppnade dörren.
-Jag älskar dig. sa jag och släppte hans hand.
-Jag älskar dig med shawty. sa han och gick ut.
Jag stängde dörren och insåg att det inte fanns en chans att jag skulle ta mig upp för trappen. Smart....
KOMMENTERA!
-Jadu, det beror ju på om man är en beliber eller hater. flinade jag tillbaka.
-Hahah, vill du verkligen se den? sa han sedan seriöst.
-Klart jag vill!
-Då gör vi det. Log han stort.
Efter att vi sett klart filmen så satt vi och pratade någon timme. Tillsist blev jag alldelens för nyfiken över vad han hittat på till imorgon. Så jag blev tvungen att fråga.
-Snälla berätta vad vi ska göra imorgon! sa jag vädjande.
-Vill du verkligen veta?
-Ja! sa jag desperat.
-Okejdå...
Han tystnade och jag väntade på att han skulle svara. Efter att han inte sagt något på två minuter blev jag desperat.
-Men Justin, berätta då!
-Haha tror du verkligen jag är så dum att jag avslöjar det. flinade han och strök mig på kinden.
Jag slog bort hans hand och blängde på honom.
-Hahah blir du sur nu?
-Jaa. muttrade jag.
-Ojoj, då får man passa sig. retade han mig.
-Eller hur! sa jag och flätande ihop våra händer.
-Du får helt enkelt se imorgon. log han.
-Du vet att jag har dåligt tålamod så det är väldigt orättvist.
-Haha ja, men jag kan ge dig en ledtråd...
-Ja?
-Du kommer få träningsvärk i armarna. flinade han.
-Och vad menade du med det där, ska vi typ springa ett maraton och jag ska hoppa efter dig med mina kryckor eller?
-Haha ne jag tänkte eftersom du har så dålig kondition så kommer det väl bli jobbigt för dig att bara ta dig till bilen. flinade han.
-Tyst. skrattade jag.
-Hah, ne jag kanske ska börja dra mig hem, du måste sova så du är pigg imorgon. Hatar när du vaknar på fel sida, som idag. flinade han.
-Det är bara för att du är så taskig och retar mig.
-Haha men jag kan inte motstå det. sa han och kysste mig på pannan.
-''Jag kan inte motstå det'' härmade jag med fjantig röst.
-Haha ska sluta, jag lover. log han.
-Vilken tur då, you don't want me to go ninja on you. flinade jag.
-Haha hur ska du kunna göra det med bryta ben?
-Du skulle ju sluta reta mig!
-Jag är på väldigt rethumör som du kanske märker. flinade han.
-Ja, det går liksom inte att undvika. flinade jag tillbaka.
-Stannar du här eller vill du följa mig ner? frågade han efter en stunds tystnad.
-Jag följer dig om du bär mig. flinade jag.
-Tror du jag orkar bära dig eller?! utbrast han.
-Antingen så är du klen eller dum... muttrade jag.
-Hahah jag menade inte att du var tung, tänkte bara på att hela du är gipsad så du väger ju typ 100 kilo mer.
-Ha-ha...
-Hahah kom då, men tänk om jag tappar dig. sa han ängsligt.
-Sissy..
Han lyfte upp mig och bar mig ner för trappen. Han var jätte nära på tappa mig en gång och jag skrattade ihjäl mig åt hans ansiktsuttryck. Han muttrade någon som ''inte skoj alls, fatta hur nära det var'' Han ställde ner mig på golvet och jag balanserade på ett ben.
-Du kan ju stödja dig på ditt andra ben. log han.
-Men tänk om det blir något fel och så läker det fel och så måste jag operera mig och så dör jag...
-Hah lite vild fantasi kanske.
-Hahah jaja men det är bättre att vara försiktig i alla fall.
-Det har du rätt i.
-Då kommer jag och hämtar dig vid 7 imorgon kväll. log han.
-Okej, kan vi inte göra något innan dess.
-Tyvärr.. jag har två fotograferingar och en intervju så jag hinner inte. sa han ledsamt.
-Ah okej, lycka till då. log jag.
-Tack. log han tillbaka.
Han tog två steg mot mig och la handerna på mina kinder, jag la handen på hans höft och hans perfekta läppar kysste mina. Jag drog handen genom hans mjuka hår och han suckade. Sedan tog han bort ena handen och la den på min rygg. Efter ett tag avbröt vi kyssten och stod bara och tittade på varandra.
-I'll never let you go. viskade han.
Jag blev helt varm av hans ord men kunde inte låta bli att ge tillbaka så mycket som han retat mig.
-Never say never....
-Hörru, never say never funkar inte alltid. log han.
Jag log tillbaka och kysste honom igen. Sedan släppte han taget om mig och öppnade dörren.
-Jag älskar dig. sa jag och släppte hans hand.
-Jag älskar dig med shawty. sa han och gick ut.
Jag stängde dörren och insåg att det inte fanns en chans att jag skulle ta mig upp för trappen. Smart....
KOMMENTERA!
Never say never - kapitel 51
-Visst.. uhm.. eh... visst andvänder ni... ja, du vet?...
-Pappa! sa jag generat då jag förstod vad han menade.
-Förlåt men jag är tvungen. sa han besvärat.
-Du kan vara lugn, vi har inte kommit så långt än.
-Okej.. umm, då byter vi samtalsämne då? flinade han.
-Hahah, ja... När skulle mamma fara hem?
-Hon åker på måndag. Vad har hänt mellan er? har ni bråkat.
-Ja men det är ingenting. mumlade jag.
-Säker?
Jag nickade bara.
När vi ätit klart så ringde det på dörren. Och det var Justin som kom.
Vi gick upp på mitt rum och jag var jätte nära på ramla i trappen men Justin tog fast mig.
-Åh jag hatar dom här jävla kryckorna! utbrast jag när vi kom in på mitt rum.
-Lugn gumman, du kan snart gå som vanligt.
-Jag orkar inte hoppa runt på dom längre!
-Då får jag väl bära dig då. Log han.
-Jaa. muttrade jag.
Han lyfte upp mig och bar mig till sängen.
-Hur länge tar det för ett ben att läka om man brytit det på tre ställen? frågade jag.
-Ingen aning, du behöver kanske kryckorna i en månad till.
-Åh nu blev jag ju bara mer deprimerad. Det känns som hundra år.
-Aww, ska jag göra det bättre? flinade han och jag nickade.
Han la sig över mig och började kyssa mig på halsen. Det blev mer och mer intensivt och Justins händer var överallt på mig. Mina händer var innanför Justins tröja och han bet sig i läppen. Vi fortsatte kyssas och just då jag dragit av Justins tröja knackade det på dörren. Justin flög av mig och letade efter sin tröja som på något sätt hamnat under min säng.
-Ehm ursäkta att jag stör. sa pappa besvärat då han såg att Justin stod utan tröja.
-Jag tänkte bara, um.. jag trodde ni inte kommit så långt än. fortsatte han och kollade menande på mig.
-Vad ville du? frågade ja surt.
-Jag tänkte bara att ni kanske ville ha något att äta så jag har poppat popcorn.
-Tack. mumlade Justin och tog emot skålen.
Pappa gick snabbt ut och jag och Justin kollade generat på varandra.
-Hahah va pinsamt. flinade Justin.
-Ah gosh, jag dööör. sa jag och gömde mig under kudden.
-Hahah så farligt var det väl inte. log han och tog bort kudden.
-Jo, men du kanske är van, eller vad vet jag. flinade jag.
-Hörru!
-Hahah ska vi kanske sätta på en film? frågade jag efter en stunds tystnad.
-Det tycker jag vi ska göra. Vad vill du se för någon?
-INGEN SKRÄCKIS! skrek jag.
-Haha fine.
-Jag tycker det är min tur att välja film nu.
-Okej, säg vilken du vill se så springer jag ner och hämtar den. log han.
-Okeeej... jag vet inte om du hört talas om den men den är väääldigt inspirerande och jag bra ääälskar skådespelaren, han är så grymt snygg, till och med snyggare än dig...
-Tack...
-Fast du behöver inte hämta den för jag har den här. log jag och tog fram Never Say Never som jag hade under min kudde.
-Åhå den filmen, är den verkligen bra? har hört att den handlar om en bögig bäver som låter som en tjej. flinade han.
-Jadu, det beror ju på om man är en beliber eller hater. flinade jag tillbaka.
-Hahah, vill du verkligen se den? sa han sedan seriöst.
-Klart jag vill!
-Då gör vi det. Log han stort.
Efter att vi sett klart filmen så satt vi och pratade någon timme. Tillsist blev jag alldelens för nyfiken över vad han hittat på till imorgon. Så jag blev tvungen att fråga.
-Snälla berätta vad vi ska göra imorgon! sa jag vädjande.
-Vill du verkligen veta?
-Ja! sa jag desperat.
-Okejdå...
Kommer han berätta? KOMMENTERA MASSOR!
-Pappa! sa jag generat då jag förstod vad han menade.
-Förlåt men jag är tvungen. sa han besvärat.
-Du kan vara lugn, vi har inte kommit så långt än.
-Okej.. umm, då byter vi samtalsämne då? flinade han.
-Hahah, ja... När skulle mamma fara hem?
-Hon åker på måndag. Vad har hänt mellan er? har ni bråkat.
-Ja men det är ingenting. mumlade jag.
-Säker?
Jag nickade bara.
När vi ätit klart så ringde det på dörren. Och det var Justin som kom.
Vi gick upp på mitt rum och jag var jätte nära på ramla i trappen men Justin tog fast mig.
-Åh jag hatar dom här jävla kryckorna! utbrast jag när vi kom in på mitt rum.
-Lugn gumman, du kan snart gå som vanligt.
-Jag orkar inte hoppa runt på dom längre!
-Då får jag väl bära dig då. Log han.
-Jaa. muttrade jag.
Han lyfte upp mig och bar mig till sängen.
-Hur länge tar det för ett ben att läka om man brytit det på tre ställen? frågade jag.
-Ingen aning, du behöver kanske kryckorna i en månad till.
-Åh nu blev jag ju bara mer deprimerad. Det känns som hundra år.
-Aww, ska jag göra det bättre? flinade han och jag nickade.
Han la sig över mig och började kyssa mig på halsen. Det blev mer och mer intensivt och Justins händer var överallt på mig. Mina händer var innanför Justins tröja och han bet sig i läppen. Vi fortsatte kyssas och just då jag dragit av Justins tröja knackade det på dörren. Justin flög av mig och letade efter sin tröja som på något sätt hamnat under min säng.
-Ehm ursäkta att jag stör. sa pappa besvärat då han såg att Justin stod utan tröja.
-Jag tänkte bara, um.. jag trodde ni inte kommit så långt än. fortsatte han och kollade menande på mig.
-Vad ville du? frågade ja surt.
-Jag tänkte bara att ni kanske ville ha något att äta så jag har poppat popcorn.
-Tack. mumlade Justin och tog emot skålen.
Pappa gick snabbt ut och jag och Justin kollade generat på varandra.
-Hahah va pinsamt. flinade Justin.
-Ah gosh, jag dööör. sa jag och gömde mig under kudden.
-Hahah så farligt var det väl inte. log han och tog bort kudden.
-Jo, men du kanske är van, eller vad vet jag. flinade jag.
-Hörru!
-Hahah ska vi kanske sätta på en film? frågade jag efter en stunds tystnad.
-Det tycker jag vi ska göra. Vad vill du se för någon?
-INGEN SKRÄCKIS! skrek jag.
-Haha fine.
-Jag tycker det är min tur att välja film nu.
-Okej, säg vilken du vill se så springer jag ner och hämtar den. log han.
-Okeeej... jag vet inte om du hört talas om den men den är väääldigt inspirerande och jag bra ääälskar skådespelaren, han är så grymt snygg, till och med snyggare än dig...
-Tack...
-Fast du behöver inte hämta den för jag har den här. log jag och tog fram Never Say Never som jag hade under min kudde.
-Åhå den filmen, är den verkligen bra? har hört att den handlar om en bögig bäver som låter som en tjej. flinade han.
-Jadu, det beror ju på om man är en beliber eller hater. flinade jag tillbaka.
-Hahah, vill du verkligen se den? sa han sedan seriöst.
-Klart jag vill!
-Då gör vi det. Log han stort.
Efter att vi sett klart filmen så satt vi och pratade någon timme. Tillsist blev jag alldelens för nyfiken över vad han hittat på till imorgon. Så jag blev tvungen att fråga.
-Snälla berätta vad vi ska göra imorgon! sa jag vädjande.
-Vill du verkligen veta?
-Ja! sa jag desperat.
-Okejdå...
Kommer han berätta? KOMMENTERA MASSOR!
Never say never - kapitel 50
Han gav mig en lååång kram och sedan kysstes vi innan han vände sig om.
-Hejdå älskling. sa han och vände sig mot mig när han kommit fram till dörren.
-Hejdå, jag älskar dig. log jag tillbaka.
Alizes perspektiv
Direkt Justin åkt hem la jag mig i sängen. Egentligen borde jag gå och duscha men det kändes så jobbigt med allt gips och sånt. Jag startade datorn och kollade det gamla vanliga. Twitter, facebook och några bloggar. Efter att jag stängt av datorn somnade jag nästan på en gång.
Justins perspektiv
Jag vaknade klockan 6 av att min väckarklocka ringde. Jag insåg då att jag låg nere på golvet så jag kröp upp i sängen igen. Jag stängde av väckarklockan och la kudden över huvudet. Jag måste ha somnat om för mamma rusade in i mitt rum och började skrika på mig.
-Klockan är 7 nu Justin! Du hinner inte duscha, skynda dig upp.
Jag vände bara på mig i sängen men då slet mamma av mig täcket.
-Sluta det är kallt! sa jag surt.
-Tvinga mig inte att dra upp dig...
-Du behöver inte göra det jag kan stanna hemma. mumlade jag.
Hon verkade lyssna på mig för hon gick ut ur mitt rum. Jag drog på mig täcket igen och blundade, men flög upp ur sängen bara någon minut senare för att mamma är efterbliven. Hon hade hämtat ett glas vatten och hällt på mig.
-AAAAH, vad gör du?!skrek jag.
Hon stod bara och skrattade.
-Varför gjorde du så där?!!
-Hahah sorry dude. flinade hon.
Okej... jag måste erkänna, min mamma är ganska cool ändå.
-Så där kan du ju inte göra! muttrade jag på väg till mitt badrum.
Jag stressade jätte mycket och var klar just då bussen skulle komma. Jag sprang mot busshållsplatsen men självklart körde den iväg just då jag var framme.
-Faaan! skrek jag.
Jag vände mig om och sprang hem. Åh! Jag skulle ha tagit bilen på en gång.
Jag letade i fickan efter bilnyckeln men självklart var den inte där. Jag skyndade in och letade i hela köket.
-Vad gör du? frågade mamma bakom mig.
-Missar bussen! skrek jag irriterat.
-Letar du bilnycklarna?
-JAAA
-Dom ligger vid TVen.
Tillsist hittade jag nycklarna och tur nog kom jag i tid till skolan. Dagen rullade på och klockan 3 slutade jag. Jag åkte direkt hem till Alize och vi pluggade lite, hon gjorde klart det mesta hon missat. När klockan närmade sig 7 åkte jag hem för att äta. Vi bestämde oss för att jag skulle komma över igen efter att jag ätit.
Alizes perspektiv
Efter att Justin åkt hem gick jag ner till köket. Jag väntade på att pappa skulle laga klart maten. Mamma och Simon var och bowlade och skulle äta på någon resturang.
-Hur går det med Justin då? frågade pappa.
-Jorå, det går bra.
-Är ni tillsammans.
-Värst vad du var nyfiken då.. ja det kan man väl säga att vi är. flinade jag.
-Visst.. uhm.. eh... visst andvänder ni... ja, du vet?...
-Pappa! sa jag generat då jag förstod vad han menade.
-Förlåt men jag är tvungen. sa han besvärat.
-Du kan vara lugn, vi har inte kommit så långt än.
-Okej.. umm, då byter vi samtalsämne då? flinade han.
-Hahah, ja... När skulle mamma fara hem?
-Hon åker på måndag. Vad har hänt mellan er? har ni bråkat.
-Ja men det är ingenting. mumlade jag.
-Säker?
Jag nickade bara.
När vi ätit klart så ringde det på dörren. Och det var Justin som kom.
KOMMENTERA!:d
-Hejdå älskling. sa han och vände sig mot mig när han kommit fram till dörren.
-Hejdå, jag älskar dig. log jag tillbaka.
Alizes perspektiv
Direkt Justin åkt hem la jag mig i sängen. Egentligen borde jag gå och duscha men det kändes så jobbigt med allt gips och sånt. Jag startade datorn och kollade det gamla vanliga. Twitter, facebook och några bloggar. Efter att jag stängt av datorn somnade jag nästan på en gång.
Justins perspektiv
Jag vaknade klockan 6 av att min väckarklocka ringde. Jag insåg då att jag låg nere på golvet så jag kröp upp i sängen igen. Jag stängde av väckarklockan och la kudden över huvudet. Jag måste ha somnat om för mamma rusade in i mitt rum och började skrika på mig.
-Klockan är 7 nu Justin! Du hinner inte duscha, skynda dig upp.
Jag vände bara på mig i sängen men då slet mamma av mig täcket.
-Sluta det är kallt! sa jag surt.
-Tvinga mig inte att dra upp dig...
-Du behöver inte göra det jag kan stanna hemma. mumlade jag.
Hon verkade lyssna på mig för hon gick ut ur mitt rum. Jag drog på mig täcket igen och blundade, men flög upp ur sängen bara någon minut senare för att mamma är efterbliven. Hon hade hämtat ett glas vatten och hällt på mig.
-AAAAH, vad gör du?!skrek jag.
Hon stod bara och skrattade.
-Varför gjorde du så där?!!
-Hahah sorry dude. flinade hon.
Okej... jag måste erkänna, min mamma är ganska cool ändå.
-Så där kan du ju inte göra! muttrade jag på väg till mitt badrum.
Jag stressade jätte mycket och var klar just då bussen skulle komma. Jag sprang mot busshållsplatsen men självklart körde den iväg just då jag var framme.
-Faaan! skrek jag.
Jag vände mig om och sprang hem. Åh! Jag skulle ha tagit bilen på en gång.
Jag letade i fickan efter bilnyckeln men självklart var den inte där. Jag skyndade in och letade i hela köket.
-Vad gör du? frågade mamma bakom mig.
-Missar bussen! skrek jag irriterat.
-Letar du bilnycklarna?
-JAAA
-Dom ligger vid TVen.
Tillsist hittade jag nycklarna och tur nog kom jag i tid till skolan. Dagen rullade på och klockan 3 slutade jag. Jag åkte direkt hem till Alize och vi pluggade lite, hon gjorde klart det mesta hon missat. När klockan närmade sig 7 åkte jag hem för att äta. Vi bestämde oss för att jag skulle komma över igen efter att jag ätit.
Alizes perspektiv
Efter att Justin åkt hem gick jag ner till köket. Jag väntade på att pappa skulle laga klart maten. Mamma och Simon var och bowlade och skulle äta på någon resturang.
-Hur går det med Justin då? frågade pappa.
-Jorå, det går bra.
-Är ni tillsammans.
-Värst vad du var nyfiken då.. ja det kan man väl säga att vi är. flinade jag.
-Visst.. uhm.. eh... visst andvänder ni... ja, du vet?...
-Pappa! sa jag generat då jag förstod vad han menade.
-Förlåt men jag är tvungen. sa han besvärat.
-Du kan vara lugn, vi har inte kommit så långt än.
-Okej.. umm, då byter vi samtalsämne då? flinade han.
-Hahah, ja... När skulle mamma fara hem?
-Hon åker på måndag. Vad har hänt mellan er? har ni bråkat.
-Ja men det är ingenting. mumlade jag.
-Säker?
Jag nickade bara.
När vi ätit klart så ringde det på dörren. Och det var Justin som kom.
KOMMENTERA!:d
Never say never - kapitel 49
-Hahah. Ne men serious face nu då. Har du pluggat någonting än?
-Har inte orkat. sa hon generat.
-Haha okej, då är det bäst att vi börjar nu då. Du har missat två prov så du lär ju få göra dom nästa vecka också. Men vi börjar med allt du missat på lektionerna.
-Yey! Jag är så taggad! sa hon ironiskt.
Efter vi pluggat två timmar var båda våra hjärnor helt slutkörda så vi bestämde oss för att sätta på en film istället.
Alizes perspektiv
Justin gick ner för att hämta en film och kom upp några minuter senare med the grudge i handen.
-Åh nej jag hatar skräckfilmer.
-Haha jag vet, just därför ska vi se den. flinade han.
-Taskigt. muttrade jag.
-Äschdå det är lugnt, du får blunda när det blir läskigt.
-Men jag har ju inga reflexer.
-Nehe, då får du väl titta på mig hela tiden då. flinade han.
-Bra idé! sa jag sarkastiskt. Du tittar på film och jag tittar på dig. fortsatte jag.
-Haha vi kan byta film om du vill.
-Nej, jag gillar att kolla på dig. fnissade jag.
Han fixade igång filmen medans jag mysade till det (haha) med kuddarna och täcket.
-Åh skit, kan du göra mig en tjänst?
-Vadå? frågade han.
-Hämta två drickor och en chipspåse från källaren.
-Självklart, vad finns det för drickor? ropade han på väg ner.
-Bara cola. ropade jag tillbaka.
Efter ett litet tag kom han flinade tillbaka med en skål med chips, två glas och två cola.
-Vad är det som är så skoj?frågade jag.
-Din bror haha.
-Åhnej vad har han gjort nu då.
-Ehm.. han stod i källaren och dansade i kalsonger.... flinade han.
-Gosh!
-Det var en trevlig syn det, frågan är bara varför han stod i källaren.
-Han vill inte att någon ska se det för då får man bekräftat att han behöver psykisk hjälp.
Han skrattade men sedan startade han filmen. Jag kollade i stort sett ingenting på filmen utan satt med huvudet mellan hans axel och soffryggen.
-Kom igen du måste ju titta på filmen annars blir det ju inge kul.
-Men den är ju hemsk!
Men jag gjorde som han sa och försökte titta. Då insåg jag att den egentligen inte var så läskig. Men jag skrek ändå hela tiden.
När filmen tog slut satt vi bara och pratade. Jag försökte få honom att säga vad vi skulle göra i helgen men han vägrade avslöja det. Efter ett tag ringde hans telefon.
-Justin... oj, är den redan 12... jag kan ju stanna hemma från skolan.... nehe..... ja okej.... jag kommer nu..... hejdå.
-Det var mamma, jag måste hem. sa han sorgset.
-Okej.. men kommer du förbi efter skolan så kan du hjälpa mig lite att plugga?
-Absolut. sa han och reste sig upp ur sängen.
-Tack.
-Jag skulle gärna följa dig ner till dörren men jag skulle säkert bara ramla i trappen. sa jag ursäktande.
-Ja, och det vore ju inge bra. log han.
-Ne eller hur.
Jag lyckades ställa mig upp utan att ramla omkull och jag haltade fram till Justin.
Han gav mig en lååång kram och sedan kysstes vi innan han vände sig om.
-Hejdå älskling. sa han och vände sig mot mig när han kommit fram till dörren.
-Hejdå, jag älskar dig. log jag tillbaka.
Kommentera!
-Har inte orkat. sa hon generat.
-Haha okej, då är det bäst att vi börjar nu då. Du har missat två prov så du lär ju få göra dom nästa vecka också. Men vi börjar med allt du missat på lektionerna.
-Yey! Jag är så taggad! sa hon ironiskt.
Efter vi pluggat två timmar var båda våra hjärnor helt slutkörda så vi bestämde oss för att sätta på en film istället.
Alizes perspektiv
Justin gick ner för att hämta en film och kom upp några minuter senare med the grudge i handen.
-Åh nej jag hatar skräckfilmer.
-Haha jag vet, just därför ska vi se den. flinade han.
-Taskigt. muttrade jag.
-Äschdå det är lugnt, du får blunda när det blir läskigt.
-Men jag har ju inga reflexer.
-Nehe, då får du väl titta på mig hela tiden då. flinade han.
-Bra idé! sa jag sarkastiskt. Du tittar på film och jag tittar på dig. fortsatte jag.
-Haha vi kan byta film om du vill.
-Nej, jag gillar att kolla på dig. fnissade jag.
Han fixade igång filmen medans jag mysade till det (haha) med kuddarna och täcket.
-Åh skit, kan du göra mig en tjänst?
-Vadå? frågade han.
-Hämta två drickor och en chipspåse från källaren.
-Självklart, vad finns det för drickor? ropade han på väg ner.
-Bara cola. ropade jag tillbaka.
Efter ett litet tag kom han flinade tillbaka med en skål med chips, två glas och två cola.
-Vad är det som är så skoj?frågade jag.
-Din bror haha.
-Åhnej vad har han gjort nu då.
-Ehm.. han stod i källaren och dansade i kalsonger.... flinade han.
-Gosh!
-Det var en trevlig syn det, frågan är bara varför han stod i källaren.
-Han vill inte att någon ska se det för då får man bekräftat att han behöver psykisk hjälp.
Han skrattade men sedan startade han filmen. Jag kollade i stort sett ingenting på filmen utan satt med huvudet mellan hans axel och soffryggen.
-Kom igen du måste ju titta på filmen annars blir det ju inge kul.
-Men den är ju hemsk!
Men jag gjorde som han sa och försökte titta. Då insåg jag att den egentligen inte var så läskig. Men jag skrek ändå hela tiden.
När filmen tog slut satt vi bara och pratade. Jag försökte få honom att säga vad vi skulle göra i helgen men han vägrade avslöja det. Efter ett tag ringde hans telefon.
-Justin... oj, är den redan 12... jag kan ju stanna hemma från skolan.... nehe..... ja okej.... jag kommer nu..... hejdå.
-Det var mamma, jag måste hem. sa han sorgset.
-Okej.. men kommer du förbi efter skolan så kan du hjälpa mig lite att plugga?
-Absolut. sa han och reste sig upp ur sängen.
-Tack.
-Jag skulle gärna följa dig ner till dörren men jag skulle säkert bara ramla i trappen. sa jag ursäktande.
-Ja, och det vore ju inge bra. log han.
-Ne eller hur.
Jag lyckades ställa mig upp utan att ramla omkull och jag haltade fram till Justin.
Han gav mig en lååång kram och sedan kysstes vi innan han vände sig om.
-Hejdå älskling. sa han och vände sig mot mig när han kommit fram till dörren.
-Hejdå, jag älskar dig. log jag tillbaka.
Kommentera!
Never say never - kapitel 48
Jag la mig i sängen för att vila och jag måste ha somnat för jag vaknade av att någon strök mig på pannan. Det var mamma.
-Gumman det är mat nu. sa hon.
-Jag kommer. sa jag sömnigt.
-Har du sovit länge?
-Det vet jag inte.
-Okej.
Jag satte mig upp i sängen och det gjorde lite ont i mitt revben.
-Du mamma jag måste fråga dig en grej..
-Vadå?
-Du och pappa? ni tänker inte försöka igen va?
-Nej gumman det tror jag inte, nog för att det funkat så bra mellan oss nu den senaste veckan så älskar vi inte varandra på det sättet längre.
-Okej.. jag tänkte bara... man börjar ju som undra så som ni höll på när ni kom hem.
-Hur då höll på. frågad hon lite småsurt.
-Nej jag vet inte, det var bara så annorlunda att se er skratta tillsammans och du ville liksom att vi skulle hitta på något som familj och så.. det gjorde vi ju inte ens innan ni skilldes.
-Jaha, så det är fel att vilja hitta på något med sin familj?
-Du behöver ju inte bli sur. sa jag besviket och hoppade ner till köket. Mamma gick bakom mig och vi satt tysta under hela middagen. Ända gången vi pratade var när någon frågade oss något.
Just då jag ätit klart knackade det på dörren. Simon flög upp ur sin stol.
-Det är säkert någon av alla tjejer i skolan som tror dom har någon chans att gå på dejt med mig. sa han kaxigt och gick och öppnade dörren.
Justins perspektiv
-Fuck! jag mena skit! Oj, ehm, jag mena, HEJ. sa Alizes bror när han öppnade dörren
-Eeh, tjena. sa jag osäkert. Sens när blev fuck ordet man sa när man öppnade dörren. Tänkte jag och började flina.
-Är Alize hemma eller? frågade jag.
-Jajamen, kom in.
Jag tog av mig skorna och hängde upp jackan. Sedan följde jag efter Simon in i köket.
-Hej! sa jag till Alizes föräldrar.
-Wazzup. flinade Eric.
-Pappa! utbrast Alize.
-Vadå? sa han oskyldigt.
-MAN SÄGER INTE WAZZUP TILL JUSTIN BIEBER SPECIELLT INTE NÄR MAN SJÄLV ÄR 30+!
-Hahah men Usher brukar ju säga det till mig och han är också 30+. flinade jag.
-Sssch!
-Precis Alize, lyssna på grabben.
-Det hör inte hit, Usher är ju cool, det är inte du pappa. flinade hon.
-Jag är väl cool?! sa hennes pappa och började spänna sig. Jag skrattade bara.
-Kom Justin, vi flyr medans vi har chansen! sa hon.
Vi gick upp till hennes rum och jag var hela tiden orolig att hon skulle ramla med kryckorna.
-Haha din pappa var ju asball. flinade jag efter hon stängt dörren.
-Eller inte, seriöst, han skulle passa bäst på psyket!
-Hahah, och säger din bror alltid fuck när han öppnar dörren eller? skrattade jag.
-VA?! nejmen åh gud. Det är helt okej, du får gå härifrån, jag förstår om du är livrädd.
-Hahha varför det?
-Men snälla spela inte dum, du ser ju hur min familj är!
-Den är precis som alla andras, allmänt awesome. log jag.
-Jo självklart, min pappa säger wazzup och tror att han är något och min bror säger fuck när han får se att det är Justin Bieber som kommer istället för 'någon av alla hans tjejer som vill ha honom'
-Hahah. Ne men serious face nu då. Har du pluggat någonting än?
-Har inte orkat. sa hon generat.
-Haha okej, då är det bäst att vi börjar nu då. Du har missat två prov så du lär ju få göra dom nästa vecka också. Men vi börjar med allt du missat på lektionerna.
-Yey! Jag är så taggad! sa hon ironiskt.
Kommentera!
-Gumman det är mat nu. sa hon.
-Jag kommer. sa jag sömnigt.
-Har du sovit länge?
-Det vet jag inte.
-Okej.
Jag satte mig upp i sängen och det gjorde lite ont i mitt revben.
-Du mamma jag måste fråga dig en grej..
-Vadå?
-Du och pappa? ni tänker inte försöka igen va?
-Nej gumman det tror jag inte, nog för att det funkat så bra mellan oss nu den senaste veckan så älskar vi inte varandra på det sättet längre.
-Okej.. jag tänkte bara... man börjar ju som undra så som ni höll på när ni kom hem.
-Hur då höll på. frågad hon lite småsurt.
-Nej jag vet inte, det var bara så annorlunda att se er skratta tillsammans och du ville liksom att vi skulle hitta på något som familj och så.. det gjorde vi ju inte ens innan ni skilldes.
-Jaha, så det är fel att vilja hitta på något med sin familj?
-Du behöver ju inte bli sur. sa jag besviket och hoppade ner till köket. Mamma gick bakom mig och vi satt tysta under hela middagen. Ända gången vi pratade var när någon frågade oss något.
Just då jag ätit klart knackade det på dörren. Simon flög upp ur sin stol.
-Det är säkert någon av alla tjejer i skolan som tror dom har någon chans att gå på dejt med mig. sa han kaxigt och gick och öppnade dörren.
Justins perspektiv
-Fuck! jag mena skit! Oj, ehm, jag mena, HEJ. sa Alizes bror när han öppnade dörren
-Eeh, tjena. sa jag osäkert. Sens när blev fuck ordet man sa när man öppnade dörren. Tänkte jag och började flina.
-Är Alize hemma eller? frågade jag.
-Jajamen, kom in.
Jag tog av mig skorna och hängde upp jackan. Sedan följde jag efter Simon in i köket.
-Hej! sa jag till Alizes föräldrar.
-Wazzup. flinade Eric.
-Pappa! utbrast Alize.
-Vadå? sa han oskyldigt.
-MAN SÄGER INTE WAZZUP TILL JUSTIN BIEBER SPECIELLT INTE NÄR MAN SJÄLV ÄR 30+!
-Hahah men Usher brukar ju säga det till mig och han är också 30+. flinade jag.
-Sssch!
-Precis Alize, lyssna på grabben.
-Det hör inte hit, Usher är ju cool, det är inte du pappa. flinade hon.
-Jag är väl cool?! sa hennes pappa och började spänna sig. Jag skrattade bara.
-Kom Justin, vi flyr medans vi har chansen! sa hon.
Vi gick upp till hennes rum och jag var hela tiden orolig att hon skulle ramla med kryckorna.
-Haha din pappa var ju asball. flinade jag efter hon stängt dörren.
-Eller inte, seriöst, han skulle passa bäst på psyket!
-Hahah, och säger din bror alltid fuck när han öppnar dörren eller? skrattade jag.
-VA?! nejmen åh gud. Det är helt okej, du får gå härifrån, jag förstår om du är livrädd.
-Hahha varför det?
-Men snälla spela inte dum, du ser ju hur min familj är!
-Den är precis som alla andras, allmänt awesome. log jag.
-Jo självklart, min pappa säger wazzup och tror att han är något och min bror säger fuck när han får se att det är Justin Bieber som kommer istället för 'någon av alla hans tjejer som vill ha honom'
-Hahah. Ne men serious face nu då. Har du pluggat någonting än?
-Har inte orkat. sa hon generat.
-Haha okej, då är det bäst att vi börjar nu då. Du har missat två prov så du lär ju få göra dom nästa vecka också. Men vi börjar med allt du missat på lektionerna.
-Yey! Jag är så taggad! sa hon ironiskt.
Kommentera!
Never say never - kapitel 47
Klockan var redan fem och jag väntade otåligt på att pappa skulle komma hem. Jag var grymt hungrig och jag vågade inte be Simon laga mat för då vet man aldrig hur det slutar. Jag bänglade mig ner för trappen och satte mig vid köksbordet. Då såg jag hur pappa kom hem med bilen. Jag fick en chock då jag såg vem som åkte med honom i bilen. Vad gör hon här?!
Hon och pappa gick skrattandes mot dörren. Jag tog upp kryckorna och hoppade mot hallen. Just då jag kom in i hallen öppnades dörren och mamma ställde in en stor väska.
-Mamma? varför är du här? frågade jag osäkert.
-Jag tänkte att det var lika bra att bo här istället så slipper jag lägga ner massa pengar på hotell och sånt.
-Jaha.. hur länge ska du stanna? frågade jag glatt.
-Beror på hur länge du vill ha mig här, stannar gärna till på söndag så kanske vi kan hitta på något som en familj igen?
-Ehm.. det skulle vara jätte skoj men jag och Justin har planer, eller, Justin har planer, för oss.
-Jaha, ja men då kanske jag Eric och Simon får hitta på något istället då. Eller vad tycker du om det? sa hon och tittade på pappa.
-Det skulle vara trevligt. log han.
Vad har jag missat nu då? Dom beter sig ju som att dom vore gifta? Tänkte jag chockat. Men det finns inte ens chans i världen att dom blir tillsammans igen.
-Ehh, jag är hungrig... sa jag och vände mig om mot trappen.
-Då fixar vi något att äta. Log mamma.
Jag svarade inte utan gick klumpigt upp mot mitt rum.
Jag bestämde mig för att ringa Justin för att fråga när han skulle komma och han svarade bara efter tre toner.
-Hej gumman.
-Tjena snygging.
-Hur mår du?
-Jorå det är bättre.
-Så bra.
-Jag tänkte bara fråga dig om du fortfarande ville hjälpa mig med allt skolarbete? frågade jag.
-Självklart, du har inte ätit än va?
-Nej, mamma och pappa ska laga mat nu.
-Din mamma?
-Ja.. dom beter sig jätte konstigt.
-Varför det?
-Jag vet inte, det är som om dom tror att dom är gifta eller något.
-Är inte det bra? frågade han orsäkert.
-Joo... men dom kommer ju aldrig bli tillsammans igen så dom ger ju bara massa falska vibbar i såna fall.
-Never say never. sa han och jag såg framför mig hur han flinade.
-Du och ditt himla never say never. fnissade jag.
-Hahah jag vet, men du, jag ska hjälpa mamma med maten, jag kommer till dig vid 7, blir det bra?
-Det blir jättebra.
-Super, love you, hejdå.
-Hejdå, älskar dig med. Och så la vi på.
Jag la mig i sängen för att vila och jag måste ha somnat för jag vaknade av att någon strök mig på pannan. Det var mamma.
-Gumman det är mat nu. sa hon.
-Jag kommer. sa jag sömnigt.
-Har du sovit länge?
-Det vet jag inte.
-Okej.
Kommentera! :D
Hon och pappa gick skrattandes mot dörren. Jag tog upp kryckorna och hoppade mot hallen. Just då jag kom in i hallen öppnades dörren och mamma ställde in en stor väska.
-Mamma? varför är du här? frågade jag osäkert.
-Jag tänkte att det var lika bra att bo här istället så slipper jag lägga ner massa pengar på hotell och sånt.
-Jaha.. hur länge ska du stanna? frågade jag glatt.
-Beror på hur länge du vill ha mig här, stannar gärna till på söndag så kanske vi kan hitta på något som en familj igen?
-Ehm.. det skulle vara jätte skoj men jag och Justin har planer, eller, Justin har planer, för oss.
-Jaha, ja men då kanske jag Eric och Simon får hitta på något istället då. Eller vad tycker du om det? sa hon och tittade på pappa.
-Det skulle vara trevligt. log han.
Vad har jag missat nu då? Dom beter sig ju som att dom vore gifta? Tänkte jag chockat. Men det finns inte ens chans i världen att dom blir tillsammans igen.
-Ehh, jag är hungrig... sa jag och vände mig om mot trappen.
-Då fixar vi något att äta. Log mamma.
Jag svarade inte utan gick klumpigt upp mot mitt rum.
Jag bestämde mig för att ringa Justin för att fråga när han skulle komma och han svarade bara efter tre toner.
-Hej gumman.
-Tjena snygging.
-Hur mår du?
-Jorå det är bättre.
-Så bra.
-Jag tänkte bara fråga dig om du fortfarande ville hjälpa mig med allt skolarbete? frågade jag.
-Självklart, du har inte ätit än va?
-Nej, mamma och pappa ska laga mat nu.
-Din mamma?
-Ja.. dom beter sig jätte konstigt.
-Varför det?
-Jag vet inte, det är som om dom tror att dom är gifta eller något.
-Är inte det bra? frågade han orsäkert.
-Joo... men dom kommer ju aldrig bli tillsammans igen så dom ger ju bara massa falska vibbar i såna fall.
-Never say never. sa han och jag såg framför mig hur han flinade.
-Du och ditt himla never say never. fnissade jag.
-Hahah jag vet, men du, jag ska hjälpa mamma med maten, jag kommer till dig vid 7, blir det bra?
-Det blir jättebra.
-Super, love you, hejdå.
-Hejdå, älskar dig med. Och så la vi på.
Jag la mig i sängen för att vila och jag måste ha somnat för jag vaknade av att någon strök mig på pannan. Det var mamma.
-Gumman det är mat nu. sa hon.
-Jag kommer. sa jag sömnigt.
-Har du sovit länge?
-Det vet jag inte.
-Okej.
Kommentera! :D
Never say never - kapitel 46
Jag tog våra väskor och gav henne kryckorna sedan gick vi ut till bilen. Det stod några fans utanför och när dom såg mig började dom flesta gråta.
-Dom är helt otroliga hur visste dom att du skulle vara här.
-Haha mitt fel twittrade, 'gonna pick upp my shawty now'
-Åh, iq-befriade paltskaft.
-Tack. flinade jag.
Tack och lov var inte dom här fansen så galna så alla fick sina autografer, kramar och bilder. Dom var väldigt trevliga mot Alize också som tog alla bilder. Men efter ett tag blev vi tvunga att gå till bilen.
Är något fel med blogg.se så det går inte att ladda upp bilder...
Vi åkte förbi och hämtade medecinen sen skjutsade jag hem Alize. Jag var tvungen att åka hem och plugga eftersom vi skulle ha ett stort prov imorgon. Alize hade tur så hon slapp skolan imorgon och på fredag, men nästa vecka skulle allt bli som vanligt igen. Caitlin hade lämnat massa läxor till henne så hon ville att jag skulle komma och hjälpa henne på kvällen. Självklart skulle jag göra det.
Alizes perspektiv
Det första jag gjorde när jag kom hem var att lägga mig på soffan. Jag slog på TVen men det fanns inget bra att se. Jag satte på Remember me istället och i slutet satt jag och grät som en galning. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och Simon kom in i vardagsrummet.
-Vad har hänt?! frågade han oroligt.
-Inget. snyftade jag.
-Har Justin gjort slut?! Jag förstod det, den jäveln! Du förkänar inte honom! Du är så mycket bättre.
Jag kunde inte låta bli att skratta.
-Vi har inte gjort slut?
-Åh tur! Han är så himla najs den killen asså, han kan typ få vilken tjej i hela världen och så väljer han dig.
-Eh?! var det där en komplimang eller? sa jag surt.
-Ojh jag menade inte så. flinade han.
-Hur menade du då?
-Äsch, skitsamma. sa han och gick därifrån.
Jag gick upp till mitt rum men insåg att det var en dålig idé, det var verkligen inte lätt att gå i trappen med kryckorna. Så otur som jag har skulle det inte förvåna mig om jag ramlade och bröt alla ben i kroppen. Men som tur var hände inte det.
Jag startade min dator och loggade in på twitter. Jag hade flera tusen nya följare. *thanks for praying for me* skrev jag och sedan följde jag tillbaks några. Innan jag loggade ut skrev jag *I feel so much better now, but I still have a lot of rehabilitation left*
Klockan var redan fem och jag väntade otåligt på att pappa skulle komma hem. Jag var grymt hungrig och jag vågade inte be Simon laga mat för då vet man aldrig hur det slutar. Jag bänglade mig ner för trappen och satte mig vid köksbordet. Då såg jag hur pappa kom hem med bilen. Jag fick en chock då jag såg vem som åkte med honom i bilen. Vad gör hon här?!
Jättekort.. men vem kan det vara? KOMMENTERA
-Dom är helt otroliga hur visste dom att du skulle vara här.
-Haha mitt fel twittrade, 'gonna pick upp my shawty now'
-Åh, iq-befriade paltskaft.
-Tack. flinade jag.
Tack och lov var inte dom här fansen så galna så alla fick sina autografer, kramar och bilder. Dom var väldigt trevliga mot Alize också som tog alla bilder. Men efter ett tag blev vi tvunga att gå till bilen.
Är något fel med blogg.se så det går inte att ladda upp bilder...
Vi åkte förbi och hämtade medecinen sen skjutsade jag hem Alize. Jag var tvungen att åka hem och plugga eftersom vi skulle ha ett stort prov imorgon. Alize hade tur så hon slapp skolan imorgon och på fredag, men nästa vecka skulle allt bli som vanligt igen. Caitlin hade lämnat massa läxor till henne så hon ville att jag skulle komma och hjälpa henne på kvällen. Självklart skulle jag göra det.
Alizes perspektiv
Det första jag gjorde när jag kom hem var att lägga mig på soffan. Jag slog på TVen men det fanns inget bra att se. Jag satte på Remember me istället och i slutet satt jag och grät som en galning. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och Simon kom in i vardagsrummet.
-Vad har hänt?! frågade han oroligt.
-Inget. snyftade jag.
-Har Justin gjort slut?! Jag förstod det, den jäveln! Du förkänar inte honom! Du är så mycket bättre.
Jag kunde inte låta bli att skratta.
-Vi har inte gjort slut?
-Åh tur! Han är så himla najs den killen asså, han kan typ få vilken tjej i hela världen och så väljer han dig.
-Eh?! var det där en komplimang eller? sa jag surt.
-Ojh jag menade inte så. flinade han.
-Hur menade du då?
-Äsch, skitsamma. sa han och gick därifrån.
Jag gick upp till mitt rum men insåg att det var en dålig idé, det var verkligen inte lätt att gå i trappen med kryckorna. Så otur som jag har skulle det inte förvåna mig om jag ramlade och bröt alla ben i kroppen. Men som tur var hände inte det.
Jag startade min dator och loggade in på twitter. Jag hade flera tusen nya följare. *thanks for praying for me* skrev jag och sedan följde jag tillbaks några. Innan jag loggade ut skrev jag *I feel so much better now, but I still have a lot of rehabilitation left*
Klockan var redan fem och jag väntade otåligt på att pappa skulle komma hem. Jag var grymt hungrig och jag vågade inte be Simon laga mat för då vet man aldrig hur det slutar. Jag bänglade mig ner för trappen och satte mig vid köksbordet. Då såg jag hur pappa kom hem med bilen. Jag fick en chock då jag såg vem som åkte med honom i bilen. Vad gör hon här?!
Jättekort.. men vem kan det vara? KOMMENTERA
Never say never - kapitel 45
Sedan kysste han mig på kinden, ställde sig upp och tog av sig sin tröja. Någon minut efter det sov han. Jag låg vaken ett tag men sen somnade jag till hans djupa andetag.
Alizes perspektiv
Nu har det gått en vecka sens jag vaknade och idag ska jag få åka hem. Justin har varit med mig hela tiden, förutom några timmar på dagen då han varit i skolan. Jag kan röra mig nu, utan att det känns som att hela jag ska rasa ihop. Enligt läkarna har allt läkt som det ska och jag lär vara helt bra om någon vecka. Pappa och mamma har varit och hälsat på varje dag och mamma var självklart jätte sur för att vi inte berättat något för henne på en gång. Men jag tror ändå pappa gjorde rätt som inte berättade under tiden jag låg i koma.
Jag och Simon har tjatat på mamma att hon ska flytta hit istället så vi kan träffa henne oftare. Men det går inte, hon har sitt jobb i Phoenix och hela sitt liv där. Det hade jag också, men mycket har förändrats på bara några månader. Mycket. Jag pratar till exempel aldrig med mina bästa vänner längre. Jag kan nästan inte gå ut utan att bli påhoppad av någon. Både fans och paparazzis. Jag har inte lika bra kontakt med min mamma heller. Men det possitiva är att jag har den absolut bästa pojkvännen man kan ha, jag har fått jätte fina vänner och jag och pappa har kommit varandra mycket närmre.
Nu är klockan 3 och Justin ska komma och hämta mig när som helst. I helgen har han lovat mig att vi ska hitta på något jätte skoj. Han verkar ha massor planerat. Undra om han tänker på att jag är halvt handikappad....
Justins perspektiv
Hon sitter på sin säng och verkar vara väldigt borta. Jag stannade i dörröppningen och bara tittade på henne. Min fina vackra Alize. Jag ska aldrig någonsin låta någon skada henne igen. Efter ett tag harklade jag och gick fram till hennes säng. Hon ryckte till men sen log hon mot mig.
-Hej shawty.
-Hej Bieber.
-Ska vi åka? frågade jag.
-Ja, men chilla, någon skulle komma och snacka med mig...
-Jaha okej, sa jag och satte mig i stolen vid fönstret.
-Kom hit, sa jag och klappade på mitt knä.
Hon hoppade fram till mig på ett ben och satte sig i mitt knä.
-Hur mår du, gumman?
-Bra, jag har inte tagigt något idag men har ändå inte ont.
-Vilken tur. sa jag och kysste henne på kinden, hon vred på huvudet och jag kysste hennes underbara läppar. Vi glömde bort allt runtomkring oss och vi blev vildare och vildare. Efter någon minut hörde jag hur någon harklade sig. Jag tog fort bort handen från Alizes kind och hon vred sig mot dörren.
-Öhm ursäkta att jag kommer in och stör... eh.. jo, nu kan du åka hem. Vi har skrivit ut ett recept på värktabletter till dig. Ni får hämta ut det på vägen hem.
-Tack. sa Alize generat.
-Behöver du hjälp ut till bilen med någon väska eller något? frågade han sedan.
-Nej, Justin hjälper mig.
-Okej, krya på dig då! Och lycka till ni två också, haha.
-Tacktack. fnissade hon.
Jag tog våra väskor och gav henne kryckorna sedan gick vi ut till bilen. Det stod några fans utanför och när dom såg mig började dom flesta gråta.
-Dom är helt otroliga hur visste dom att du skulle vara här.
-Haha mitt fel twittrade, 'gonna pick upp my shawty now'
-Åh, iq-befriade paltskaft.
-Tack. flinade jag.
Tack och lov var inte dom här fansen så galna så alla fick sina autografer, kramar och bilder. Dom var väldigt trevliga mot Alize också som tog alla bilder. Men efter ett tag blev vi tvunga att gå till bilen.
KOMMENTERA :D
Alizes perspektiv
Nu har det gått en vecka sens jag vaknade och idag ska jag få åka hem. Justin har varit med mig hela tiden, förutom några timmar på dagen då han varit i skolan. Jag kan röra mig nu, utan att det känns som att hela jag ska rasa ihop. Enligt läkarna har allt läkt som det ska och jag lär vara helt bra om någon vecka. Pappa och mamma har varit och hälsat på varje dag och mamma var självklart jätte sur för att vi inte berättat något för henne på en gång. Men jag tror ändå pappa gjorde rätt som inte berättade under tiden jag låg i koma.
Jag och Simon har tjatat på mamma att hon ska flytta hit istället så vi kan träffa henne oftare. Men det går inte, hon har sitt jobb i Phoenix och hela sitt liv där. Det hade jag också, men mycket har förändrats på bara några månader. Mycket. Jag pratar till exempel aldrig med mina bästa vänner längre. Jag kan nästan inte gå ut utan att bli påhoppad av någon. Både fans och paparazzis. Jag har inte lika bra kontakt med min mamma heller. Men det possitiva är att jag har den absolut bästa pojkvännen man kan ha, jag har fått jätte fina vänner och jag och pappa har kommit varandra mycket närmre.
Nu är klockan 3 och Justin ska komma och hämta mig när som helst. I helgen har han lovat mig att vi ska hitta på något jätte skoj. Han verkar ha massor planerat. Undra om han tänker på att jag är halvt handikappad....
Justins perspektiv
Hon sitter på sin säng och verkar vara väldigt borta. Jag stannade i dörröppningen och bara tittade på henne. Min fina vackra Alize. Jag ska aldrig någonsin låta någon skada henne igen. Efter ett tag harklade jag och gick fram till hennes säng. Hon ryckte till men sen log hon mot mig.
-Hej shawty.
-Hej Bieber.
-Ska vi åka? frågade jag.
-Ja, men chilla, någon skulle komma och snacka med mig...
-Jaha okej, sa jag och satte mig i stolen vid fönstret.
-Kom hit, sa jag och klappade på mitt knä.
Hon hoppade fram till mig på ett ben och satte sig i mitt knä.
-Hur mår du, gumman?
-Bra, jag har inte tagigt något idag men har ändå inte ont.
-Vilken tur. sa jag och kysste henne på kinden, hon vred på huvudet och jag kysste hennes underbara läppar. Vi glömde bort allt runtomkring oss och vi blev vildare och vildare. Efter någon minut hörde jag hur någon harklade sig. Jag tog fort bort handen från Alizes kind och hon vred sig mot dörren.
-Öhm ursäkta att jag kommer in och stör... eh.. jo, nu kan du åka hem. Vi har skrivit ut ett recept på värktabletter till dig. Ni får hämta ut det på vägen hem.
-Tack. sa Alize generat.
-Behöver du hjälp ut till bilen med någon väska eller något? frågade han sedan.
-Nej, Justin hjälper mig.
-Okej, krya på dig då! Och lycka till ni två också, haha.
-Tacktack. fnissade hon.
Jag tog våra väskor och gav henne kryckorna sedan gick vi ut till bilen. Det stod några fans utanför och när dom såg mig började dom flesta gråta.
-Dom är helt otroliga hur visste dom att du skulle vara här.
-Haha mitt fel twittrade, 'gonna pick upp my shawty now'
-Åh, iq-befriade paltskaft.
-Tack. flinade jag.
Tack och lov var inte dom här fansen så galna så alla fick sina autografer, kramar och bilder. Dom var väldigt trevliga mot Alize också som tog alla bilder. Men efter ett tag blev vi tvunga att gå till bilen.
KOMMENTERA :DNever say never - kapitel 44
-Alize! utbrast jag sedan.
-Vad?
-Du är galen! Snälla, lova mig att aldrig skrämma livet ur mig igen!
Hon fnissade lite och sen blev hon allvarlig.
-Förlåt...
-Lova! Säg att du lovar! sa jag med hotfull röst och började sedan flina.
-Yes sire, jag lovar! över min döda kropp.
-Ingen död kropp här inte!
Vi fortsatte larva oss men sen satte jag igång filmen.
I slutet satt Alize lutad mot min axel och grät och våra händer var ihopflätande. Jag försökte hindra tårarna som irriterade i ögonvrån. Tillsist kunde jag inte hålla mig längre och vi satt där och bölade tillsammans.
hahah fail den som photoshopat bilden ;)
Justins perspektiv
När filmen var slut så tittade vi på varandra med tårar i ögonen.
-Vilken tur att du inte ska bli soldat. snyftade hon och sträckte sig mot mina läppar för att kyssa mig, jag böjde mig ner mot henne och besvarade hennes kyss.
-Vad vet du om det? svarade jag lurigt.
-Nejnej, snälla, skräm mig inte, mitt hjärta är svagt!
-Inte ditt hjärta, det är bara din kropp. flinade jag.
-Mitt hjärta sitter i kroppen smartskaft, men du missar ju så mycket i skolan så jag ska inte mobba dig. flinade hon tillbaka.
-Okejdå jag ger mig. Ärligt talat är jag inte tillräckligt modig för att bli soldat.
-Nej det är klart, du är ju bara en liten fjant.
-Tack. skrattade jag.
-Haha ne du är faktiskt modigare, jag menar, psykist galna fans efter dig så fort du går ut, jag menar, det kommer sluta med att dom mosar dig. fnissade hon.
-Det är inte roligt att skoja om min död!
-Sorry man. flinade hon.
-Nejdu, nu är jag trött. Ska vi sova? frågade jag efter ett tag.
-Ja, kan du hämta min tandborste och ett glas?
-Vars hade du tänkt spotta då?
-I din hand ofc? Kom igen vad ska jag annars ha glaset till?
-Men ååh, jag är inte så smart. flinade jag.
Jag gick och hämtade hennes tandborste inne på toan. Hon började borsta tänderna men jag såg hur ont det gjorde.
-Haha det känns lite sjukt att fråga det här men... kan du borsta mina tänder? frågade hon generat.
-Hahha självklart. Aww du känns som Jazzy!
-Åh tack, hej jag heter Jazzy och är typ, 3 år? mumlade hon med tandkräm fulla munnen.
-Nej, det var inte så jag menade, jag saknar bara dom väldigt mycket, jag skulle så gärna vilja vara med under deras uppväxt men jag har så fullt upp. Jag vill bara ta hand om dom och visa att jag älskar dom. Men jag har så himla fullt upp med min karriär...
-Dom vet att du älskar dom. I alla fall Jazmyn, Jaxon är kanske lite för liten än. sa hon och det sprutade tandkräm i ansiktet på mig.
-Aaah vad gör du.
-Hahahah förlåt skrattade hon och all tandkräm flög på mig.
-Alize!! sa jag surt men kunde inte hålla mig.
-Hahaha du skulle sett din min när det flög, du såg helt förskräckt ut. skrattade jag.
-Åh gosh, förlåt Justin! fnissade hon generat.
Alizes perspektiv
Åh så pinsamt! Hur lyckas jag?! Måste jag spotta tandkräm på honom. Haha fast i och för sig var det ganska skoj.
-Jag ska snart hämta papper, ligg still så du inte lägger dig i tandkrämen. flinade han.
-Skynda dig! sa jag otåligt medans hans satte sig vid datorn.
-Jaja, chilla.
-Vad gör du? frågade jag nyfiket.
Han svarade inte utan fortsatte bara knappa på tangenterna. Sen ställde han bort datorn och hans leénde blev ännu större.
-Vad gjorde du? frågade jag igen.
-Inget, nu ska jag hämta papper.
-Skynda, du borde nog ta en dusch också, du har tandkräm i håret. flinade jag.
-Mitt hår....
Jag skrattade bara.
När han gått in på toan skyndade jag mig att ta datorn till mig. Det gjorde fruktansvärt ont i revbenen men jag bet ihop. Hans twitter var uppe och för en minut sedan hade han skrivit *seriously, never brush anyones teeth, it's dangerous*
Jag började skratta och Justin kom sedan ut ur toan. Jag hedde fort datorn på Justins säng igen.
-Det var inte så mycket i håret ju, visst är det borta nu? frågade han.
-Haha ja det är borta.
-Förresten vad skrattade du åt?
-Hahah ''seriously, never brush anyones teeth, it's dangerous'' härmade jag med larvig röst.
-Du tog min dator! utbrast han.
-Haha jajamen.
-Nudu! sa han med busig röst.
-Neeej! okejokej, lugn, tänk på att jag är handikappad!
-Moahahaha. Sa han och slängde sig försiktigt över mig men flög sen fort bak igen.
-Varför har du inte torkat upp tandkrämen?! sa han chockat.
-Hahah för att du skulle göra det.
-Men ååh, nu har jag ju tandkräm fulla handen! sa han och höll upp sin hand.
-Hahah så kan det gå.
Han lämnade papperet på sängen och sen gick han in på toan igen. Jag torkade upp tandkrämen. Och sen kom han ut.
-Här, släng papperet. sa jag och räckte det till honom.
Han slängde det i soptunnan och la sig sedan ner bredvid mig.
Vi låg tysta ett tag men sedan sa Justin fundersamt
-Vars kom tandkrämen ifrån egentligen?
-Min mun? sa jag trött.
-Det fattade jag ju, men hur kunde det komma ut ur din mun.
-Hahah för att jag råkade spotta på dig?
-Jaha, haha. mumlade han.
Sedan kysste han mig på kinden, ställde sig upp och tog av sig sin tröja. Någon minut efter det sov han. Jag låg vaken ett tag men sen somnade jag till hans djupa andetag.
Kommentera!
-Vad?
-Du är galen! Snälla, lova mig att aldrig skrämma livet ur mig igen!
Hon fnissade lite och sen blev hon allvarlig.
-Förlåt...
-Lova! Säg att du lovar! sa jag med hotfull röst och började sedan flina.
-Yes sire, jag lovar! över min döda kropp.
-Ingen död kropp här inte!
Vi fortsatte larva oss men sen satte jag igång filmen.
I slutet satt Alize lutad mot min axel och grät och våra händer var ihopflätande. Jag försökte hindra tårarna som irriterade i ögonvrån. Tillsist kunde jag inte hålla mig längre och vi satt där och bölade tillsammans.
hahah fail den som photoshopat bilden ;)
Justins perspektiv
När filmen var slut så tittade vi på varandra med tårar i ögonen.
-Vilken tur att du inte ska bli soldat. snyftade hon och sträckte sig mot mina läppar för att kyssa mig, jag böjde mig ner mot henne och besvarade hennes kyss.
-Vad vet du om det? svarade jag lurigt.
-Nejnej, snälla, skräm mig inte, mitt hjärta är svagt!
-Inte ditt hjärta, det är bara din kropp. flinade jag.
-Mitt hjärta sitter i kroppen smartskaft, men du missar ju så mycket i skolan så jag ska inte mobba dig. flinade hon tillbaka.
-Okejdå jag ger mig. Ärligt talat är jag inte tillräckligt modig för att bli soldat.
-Nej det är klart, du är ju bara en liten fjant.
-Tack. skrattade jag.
-Haha ne du är faktiskt modigare, jag menar, psykist galna fans efter dig så fort du går ut, jag menar, det kommer sluta med att dom mosar dig. fnissade hon.
-Det är inte roligt att skoja om min död!
-Sorry man. flinade hon.
-Nejdu, nu är jag trött. Ska vi sova? frågade jag efter ett tag.
-Ja, kan du hämta min tandborste och ett glas?
-Vars hade du tänkt spotta då?
-I din hand ofc? Kom igen vad ska jag annars ha glaset till?
-Men ååh, jag är inte så smart. flinade jag.
Jag gick och hämtade hennes tandborste inne på toan. Hon började borsta tänderna men jag såg hur ont det gjorde.
-Haha det känns lite sjukt att fråga det här men... kan du borsta mina tänder? frågade hon generat.
-Hahha självklart. Aww du känns som Jazzy!
-Åh tack, hej jag heter Jazzy och är typ, 3 år? mumlade hon med tandkräm fulla munnen.
-Nej, det var inte så jag menade, jag saknar bara dom väldigt mycket, jag skulle så gärna vilja vara med under deras uppväxt men jag har så fullt upp. Jag vill bara ta hand om dom och visa att jag älskar dom. Men jag har så himla fullt upp med min karriär...
-Dom vet att du älskar dom. I alla fall Jazmyn, Jaxon är kanske lite för liten än. sa hon och det sprutade tandkräm i ansiktet på mig.
-Aaah vad gör du.
-Hahahah förlåt skrattade hon och all tandkräm flög på mig.
-Alize!! sa jag surt men kunde inte hålla mig.
-Hahaha du skulle sett din min när det flög, du såg helt förskräckt ut. skrattade jag.
-Åh gosh, förlåt Justin! fnissade hon generat.
Alizes perspektiv
Åh så pinsamt! Hur lyckas jag?! Måste jag spotta tandkräm på honom. Haha fast i och för sig var det ganska skoj.
-Jag ska snart hämta papper, ligg still så du inte lägger dig i tandkrämen. flinade han.
-Skynda dig! sa jag otåligt medans hans satte sig vid datorn.
-Jaja, chilla.
-Vad gör du? frågade jag nyfiket.
Han svarade inte utan fortsatte bara knappa på tangenterna. Sen ställde han bort datorn och hans leénde blev ännu större.
-Vad gjorde du? frågade jag igen.
-Inget, nu ska jag hämta papper.
-Skynda, du borde nog ta en dusch också, du har tandkräm i håret. flinade jag.
-Mitt hår....
Jag skrattade bara.
När han gått in på toan skyndade jag mig att ta datorn till mig. Det gjorde fruktansvärt ont i revbenen men jag bet ihop. Hans twitter var uppe och för en minut sedan hade han skrivit *seriously, never brush anyones teeth, it's dangerous*
Jag började skratta och Justin kom sedan ut ur toan. Jag hedde fort datorn på Justins säng igen.
-Det var inte så mycket i håret ju, visst är det borta nu? frågade han.
-Haha ja det är borta.
-Förresten vad skrattade du åt?
-Hahah ''seriously, never brush anyones teeth, it's dangerous'' härmade jag med larvig röst.
-Du tog min dator! utbrast han.
-Haha jajamen.
-Nudu! sa han med busig röst.
-Neeej! okejokej, lugn, tänk på att jag är handikappad!
-Moahahaha. Sa han och slängde sig försiktigt över mig men flög sen fort bak igen.
-Varför har du inte torkat upp tandkrämen?! sa han chockat.
-Hahah för att du skulle göra det.
-Men ååh, nu har jag ju tandkräm fulla handen! sa han och höll upp sin hand.
-Hahah så kan det gå.
Han lämnade papperet på sängen och sen gick han in på toan igen. Jag torkade upp tandkrämen. Och sen kom han ut.
-Här, släng papperet. sa jag och räckte det till honom.
Han slängde det i soptunnan och la sig sedan ner bredvid mig.
Vi låg tysta ett tag men sedan sa Justin fundersamt
-Vars kom tandkrämen ifrån egentligen?
-Min mun? sa jag trött.
-Det fattade jag ju, men hur kunde det komma ut ur din mun.
-Hahah för att jag råkade spotta på dig?
-Jaha, haha. mumlade han.
Sedan kysste han mig på kinden, ställde sig upp och tog av sig sin tröja. Någon minut efter det sov han. Jag låg vaken ett tag men sen somnade jag till hans djupa andetag.
Kommentera!
Never say never - kapitel 43
Sen låste jag upp dörren och gick bort mot sängarna. Då såg jag att Alize inte var där. Det första som slog mig var att Jasmine lyckats smita ändå och tagit sig hit för att försöka döda henne igen. Men sen hörde jag hur någon gnydde under sängen och då förstod jag att Jasmine höll fast Alize under sängen. Jag tog tag i en blommkruka och flyttade mig mot kanten, berädd att slå till Jasmine så pass hårt att hon skulle svimma.
Justins perspektiv
Jag böjde mig ner med blommkrukan i högsta hugg. Just då jag skulle slå till Jasmine insåg jag att det bara var Alize. Jag pustade ut men sen börjde jag tänka efter.
-Alize vad gör du där under?!
När hon inte svarade blev jag väldigt orolig.
-Alize?
Jag kröp ner under sängen och skakade om henne. Hon kollade på mig och hennes ansikte var förvridet i smärta.
-Kan du kan hämta hjälp? flämtade hon fram.
-Vad händer?!
-Nej det gör bara jätte ont, jag skulle försöka gå på toa men jag ramlade bara ihop.
-Åååh Alize! sa jag chockat medans jag sprang mot dörren.
-Hjälp! Kan någon hjälpa mig? skrek jag och alla i korridoren kollade på mig. Sen kom en sjuksköterska springande mot mig.
-Kom, hon behöver hjälp!
Vi skyndade oss in i rummet och jag visade honom till henne.
-Oj vad har hänt?
-Hon skulle gå på toa men sen ramlade hon bara ihop. svarade jag.
-Kan du hjälpa mig här så lyfter vi upp henne i sängen igen.
Vi lyfte upp henne och hon la sig ner. När hon lugnat ner lite och det såg ut att göra mindre ont så pratade hon med sjuksköterskan.
-Kom ihåg att du inte får resa dig upp utan hjälp. Påminde han henne.
-Jag vet, men jag vill inte vara så jävla beroende av alla hela tiden, jag måste ju fan kunna klara mig själv också!
-Jag förstår att du känner så men just nu är du i jätte dåligt skick så det är ingen bra idé. Om bara någon dag kommer du kunna gå utan hjälp så håll ut.
-Okej...
-Ska vi hjälpa dig till toaletten nu? frågade han sedan.
-Ja tack.
Vi tog henne under varsin arm och hon stönade till.
-SATAN VAD ONT DET GÖR I MINA REVBEN! utbrast hon.
-Ta det bara lugnt och andas djupa andetag.
Jag var helt chockad så jag kunde inte gör annat än låta henne stödja sig på mig.
Jag stannade med henne inne på toan men han stannade utanför. När hon var klar hjälpte vi henne tillbaka.
-Kom ihåg att inte kliva upp själv nu! upprepade han ytterligare en gång innna han gick ut.
-Ey tack för hjälpen. ropade jag efter honom just innan han stängde dörren.
-Alize!! utbrast jag sedan.
-Vad?
-Du är galen! Snälla, lova mig att aldrig skrämma livet ur mig igen!
Hon fnissade lite och sen blev hon allvarlig.
-Förlåt...
-Lova! Säg att du lovar! sa jag med hotfull röst och började sedan flina.
-Yes sire, jag lovar! över min döda kropp.
-Ingen död kropp här inte!
Vi fortsatte larva oss men sen satte jag igång filmen.
I slutet satt Alize lutad mot min axel och grät och våra händer var ihopflätande. Jag försökte hindra tårarna som irriterade i ögonvrån. Tillsist kunde jag inte hålla mig längre och vi satt där och bölade tillsammans.
Haha aww, kommentera nu, jäääätte mycket :D
Justins perspektiv
Jag böjde mig ner med blommkrukan i högsta hugg. Just då jag skulle slå till Jasmine insåg jag att det bara var Alize. Jag pustade ut men sen börjde jag tänka efter.
-Alize vad gör du där under?!
När hon inte svarade blev jag väldigt orolig.
-Alize?
Jag kröp ner under sängen och skakade om henne. Hon kollade på mig och hennes ansikte var förvridet i smärta.
-Kan du kan hämta hjälp? flämtade hon fram.
-Vad händer?!
-Nej det gör bara jätte ont, jag skulle försöka gå på toa men jag ramlade bara ihop.
-Åååh Alize! sa jag chockat medans jag sprang mot dörren.
-Hjälp! Kan någon hjälpa mig? skrek jag och alla i korridoren kollade på mig. Sen kom en sjuksköterska springande mot mig.
-Kom, hon behöver hjälp!
Vi skyndade oss in i rummet och jag visade honom till henne.
-Oj vad har hänt?
-Hon skulle gå på toa men sen ramlade hon bara ihop. svarade jag.
-Kan du hjälpa mig här så lyfter vi upp henne i sängen igen.
Vi lyfte upp henne och hon la sig ner. När hon lugnat ner lite och det såg ut att göra mindre ont så pratade hon med sjuksköterskan.
-Kom ihåg att du inte får resa dig upp utan hjälp. Påminde han henne.
-Jag vet, men jag vill inte vara så jävla beroende av alla hela tiden, jag måste ju fan kunna klara mig själv också!
-Jag förstår att du känner så men just nu är du i jätte dåligt skick så det är ingen bra idé. Om bara någon dag kommer du kunna gå utan hjälp så håll ut.
-Okej...
-Ska vi hjälpa dig till toaletten nu? frågade han sedan.
-Ja tack.
Vi tog henne under varsin arm och hon stönade till.
-SATAN VAD ONT DET GÖR I MINA REVBEN! utbrast hon.
-Ta det bara lugnt och andas djupa andetag.
Jag var helt chockad så jag kunde inte gör annat än låta henne stödja sig på mig.
Jag stannade med henne inne på toan men han stannade utanför. När hon var klar hjälpte vi henne tillbaka.
-Kom ihåg att inte kliva upp själv nu! upprepade han ytterligare en gång innna han gick ut.
-Ey tack för hjälpen. ropade jag efter honom just innan han stängde dörren.
-Alize!! utbrast jag sedan.
-Vad?
-Du är galen! Snälla, lova mig att aldrig skrämma livet ur mig igen!
Hon fnissade lite och sen blev hon allvarlig.
-Förlåt...
-Lova! Säg att du lovar! sa jag med hotfull röst och började sedan flina.
-Yes sire, jag lovar! över min döda kropp.
-Ingen död kropp här inte!
Vi fortsatte larva oss men sen satte jag igång filmen.
I slutet satt Alize lutad mot min axel och grät och våra händer var ihopflätande. Jag försökte hindra tårarna som irriterade i ögonvrån. Tillsist kunde jag inte hålla mig längre och vi satt där och bölade tillsammans.
Haha aww, kommentera nu, jäääätte mycket :D
Never say never - kapitel 42
-Så, vad hade du med dig för filmer då? frågade jag.
Han svarade inte så jag tittade bort mot honom där han satt på sin säng med datorn i knäet. Hans mun var öppen och han såg helt chockad ut.
Alizes perspektiv
-SATAN!!!!! utbrast han sedan.
-Vad är det som händer Justin?!
-Helvete! Jag trodde dom lämnat mig i fred, men fan heller. Hela jävla internet är fullt av det! Varenda jävla sida! ÖVERALLT!
-Justin, vad snackar du om?!
-Paparazzisarna såklart! Dom har hittat på en massa jävla lögner.
-Om vad?!
-Varför jag är på sjukhuset! Det står fan olika på varenda jävla sida!
-Vad står det?
-''Justin Biebers flickvän gravid'' ''Justin Biebers mamma dödssjuk'' ''Justin Bieber har dödat ett fan'' ''Justin Bieber är misstänkt för massmord på sjukhus'' Men för i helvete!!! Kan dom inte kolla upp vad det är som hänt innan dom börjar sprida en massa jävla rykten.
Jag kunde inte låta bli att skratta.
-Vad fan skrattar du åt?! Det här är allt annat än skoj!
-Haha men kom igen, jag gravid, din mamma dödssjuk, du dödat ett fan och sen det bästa, misstänkt för massmord på sjukhus. Herregud vad dom kan få för sig saker.
Hans hårda ansikte mjuknade lite och jag tyckte mig ana ett leénde. Tillsist började han skratta.
-Hahah dom är verkligen sjuka. Flinade han.
-Du kan ju bara skriva på twitter att inga rykten stämmer. Log jag.
-Ja det har du rätt i.
Han styrde sin säng mot min och tog fram en film. Det blev Dear John.
-Bara så du vet så kommer jag gråta som en galning. sa jag generat.
-Haha det är lugnt, det gör jag också ibland. sa han och jag kunde se att han rodnade.
-Aww. Men du, jag tycker vi ska ta tag i ryktena först.
-Okej.. så, vad ska jag skriva? frågade han medans han loggade in på twitter.
Vi bestämde oss för att skriva så här
*Sorry I haven't tweeted in a while, it's not because Alize is pregnant or my mum is dying, or becasue i've killed a fan and murdered a lot of pepoles on a hospital, is't because Alize got run over by a car two weeks ago and i've been really down. She feels better now but she need all the prayers in the world. So please pray for her, and remember to not belive in everything you hear, just some crasy rumors*
Justins perspektiv
Jag följde även några fans och sen loggade jag ut. Det känns skönt att jag rett ut alla rykten nu och Alize mår bättre. Livet känns på topp ni helt enkelt.
-Nu tycker jag vi sätter på filmen. sa Alize.
-Absolut ska bara gå på toa först.
-Skynda!
-Haha jaja, är det någon som är taggad eller.
-Jajamen! flinade hon.
Jag skyndade mig gå på toa och sen fixade jag till mitt hår. Haha jag är ganska besatt. Det blir egentligen ingen skillnad men jag är ändå alltid tvungen att göra det.
Sen låste jag upp dörren och gick bort mot sängarna. Då såg jag att Alize inte var där. Det första som slog mig var att Jasmine lyckats smita ändå och tagit sig hit för att försöka döda henne igen. Men sen hörde jag hur någon gnydde under sängen och då förstod jag att Jasmine höll fast Alize under sängen. Jag tog tag i en blommkruka och flyttade mig mot kanten, berädd att slå till Jasmine så pass hårt att hon skulle svimma.
kort, jag vet, men jag måste verkligen plugga nu!
Han svarade inte så jag tittade bort mot honom där han satt på sin säng med datorn i knäet. Hans mun var öppen och han såg helt chockad ut.
Alizes perspektiv
-SATAN!!!!! utbrast han sedan.
-Vad är det som händer Justin?!
-Helvete! Jag trodde dom lämnat mig i fred, men fan heller. Hela jävla internet är fullt av det! Varenda jävla sida! ÖVERALLT!
-Justin, vad snackar du om?!
-Paparazzisarna såklart! Dom har hittat på en massa jävla lögner.
-Om vad?!
-Varför jag är på sjukhuset! Det står fan olika på varenda jävla sida!
-Vad står det?
-''Justin Biebers flickvän gravid'' ''Justin Biebers mamma dödssjuk'' ''Justin Bieber har dödat ett fan'' ''Justin Bieber är misstänkt för massmord på sjukhus'' Men för i helvete!!! Kan dom inte kolla upp vad det är som hänt innan dom börjar sprida en massa jävla rykten.
Jag kunde inte låta bli att skratta.
-Vad fan skrattar du åt?! Det här är allt annat än skoj!
-Haha men kom igen, jag gravid, din mamma dödssjuk, du dödat ett fan och sen det bästa, misstänkt för massmord på sjukhus. Herregud vad dom kan få för sig saker.
Hans hårda ansikte mjuknade lite och jag tyckte mig ana ett leénde. Tillsist började han skratta.
-Hahah dom är verkligen sjuka. Flinade han.
-Du kan ju bara skriva på twitter att inga rykten stämmer. Log jag.
-Ja det har du rätt i.
Han styrde sin säng mot min och tog fram en film. Det blev Dear John.
-Bara så du vet så kommer jag gråta som en galning. sa jag generat.
-Haha det är lugnt, det gör jag också ibland. sa han och jag kunde se att han rodnade.
-Aww. Men du, jag tycker vi ska ta tag i ryktena först.
-Okej.. så, vad ska jag skriva? frågade han medans han loggade in på twitter.
Vi bestämde oss för att skriva så här
*Sorry I haven't tweeted in a while, it's not because Alize is pregnant or my mum is dying, or becasue i've killed a fan and murdered a lot of pepoles on a hospital, is't because Alize got run over by a car two weeks ago and i've been really down. She feels better now but she need all the prayers in the world. So please pray for her, and remember to not belive in everything you hear, just some crasy rumors*
Justins perspektiv
Jag följde även några fans och sen loggade jag ut. Det känns skönt att jag rett ut alla rykten nu och Alize mår bättre. Livet känns på topp ni helt enkelt.
-Nu tycker jag vi sätter på filmen. sa Alize.
-Absolut ska bara gå på toa först.
-Skynda!
-Haha jaja, är det någon som är taggad eller.
-Jajamen! flinade hon.
Jag skyndade mig gå på toa och sen fixade jag till mitt hår. Haha jag är ganska besatt. Det blir egentligen ingen skillnad men jag är ändå alltid tvungen att göra det.
Sen låste jag upp dörren och gick bort mot sängarna. Då såg jag att Alize inte var där. Det första som slog mig var att Jasmine lyckats smita ändå och tagit sig hit för att försöka döda henne igen. Men sen hörde jag hur någon gnydde under sängen och då förstod jag att Jasmine höll fast Alize under sängen. Jag tog tag i en blommkruka och flyttade mig mot kanten, berädd att slå till Jasmine så pass hårt att hon skulle svimma.
kort, jag vet, men jag måste verkligen plugga nu!
Never say never - kapitel 41
Justins perspektiv
Kenny körde mig hem och jag tackade för att han alltid hjälper mig.
-Har du tänkt på att inte en enda paparazzi följt efter dig..
-Ja jag vet, det är ganska skumt.
Just som jag sa det hörde jag ytterdörren smällas igen och mamma klampade ner för trappen.
-Ojoj, tror jag åker nu. Sa Kenny ängsligt.
-Men?!
Jaha, då får jag möta döden ensam då...
Justins perspektiv
-JUSTIN DREW BIEBER!
Crap... jag är körd... trodde hon skulle vara glad över att se mig..
-HUR KAN DU VARA HEMMA?!
-Jag har folk som bryr sig mer om mig än vad du gör...
-Det där var inte rättvist. Du vet att jag älskar dig mest av alla.
-Men du kan väl visa det på något annat sätt än att låta mig sitta i fängelse tills jag ruttnar?
-Du må-
-Sschh! Jag vet att jag måste lära mig av mina misstag å blablabla. Men det hjälper inte bara för att jag sitter i fängelse. Speciellt inte nu, då Alize ligger på sjukhus och det ända jag vill är att träffa henne.
-Okej, förlåt, det kanske var taskigt att inte betala ut dig. Men jag vill bara veta att du inte ska få som du vill bara för att du är ''Justin BIEBER'' Okej?
-Ja jag vet, men det är inte för att jag är BIEBER som jag vill komma ut ur fängelse, det är för att jag verkligen måste vara med Alize just nu. Lock me in later then? sa jag spydigt och gick förbi henne.
Jag rusade upp på mitt rum och slängde ner massa kläder i en väska. Tog fram pengar och proppade ner i fickan. Sen gick jag in på toan och packde ner tandborste och hårtork. Tog även med mig min mobil som jag dumt nog glömt hemma sist och så packade jag ner min dator. Valde några filmer som vi kunde titta på och gick sedan ner. Mamma satt besviket i soffan och blängde på mig. Konstigt att hon inte klampat in på mitt rum och börjat skrika på mig...
-Jag åker till sjukhuset, stannar där en vecka. Förlåt...
-Du vet att jag älskar dig va? sa mamma tyst och jag såg att hon var på väg att gråta.
-Ja det är klart?! utbrast jag och sprang fram till henne.
-Snälla mamma gråt inte. sa jag och kramade henne.
-Jag älskar dig, no matter what! snyftade hon.
-Jag vet mamma, jag vet. Och jag älskar dig med, men jag måste verkligen åka nu.
-Sköt om dig och gör inget dumt.
Gosh vad hon har blivit känslosam.. Jag kanske är borta för mycket ändå. Saknar alla våra stunder tillsammans. Det är inte ofta jag är tillsammans med henne längre. Jag fick mer och mer skuldkänslor på väg till sjukhuset och började planera en kväll för bara mig och mamma.
Bara paparazzisarna låter mig vara. På tal om paparazzisar, har dom glömt bort att jag existerar eller. Har typ inte haft en enda efter mig den här veckan. Mina underbara fans kanske har tagit hand om dom. Haha. Drömma kan man ju alltid.
Alizes perspektiv
Har väntat snart en halvtimme på Justin och jag är redan orolig. Nog för att det tar typ 1 timme att hämta grejerna men ändå. Tänk om han krockat. Tänk om Jasmine smitit från psyket och försöker döda Justin?! Äsch, nu tror jag jag överdriver, varför ska jag alltid tänka så.. men det är ändå ganska stor chans. Kanske. Är det lätt att smita från ett psyke. Vem vet. Jag har då i alla fall aldrig provat. Men snart kanske jag blir tvungen med tanke på hur jag sitter här och funderar. Hahha.
-Justin anropar Alize. Skulle bli väldigt glad om du återvände till jorden. Månen behöver inte dig längre.
-Oj, haha. Jag satt bara och tänkte på hur jag skulle lyckas rymma från psyket.
-Psyket, vad snackar du om?
-Hahah, jag tyckte det tog så lång tid så jag tänkte liksom att Jasmine rymt från psyket och var på jakt efter dig för att hämnas.
-Haha undra om dom tagit rätt tjej, börjar nästan bli orolig att du borde sitta där istället.
-Hahah det var just det jag tänkte! flinade jag.
Jag tittade in i hans vackra chokladbruna ögon och kunde inte sluta le.
-Vad glor du på? flinade han.
-Diig. Fnissade jag.
-Jag vet att jag är snygg, men det blir lite jobbigt, speciellt om du ska hålla på så där. sa jag kaxigt men kunde inte hålla mig utan började skratta.
-Hahah tur att jag vet att du inte är seriös!
-Vadå, jag är allvarlig. sa jag och försökte se så seriös ut som möjligt.
-Ha-ha jätte skoj. Hur gick det hemma föresten? Dödade Pattie dig?
-Jajamen, är ett spöke nu liksom.
-Din humor suuuuger! flinade jag.
-Haha ne men hon blev typ sur på mig för att jag inte lyssnade men sen började hon typ gråta fast allt blev bra till slut.
-Vilken tur.
-Hur kunde du veta att Jasmine satt på psyket förresten?
-Pappa berättade det.
-Jaha. Men du, jag tog med mig min dator och lite filmer, tänkte vi kunde mysa lite.
-Hoppas du vet att jag knappt kan röra på mig. sa jag beklagande.
-Hahah snusko, det var inte direkt så jag tänkte.
-Haha nej men jag menade inte så jag-
-Du suger på ljuga. flinade han.
-Jag ljuger inte! Jag lovar!
-Hahah sure.
Jag låtsades bli sur och jag såg att Justin blev osäker.
-Du blev väl inte sur nu?
-Jo det kanske jag blev.
-Seriöst Alize? blev du det? isåna fall är jag ledsen, ville bara skoja lite.
-Jaha, men jag är i alla fall trött. Orkar inte se någon film.
-Nehe.. okej, förlåt. Ville inte att du skulle bli sur direkt...
-Ne men nu blev jag det.
-Förlåt... sa han ledset.
-Mmm. sa jag drygt men sen kunde jag inte hålla mig längre.
-Hahahha Bieber du är såååå kass!
-Åååh jag visste att du bara skojade!
-Hahah det gjorde du inte alls!
-Okejdå, men jag visste det nästan i alla fall.
-Jo det är ju det som är huvudsaken. flinade jag.
-Så, vad har du med dig för filmer då. frågade jag.
Han svarade inte så jag tittade bort mot honom där han satt på sin säng med datorn i knäet. Hans mun var öppen och han såg helt chockad ut.
Kommenteraaaaaa :D
Kenny körde mig hem och jag tackade för att han alltid hjälper mig.
-Har du tänkt på att inte en enda paparazzi följt efter dig..
-Ja jag vet, det är ganska skumt.
Just som jag sa det hörde jag ytterdörren smällas igen och mamma klampade ner för trappen.
-Ojoj, tror jag åker nu. Sa Kenny ängsligt.
-Men?!
Jaha, då får jag möta döden ensam då...
Justins perspektiv
-JUSTIN DREW BIEBER!
Crap... jag är körd... trodde hon skulle vara glad över att se mig..
-HUR KAN DU VARA HEMMA?!
-Jag har folk som bryr sig mer om mig än vad du gör...
-Det där var inte rättvist. Du vet att jag älskar dig mest av alla.
-Men du kan väl visa det på något annat sätt än att låta mig sitta i fängelse tills jag ruttnar?
-Du må-
-Sschh! Jag vet att jag måste lära mig av mina misstag å blablabla. Men det hjälper inte bara för att jag sitter i fängelse. Speciellt inte nu, då Alize ligger på sjukhus och det ända jag vill är att träffa henne.
-Okej, förlåt, det kanske var taskigt att inte betala ut dig. Men jag vill bara veta att du inte ska få som du vill bara för att du är ''Justin BIEBER'' Okej?
-Ja jag vet, men det är inte för att jag är BIEBER som jag vill komma ut ur fängelse, det är för att jag verkligen måste vara med Alize just nu. Lock me in later then? sa jag spydigt och gick förbi henne.
Jag rusade upp på mitt rum och slängde ner massa kläder i en väska. Tog fram pengar och proppade ner i fickan. Sen gick jag in på toan och packde ner tandborste och hårtork. Tog även med mig min mobil som jag dumt nog glömt hemma sist och så packade jag ner min dator. Valde några filmer som vi kunde titta på och gick sedan ner. Mamma satt besviket i soffan och blängde på mig. Konstigt att hon inte klampat in på mitt rum och börjat skrika på mig...
-Jag åker till sjukhuset, stannar där en vecka. Förlåt...
-Du vet att jag älskar dig va? sa mamma tyst och jag såg att hon var på väg att gråta.
-Ja det är klart?! utbrast jag och sprang fram till henne.
-Snälla mamma gråt inte. sa jag och kramade henne.
-Jag älskar dig, no matter what! snyftade hon.
-Jag vet mamma, jag vet. Och jag älskar dig med, men jag måste verkligen åka nu.
-Sköt om dig och gör inget dumt.
Gosh vad hon har blivit känslosam.. Jag kanske är borta för mycket ändå. Saknar alla våra stunder tillsammans. Det är inte ofta jag är tillsammans med henne längre. Jag fick mer och mer skuldkänslor på väg till sjukhuset och började planera en kväll för bara mig och mamma.
Bara paparazzisarna låter mig vara. På tal om paparazzisar, har dom glömt bort att jag existerar eller. Har typ inte haft en enda efter mig den här veckan. Mina underbara fans kanske har tagit hand om dom. Haha. Drömma kan man ju alltid.
Alizes perspektiv
Har väntat snart en halvtimme på Justin och jag är redan orolig. Nog för att det tar typ 1 timme att hämta grejerna men ändå. Tänk om han krockat. Tänk om Jasmine smitit från psyket och försöker döda Justin?! Äsch, nu tror jag jag överdriver, varför ska jag alltid tänka så.. men det är ändå ganska stor chans. Kanske. Är det lätt att smita från ett psyke. Vem vet. Jag har då i alla fall aldrig provat. Men snart kanske jag blir tvungen med tanke på hur jag sitter här och funderar. Hahha.
-Justin anropar Alize. Skulle bli väldigt glad om du återvände till jorden. Månen behöver inte dig längre.
-Oj, haha. Jag satt bara och tänkte på hur jag skulle lyckas rymma från psyket.
-Psyket, vad snackar du om?
-Hahah, jag tyckte det tog så lång tid så jag tänkte liksom att Jasmine rymt från psyket och var på jakt efter dig för att hämnas.
-Haha undra om dom tagit rätt tjej, börjar nästan bli orolig att du borde sitta där istället.
-Hahah det var just det jag tänkte! flinade jag.
Jag tittade in i hans vackra chokladbruna ögon och kunde inte sluta le.
-Vad glor du på? flinade han.
-Diig. Fnissade jag.
-Jag vet att jag är snygg, men det blir lite jobbigt, speciellt om du ska hålla på så där. sa jag kaxigt men kunde inte hålla mig utan började skratta.
-Hahah tur att jag vet att du inte är seriös!
-Vadå, jag är allvarlig. sa jag och försökte se så seriös ut som möjligt.
-Ha-ha jätte skoj. Hur gick det hemma föresten? Dödade Pattie dig?
-Jajamen, är ett spöke nu liksom.
-Din humor suuuuger! flinade jag.
-Haha ne men hon blev typ sur på mig för att jag inte lyssnade men sen började hon typ gråta fast allt blev bra till slut.
-Vilken tur.
-Hur kunde du veta att Jasmine satt på psyket förresten?
-Pappa berättade det.
-Jaha. Men du, jag tog med mig min dator och lite filmer, tänkte vi kunde mysa lite.
-Hoppas du vet att jag knappt kan röra på mig. sa jag beklagande.
-Hahah snusko, det var inte direkt så jag tänkte.
-Haha nej men jag menade inte så jag-
-Du suger på ljuga. flinade han.
-Jag ljuger inte! Jag lovar!
-Hahah sure.
Jag låtsades bli sur och jag såg att Justin blev osäker.
-Du blev väl inte sur nu?
-Jo det kanske jag blev.
-Seriöst Alize? blev du det? isåna fall är jag ledsen, ville bara skoja lite.
-Jaha, men jag är i alla fall trött. Orkar inte se någon film.
-Nehe.. okej, förlåt. Ville inte att du skulle bli sur direkt...
-Ne men nu blev jag det.
-Förlåt... sa han ledset.
-Mmm. sa jag drygt men sen kunde jag inte hålla mig längre.
-Hahahha Bieber du är såååå kass!
-Åååh jag visste att du bara skojade!
-Hahah det gjorde du inte alls!
-Okejdå, men jag visste det nästan i alla fall.
-Jo det är ju det som är huvudsaken. flinade jag.
-Så, vad har du med dig för filmer då. frågade jag.
Han svarade inte så jag tittade bort mot honom där han satt på sin säng med datorn i knäet. Hans mun var öppen och han såg helt chockad ut.
Kommenteraaaaaa :D
Never say never - kapitel 40
-Jag borde nog åka hem nu, antar att du måste vila Alize?
-Ja.. det borde jag nog egentligen göra.
-Justin se till att hon gör det, i värsta fall får du väll ta hjälp av Usher. Flinade hon.
-Ajaj kapten! sa han och försökte se allvarlig ut.
Jag kunde inte låta bli att skratta. Tillslut skrattade vi alla fyra.
-Krya på dig nu Alize! Kommer förbi efter skolan imorgon, okej? sa hon och kramade mig.
-Jag ska göra mitt bästa.
Hon kramade Usher och Justin och sen gick hon ut.
Justins perspektiv
Just då Caitlin gått så ringde Ushers telefon.
-Ursäkta måste ta det här. Sa han och gick ut.
Jag och Alize tittade bara lyckligt på varandra, tänk om hon inte överlevt. Jag skulle aldrig förlåta mig själv, om vi inte hade gått mitt på vägen skulle det aldrig hänt.
-Jag måste tyvär åka, Tameka -min fru- var tvungen att åka och jobba och vi har ingen barnvakt.
-Okej, hälsa! Svarade jag.
-Tror du att du klarar dig själv?
-Jarå, de går nog bra.
-Annars är det bara att du ringer Kenny.
-Jaja, jag är 17, jag kan sköta mig själv. Flinade jag.
-Hejdå Alize. Sa han och kramade henne.
Trots att det är typ första gången dom träffats. Men Usher är sån, han kramar allt levande. Haha.
-Jaha. Sa Alize efter en stunds tystnad.
-Jag ska gå och fråga om rummet nu, vill du ha något?
-Nej tack det är bra.
-Säker?
Hon nickade och jag kysste henne på kinden och gick ut.
Jag tog hissen ner till bottenvåningen och gick fram till reseptionen. Jag försökte dölja mitt huvud så mycket som möjligt. Men det verkade ändå som vissa kände igen mig. Tanten i reseptionen var alldelens för gammal för att ens hört talas om mitt namn så det var inget jag oroade mig över.
Jag harklade och hon tittade upp på mig sen utbrast hon
-Nemen, är det inte Justin Beaver!
CRAP! Åldern spelar visst ingen roll...
-Bieber.. skulle uppskatta om du inte berättade det för någon, okej?
-Visstvisst, ville du något?
-Jo.. min flickvän ligger i rum 148 och jag undrar om det finns något rum ledigt bredvid som jag kan få bo i.
-Tyvärr brukar vi inte göra så här, men eftersom du är Justin Beaver så borde det väl gå bra.
-Nejnej, jag vill inte att jag ska få något bara för att jag är Justin BIEBER. efternamnet sa jag extra tydligt.
-Nehe men du ville väl ha ett rum?
-Joo... men annars kan jag bara ta typ en madrass och sova i samma rum?
-Vi fixar en säng åt dig.
-Chris! ropade hon och en man i 40 års åldern kom gående mot oss.
-Ja?
-Skulle du kunna hjälpa Mr. Bieber att fixa en säng till rum 148?
-Självklart, kom med här.
Jag följde efter honom och vi tog hissen upp till hennes våning.
-Ska du stanna hos någon släktning här eller?
-Det är min flickvän.
-Okej, du ska veta att vi inte brukar låta bekanta övernatta här.
-Nej jag vet, de är verkligen snällt.
-Jaja, inga problem.
-Gå in till henne, visst var det rum 148? frågade han.
-Japp.
-Okej, då kommer jag med en säng snart.
-Tacktack.
Alizes perspektiv
Justin kom in i mitt rum och såg väldigt ledsen ut.
-Vad har hänt?! frågade jag oroligt.
-Jag fick inte stanna...
-Men va?! varför inte?! vadå varför övertalade du dom inte?!
-Jag försökte, men det gick inte... gjorde i alla fall mitt bästa.
-Jaha.. sa jag besviket.
Men då började han flina och jag förstod att han lurat mig.
-Du fick ju visst!
-Haha förlåt men jag ville verkligen se din reaktion!
-Åååh Justin! Men vilket rum fick du då?
-Ne dom ska fixa en säng hit så vi får sova i samma rum.
-Okej, awesome!
Då kom Chris in med sängen och han ställde den bredvis min säng.
-Sådärja, hur är det med dig då? Vill du ha mer smärtstillande?
-Nej det är lugnt.
-Okejokej, säg till om du ändrar dig.
-Jajamen. Log jag och han gick ut.
-Jag borde nog åka hem och hämta grejer. Sa han.
-Gör det du. Lycka till, hoppas Pattie inte dödar dig. Isåfall vill jag att du ska veta att jag älskar dig.
-Ha-ha skit skoj...
-Det komemr säkert gå bra.
-Man kan ju alltid hoppas.
-Fuck- mena skit... har varken bil eller telefon med mig. sa han surt.
-Haha, låna min och ring Kenny.
-Tack.
Han ringde Kenny och han kom och hämtade honom efter 5 minuter.
-Jaha, lycka till då. Flinade jag.
-Jag har ju Kenny. Flinade han tillbaka och slog till honom på armen.
-Tur det. Fnissade jag och dom gick ut.
Justins perspektiv
Kenny körde mig hem och jag tackade för att han alltid hjälper mig.
-Har du tänkt på att inte en enda paparazzi följt efter dig..
-Ja jag vet, det är ganska skumt.
Just som jag sa det hörde jag ytterdörren smällas igen och mamma klampade ner för trappen.
-Ojoj, tror jag åker nu. Sa Kenny ängsligt.
-Men?!
Jaha, då får jag möta döden ensam då...
Kommentera! från OLIKA ip adresser ;)
-Ja.. det borde jag nog egentligen göra.
-Justin se till att hon gör det, i värsta fall får du väll ta hjälp av Usher. Flinade hon.
-Ajaj kapten! sa han och försökte se allvarlig ut.
Jag kunde inte låta bli att skratta. Tillslut skrattade vi alla fyra.
-Krya på dig nu Alize! Kommer förbi efter skolan imorgon, okej? sa hon och kramade mig.
-Jag ska göra mitt bästa.
Hon kramade Usher och Justin och sen gick hon ut.
Justins perspektiv
Just då Caitlin gått så ringde Ushers telefon.
-Ursäkta måste ta det här. Sa han och gick ut.
Jag och Alize tittade bara lyckligt på varandra, tänk om hon inte överlevt. Jag skulle aldrig förlåta mig själv, om vi inte hade gått mitt på vägen skulle det aldrig hänt.
-Jag måste tyvär åka, Tameka -min fru- var tvungen att åka och jobba och vi har ingen barnvakt.
-Okej, hälsa! Svarade jag.
-Tror du att du klarar dig själv?
-Jarå, de går nog bra.
-Annars är det bara att du ringer Kenny.
-Jaja, jag är 17, jag kan sköta mig själv. Flinade jag.
-Hejdå Alize. Sa han och kramade henne.
Trots att det är typ första gången dom träffats. Men Usher är sån, han kramar allt levande. Haha.
-Jaha. Sa Alize efter en stunds tystnad.
-Jag ska gå och fråga om rummet nu, vill du ha något?
-Nej tack det är bra.
-Säker?
Hon nickade och jag kysste henne på kinden och gick ut.
Jag tog hissen ner till bottenvåningen och gick fram till reseptionen. Jag försökte dölja mitt huvud så mycket som möjligt. Men det verkade ändå som vissa kände igen mig. Tanten i reseptionen var alldelens för gammal för att ens hört talas om mitt namn så det var inget jag oroade mig över.
Jag harklade och hon tittade upp på mig sen utbrast hon
-Nemen, är det inte Justin Beaver!
CRAP! Åldern spelar visst ingen roll...
-Bieber.. skulle uppskatta om du inte berättade det för någon, okej?
-Visstvisst, ville du något?
-Jo.. min flickvän ligger i rum 148 och jag undrar om det finns något rum ledigt bredvid som jag kan få bo i.
-Tyvärr brukar vi inte göra så här, men eftersom du är Justin Beaver så borde det väl gå bra.
-Nejnej, jag vill inte att jag ska få något bara för att jag är Justin BIEBER. efternamnet sa jag extra tydligt.
-Nehe men du ville väl ha ett rum?
-Joo... men annars kan jag bara ta typ en madrass och sova i samma rum?
-Vi fixar en säng åt dig.
-Chris! ropade hon och en man i 40 års åldern kom gående mot oss.
-Ja?
-Skulle du kunna hjälpa Mr. Bieber att fixa en säng till rum 148?
-Självklart, kom med här.
Jag följde efter honom och vi tog hissen upp till hennes våning.
-Ska du stanna hos någon släktning här eller?
-Det är min flickvän.
-Okej, du ska veta att vi inte brukar låta bekanta övernatta här.
-Nej jag vet, de är verkligen snällt.
-Jaja, inga problem.
-Gå in till henne, visst var det rum 148? frågade han.
-Japp.
-Okej, då kommer jag med en säng snart.
-Tacktack.
Alizes perspektiv
Justin kom in i mitt rum och såg väldigt ledsen ut.
-Vad har hänt?! frågade jag oroligt.
-Jag fick inte stanna...
-Men va?! varför inte?! vadå varför övertalade du dom inte?!
-Jag försökte, men det gick inte... gjorde i alla fall mitt bästa.
-Jaha.. sa jag besviket.
Men då började han flina och jag förstod att han lurat mig.
-Du fick ju visst!
-Haha förlåt men jag ville verkligen se din reaktion!
-Åååh Justin! Men vilket rum fick du då?
-Ne dom ska fixa en säng hit så vi får sova i samma rum.
-Okej, awesome!
Då kom Chris in med sängen och han ställde den bredvis min säng.
-Sådärja, hur är det med dig då? Vill du ha mer smärtstillande?
-Nej det är lugnt.
-Okejokej, säg till om du ändrar dig.
-Jajamen. Log jag och han gick ut.
-Jag borde nog åka hem och hämta grejer. Sa han.
-Gör det du. Lycka till, hoppas Pattie inte dödar dig. Isåfall vill jag att du ska veta att jag älskar dig.
-Ha-ha skit skoj...
-Det komemr säkert gå bra.
-Man kan ju alltid hoppas.
-Fuck- mena skit... har varken bil eller telefon med mig. sa han surt.
-Haha, låna min och ring Kenny.
-Tack.
Han ringde Kenny och han kom och hämtade honom efter 5 minuter.
-Jaha, lycka till då. Flinade jag.
-Jag har ju Kenny. Flinade han tillbaka och slog till honom på armen.
-Tur det. Fnissade jag och dom gick ut.
Justins perspektiv
Kenny körde mig hem och jag tackade för att han alltid hjälper mig.
-Har du tänkt på att inte en enda paparazzi följt efter dig..
-Ja jag vet, det är ganska skumt.
Just som jag sa det hörde jag ytterdörren smällas igen och mamma klampade ner för trappen.
-Ojoj, tror jag åker nu. Sa Kenny ängsligt.
-Men?!
Jaha, då får jag möta döden ensam då...
Kommentera! från OLIKA ip adresser ;)
Never say never - kapitel 39
Jag kollade ut genom fönstret och såg att vi var utanför sjukhuset.
-Hur visste du att jag ville hit? frågade jag förvånat.
-Dude.. kan känner dig alldelens för bra.
-Haha.
Alizes perspektiv
-Hur mår du? Helt ärligt? frågade Caitlin ängsligt.
-Asså.. jag mår väl okej. Men jag har ju så mycket medicin i mig så jag känner nog inte hur himla ont det gör...
-Okej, kan jag göra något för dig?
-Du kan fixa hit Justin. Men det går inte...
-Öhm, jag är itne så säker på det. Sa Caitlin och hon började flina.
-Vad menar du?
-Du skulle ju kunna kolla till höger om du känner för det.
Jag vände mig mot dörren och kunde inte tro mina ögon. Där stod Usher, OCH JUSTIN.
-Justin! skrek jag.
-Åh Alize! sa han och sprang fram till min säng.
Justins perspektiv
-Justin! Skrek hon när hon fick syn på mig.
-Åh Alize! sa jag och kramade henne.
-Fy fan vad jag har saknat dig! Utbrast jag.
Jag släppte taget om henne och kollade på hennes vackra ansikte och insåg att hon grät.
-Lilla gumman, gråt inte, allt är bra nu.
-Nej det är det inte! Jag kommer stanna här resten av mitt liv!
-Det tvivlar jag på. Hur länge?
-Hela mitt liv.
Jag skakade glatt på huvudet då jag insåg att hon var lika tjurig. Vilket betyder att hon måste må okej.
Jag vände blicken mot Caitlin istället.
-Hur länge måste hon stanna här?
-Typ en vecka tror jag hon sa.
-Ojojoj, det var verkligen hela ditt liv det, sa jag ironiskt och log mot Alize.
-Sluta, det känns som en evighet.
-Du ska vara glad att du lever. Sa jag och Caitlin i mun på varandra.
Alizes perspektiv
Egentligen hade Justin och Caitlin rätt, men ändå. Jag ville inte erkänna det så jag bytte samtalsämne.
-Hej Usher, föresten. Wazzup dude?
-Hejdu Alize. Flinade han. Tycker du borde erkänna att dom har rätt.
-Är du typ tankeläsare eller något sånt jobbigt?
Alla tre började skratta.
-Okej, du behöver inte erkänna, vi vet det redan. Flinade Justin.
Efter en stunds tystnad frågade Justin
-Hur är det med dig egentligen?
-Det är b-
-Och säg inte att det är bra för det vet jag att det inte är!
Jag suckade och svarade att det var okej.
-Det känns bättre nu när ni är här, då behöver jag inte tänka på att det gör ont.
-Jag ska- okej det kanske inte är så bra idé att jag gör det men ändå- jag ska i alla fall försöka ta mig ner till reseptionen och fråga om jag kan få ett rum bredvid här eller något sånt. sa han.
-Men du behöver inte stanna här! Snälla. Då får jag bara dåligt samvete.
-Jag vill inget annat än att stanna här med dig.
Jag var alldelens för trött för att orka diskutera så jag ingnorerade honom bara.
Caitlin bröt tystnaden genom att säga
-Jag borde nog åka hem nu, antar att du måste vila Alize?
-Ja.. det borde jag nog egentligen göra.
-Justin se till att hon gör det, i värsta fall får du väll ta hjälp av Usher. Flinade hon.
-Ajaj kapten! sa han och försökte se allvarlig ut.
Jag kunde inte låta bli att skratta. Tillslut skrattade vi alla fyra.
-Krya på dig nu Alize! Kommer förbi efter skolan imorgon, okej? sa hon och kramade mig.
-Jag ska göra mitt bästa.
Hon kramade Usher och Justin och sen gick hon ut.
Kommentera! 10 kommentarer så kommer det ett till kapitel senare :D
-Hur visste du att jag ville hit? frågade jag förvånat.
-Dude.. kan känner dig alldelens för bra.
-Haha.
Alizes perspektiv
-Hur mår du? Helt ärligt? frågade Caitlin ängsligt.
-Asså.. jag mår väl okej. Men jag har ju så mycket medicin i mig så jag känner nog inte hur himla ont det gör...
-Okej, kan jag göra något för dig?
-Du kan fixa hit Justin. Men det går inte...
-Öhm, jag är itne så säker på det. Sa Caitlin och hon började flina.
-Vad menar du?
-Du skulle ju kunna kolla till höger om du känner för det.
Jag vände mig mot dörren och kunde inte tro mina ögon. Där stod Usher, OCH JUSTIN.
-Justin! skrek jag.
-Åh Alize! sa han och sprang fram till min säng.
Justins perspektiv
-Justin! Skrek hon när hon fick syn på mig.
-Åh Alize! sa jag och kramade henne.
-Fy fan vad jag har saknat dig! Utbrast jag.
Jag släppte taget om henne och kollade på hennes vackra ansikte och insåg att hon grät.
-Lilla gumman, gråt inte, allt är bra nu.
-Nej det är det inte! Jag kommer stanna här resten av mitt liv!
-Det tvivlar jag på. Hur länge?
-Hela mitt liv.
Jag skakade glatt på huvudet då jag insåg att hon var lika tjurig. Vilket betyder att hon måste må okej.
Jag vände blicken mot Caitlin istället.
-Hur länge måste hon stanna här?
-Typ en vecka tror jag hon sa.
-Ojojoj, det var verkligen hela ditt liv det, sa jag ironiskt och log mot Alize.
-Sluta, det känns som en evighet.
-Du ska vara glad att du lever. Sa jag och Caitlin i mun på varandra.
Alizes perspektiv
Egentligen hade Justin och Caitlin rätt, men ändå. Jag ville inte erkänna det så jag bytte samtalsämne.
-Hej Usher, föresten. Wazzup dude?
-Hejdu Alize. Flinade han. Tycker du borde erkänna att dom har rätt.
-Är du typ tankeläsare eller något sånt jobbigt?
Alla tre började skratta.
-Okej, du behöver inte erkänna, vi vet det redan. Flinade Justin.
Efter en stunds tystnad frågade Justin
-Hur är det med dig egentligen?
-Det är b-
-Och säg inte att det är bra för det vet jag att det inte är!
Jag suckade och svarade att det var okej.
-Det känns bättre nu när ni är här, då behöver jag inte tänka på att det gör ont.
-Jag ska- okej det kanske inte är så bra idé att jag gör det men ändå- jag ska i alla fall försöka ta mig ner till reseptionen och fråga om jag kan få ett rum bredvid här eller något sånt. sa han.
-Men du behöver inte stanna här! Snälla. Då får jag bara dåligt samvete.
-Jag vill inget annat än att stanna här med dig.
Jag var alldelens för trött för att orka diskutera så jag ingnorerade honom bara.
Caitlin bröt tystnaden genom att säga
-Jag borde nog åka hem nu, antar att du måste vila Alize?
-Ja.. det borde jag nog egentligen göra.
-Justin se till att hon gör det, i värsta fall får du väll ta hjälp av Usher. Flinade hon.
-Ajaj kapten! sa han och försökte se allvarlig ut.
Jag kunde inte låta bli att skratta. Tillslut skrattade vi alla fyra.
-Krya på dig nu Alize! Kommer förbi efter skolan imorgon, okej? sa hon och kramade mig.
-Jag ska göra mitt bästa.
Hon kramade Usher och Justin och sen gick hon ut.
Kommentera! 10 kommentarer så kommer det ett till kapitel senare :D
Never say never - kapitel 38
Lucas var just på väg ut ur rummet men jag ropade på honom.
-Vänta, kunde jag sätta mig i stolen?
-Jo, om du hjälper till lite här.
-Jag? frågade Caitlin osäkert.
-Ja precis.
-Vad ska jag göra då? fnissade hon ännu osäkrare.
-Bara låt henne stötta sig lite på dig.
-Okej.
Dom hjälpte mig till stolen och det kändes som hela min kropp skulle rasa, men jag bet ihop.
Alizes perspektiv
-Hur går det? frågade han sedan när jag satt mig ner.
-Bra. Stönade jag fram.
-Nej det går inte bra.. sa han och satte sig på en stol framför mig, Caitlin ställde sig bakom honom.
-Det gör bara lite ont.
-Vars?
-Mest i revbenen..
-Okej, jag tror det är bäst att vi tar tillbaka dig till sängen igen. Sa han och dom hjälpte mig tillbaka. Det började göra mindre ont och jag slappnade av.
Lucas lämnade tyst rummet och jag och Caitlin blev ensamma.
Justins perspektiv
Vi satt tysta ett tag i bilen men sen blev jag tvungen att fråga honom en sak.
-Ska du inte skälla ut mig?...
Han log mot mig och skakade på huvudet.
-Varför?
-Okej, säg inte till någon att jag sagt det här men.. Jag är nästan stolt över dig. Visst man ska absolut inte slå någon, speciellt inte tjejer. Men med tanke på vad hon gjort mot Alize, så förkänar hon det. Och det visar att du bryr dig väldigt mycket om Alize, och jag älskar sånt, jag älskar ung kärlek! Haha, men du får inte glömma att jag tycker det är fel också.
-Wow, får jag andvända det där mot mamma nästa gång hon skäller ut mig?
-Nja.. då är det inte bara du som får skäll.
-Crap...
Vi skrattade lite och jag kunde inte sluta le. Man kan verkligen lita på Usher!
Mina tankar vandrade iväg och jag började fundera på det han sagt tidigare om autograferna och det. Tänk om mina fans börjar glömma bort det. Mina fina belibers eller vad dom nu kallar sig för... Jag lånade Ushers mobil och gick in på twitter. Jag skrev *please don't forget me* och följde några fans. Usher kollade förvånat på mig.
-Vad var det där för tweet? Vem ska inte glömma dig?
-Mina fans...
-Är du typ knasig eller?! Tror du dina fans skulle glömma bort dig?! Du har dom absolut trognaste fansen i världen och du tror att dom ska glömma bort dig. Geez.
-Men man vet aldrig.
-Jag lovar, dom kommer inte det!
-Tänk om...
-Neeej!
-Nehe...
Jag kollade ut genom fönstret och såg att vi var utanför sjukhuset.
-Hur visste du att jag ville hit? frågade jag förvånat.
-Dude.. kan känner dig alldelens för bra.
-Haha.
Väääldigt kort men ni kan ju alltid kommentera ändå ;D
-Vänta, kunde jag sätta mig i stolen?
-Jo, om du hjälper till lite här.
-Jag? frågade Caitlin osäkert.
-Ja precis.
-Vad ska jag göra då? fnissade hon ännu osäkrare.
-Bara låt henne stötta sig lite på dig.
-Okej.
Dom hjälpte mig till stolen och det kändes som hela min kropp skulle rasa, men jag bet ihop.
Alizes perspektiv
-Hur går det? frågade han sedan när jag satt mig ner.
-Bra. Stönade jag fram.
-Nej det går inte bra.. sa han och satte sig på en stol framför mig, Caitlin ställde sig bakom honom.
-Det gör bara lite ont.
-Vars?
-Mest i revbenen..
-Okej, jag tror det är bäst att vi tar tillbaka dig till sängen igen. Sa han och dom hjälpte mig tillbaka. Det började göra mindre ont och jag slappnade av.
Lucas lämnade tyst rummet och jag och Caitlin blev ensamma.
Justins perspektiv
Vi satt tysta ett tag i bilen men sen blev jag tvungen att fråga honom en sak.
-Ska du inte skälla ut mig?...
Han log mot mig och skakade på huvudet.
-Varför?
-Okej, säg inte till någon att jag sagt det här men.. Jag är nästan stolt över dig. Visst man ska absolut inte slå någon, speciellt inte tjejer. Men med tanke på vad hon gjort mot Alize, så förkänar hon det. Och det visar att du bryr dig väldigt mycket om Alize, och jag älskar sånt, jag älskar ung kärlek! Haha, men du får inte glömma att jag tycker det är fel också.
-Wow, får jag andvända det där mot mamma nästa gång hon skäller ut mig?
-Nja.. då är det inte bara du som får skäll.
-Crap...
Vi skrattade lite och jag kunde inte sluta le. Man kan verkligen lita på Usher!
Mina tankar vandrade iväg och jag började fundera på det han sagt tidigare om autograferna och det. Tänk om mina fans börjar glömma bort det. Mina fina belibers eller vad dom nu kallar sig för... Jag lånade Ushers mobil och gick in på twitter. Jag skrev *please don't forget me* och följde några fans. Usher kollade förvånat på mig.
-Vad var det där för tweet? Vem ska inte glömma dig?
-Mina fans...
-Är du typ knasig eller?! Tror du dina fans skulle glömma bort dig?! Du har dom absolut trognaste fansen i världen och du tror att dom ska glömma bort dig. Geez.
-Men man vet aldrig.
-Jag lovar, dom kommer inte det!
-Tänk om...
-Neeej!
-Nehe...
Jag kollade ut genom fönstret och såg att vi var utanför sjukhuset.
-Hur visste du att jag ville hit? frågade jag förvånat.
-Dude.. kan känner dig alldelens för bra.
-Haha.
Väääldigt kort men ni kan ju alltid kommentera ändå ;D
Never say never - kapitel 37
Jag la glatt på och vakten log mot mig.
-Har det löst sig nu eller?
-Jo en komp.. min pappa ska betala ut mig.
-Okej. Nu måste du tillbaka. Kom här.
-Ååh, snälla kan jag inte bara få springa runt lite ett tag först.
-Hahah, tro inte att du kan få som du vill bara för att du är Justin Bieber.
-Ne jag vet, jag vet verkligen det, men jag vill bara springa av mig lite.
-Nej tyvärr. Du får springa i cellen.
-Men jaha...
Jag följde surt efter och han låste in mig.
Alizes perspektiv
Jag var så galet less på dom fula vita väggarna och den äckliga sjukhuslukten. Sängen var fruktansvärt oskön också och jag ville inget annat än att få åka hem. Jag låg och lyssnade på pipandet från alla maskiner och efter ett tag kommer pappa in med en sjuksköterska.
-Hur mår du? frågade han mig medan han läste i några papper.
-Jo de är väl ganska bra..
-Vars har du ont? Jag heter Lucas förresten.
-I hela kroppen i stort sett.
Både pappa och Lucas kollade olyckligt på mig.
-Okej.. Har något berättat för dig hur det ligger till.
-Nej?
-Okej, du har fyra brytna revben, din fot och arm är bryten och ditt ben är brytet på tre ställen. Du har även haft hjärnskakning och ett antal indre blödnindar.
-Oj.. var allt jag fick fram.
-Jo, du är grymt stark som klarat dig!
-Oj...
-Men nu är läget stabilt och förhoppningsvis läker allt som det ska.
-Hur länge måste jag stanna här?
-Vi kommer nog hålla kvar dig på sjukhuset en vecka och så kommer du bli sängliggande ytterligare en vecka.
-Jaha.. men.. jag trodde jag va stark?
-Du är det, men med tanke på att hela din högra sida i stort sett blev mosad så lär det inte gå så bra för dig att gå från början...
-Vänta lite.. du sa att föroppningsvis läker allt som det ska? Vad händer om det inte gör det?
-Ja då kan vi behöva operera om dig..
-Åhnej!
Justins perpektiv
Jag satt upptryckt mot väggen inne i min cell. Jag tycktes höra Ushers röst, men han kom aldrig. Det kändes som det var flera år sedan jag ringt honom. Snälla säg att mamma inte övertalat honom!
Tillslut kom han gående i korridoren.
-Usher!!!
-Scch, jag är trött på skrikande fans, du får ställa dig i kö om du vill ha autograf.
Jag kollade förvånat på honom men sen brast han ut i skratt och jag förstod att han bara skojat.
-Hhahaha du skulle sett ditt ansikte! Så epic! flinade han.
-Det var inte skoj... sa jag och försökte låta bli att skratta.
-Hahah jo erkänn!
-Men du, varför tog de så lång tid?!
-Halva polisstationen ville ha min autograf...
-Ne men seriöst?
-Det är sant! Jag lovar.
-Ofta? Men.. ingen vill ha min...
-Aww, lilla Justin är avundsjuk.
-Sluta reta mig när jag inte kan ge igen, jag sitter fan fast här inne ju!
-Ah juste det var därför jag kom hit.
Just som han sa det kom vakten fram och låste upp. Först slängde jag mig i Ushers famn men sen kom jag ihåg att jag skulle ge igen så jag nöp han hårt. Han skrek till och vi började sen låtsas bråttas. Jag hade ingen chans mot honom. Han tog ner mig hela tiden.
-Okej! Jag ger mig, jag ger mig!
Han skrattade och släppte mig, vi gick sen ut till hans bil.
Alizes perspektiv
Jag vägrar operera mig! Snälla låt mig läka rätt!
Lucas kom in och gav mig smärtstillande och vi pratade lite grann. Han var väldigt trevlig.
-Vill du ha något?
-Justin... sa jag lågt.
-Vad sa du?
-Nej inget just nu.
-Okej.
-Finns det någon chans att jag skulle kunna få sätta mig i stolen ett tag? Just som jag frågade det kom Caitlin inspringande på mitt rum.
Lucas kom in och gav mig smärtstillande och vi pratade lite grann. Han var väldigt trevlig.
-Vill du ha något?
-Justin... sa jag lågt.
-Vad sa du?
-Nej inget just nu.
-Okej.
-Finns det någon chans att jag skulle kunna få sätta mig i stolen ett tag? Just som jag frågade det kom Caitlin inspringande på mitt rum.
-Åååh Alize!!!
-Caitlin!
Hon kramade mig och jag kände mig genast bättre.
-Hur mår du? frågade hon oroligt.
-Jag mår bra!
Lucas harklade sig och jag tittade frågande på honom. Han gav mig en menande blick.
-Okej, fine.. jag mår bättre.
Caitlin och Lucas tittade på varandra och Lucas nickade.
-Bra att du mår bättre i alla fall!
Lucas var just på väg ut ur rummet men jag ropade på honom.
-Vänta, kunde jag sätta mig i stolen?
-Jo, om du hjälper till lite här.
-Jag? frågade Caitlin osäkert.
-Ja precis.
-Vad ska jag göra då? fnissade hon ännu osäkrare.
-Bara låt henne stötta sig lite på dig.
-Okej.
Dom hjälpte mig till stolen och det kändes som hela min kropp skulle rasa, men jag bet ihop.
KOMMENTERA!
-Har det löst sig nu eller?
-Jo en komp.. min pappa ska betala ut mig.
-Okej. Nu måste du tillbaka. Kom här.
-Ååh, snälla kan jag inte bara få springa runt lite ett tag först.
-Hahah, tro inte att du kan få som du vill bara för att du är Justin Bieber.
-Ne jag vet, jag vet verkligen det, men jag vill bara springa av mig lite.
-Nej tyvärr. Du får springa i cellen.
-Men jaha...
Jag följde surt efter och han låste in mig.
Alizes perspektiv
Jag var så galet less på dom fula vita väggarna och den äckliga sjukhuslukten. Sängen var fruktansvärt oskön också och jag ville inget annat än att få åka hem. Jag låg och lyssnade på pipandet från alla maskiner och efter ett tag kommer pappa in med en sjuksköterska.
-Hur mår du? frågade han mig medan han läste i några papper.
-Jo de är väl ganska bra..
-Vars har du ont? Jag heter Lucas förresten.
-I hela kroppen i stort sett.
Både pappa och Lucas kollade olyckligt på mig.
-Okej.. Har något berättat för dig hur det ligger till.
-Nej?
-Okej, du har fyra brytna revben, din fot och arm är bryten och ditt ben är brytet på tre ställen. Du har även haft hjärnskakning och ett antal indre blödnindar.
-Oj.. var allt jag fick fram.
-Jo, du är grymt stark som klarat dig!
-Oj...
-Men nu är läget stabilt och förhoppningsvis läker allt som det ska.
-Hur länge måste jag stanna här?
-Vi kommer nog hålla kvar dig på sjukhuset en vecka och så kommer du bli sängliggande ytterligare en vecka.
-Jaha.. men.. jag trodde jag va stark?
-Du är det, men med tanke på att hela din högra sida i stort sett blev mosad så lär det inte gå så bra för dig att gå från början...
-Vänta lite.. du sa att föroppningsvis läker allt som det ska? Vad händer om det inte gör det?
-Ja då kan vi behöva operera om dig..
-Åhnej!
Justins perpektiv
Jag satt upptryckt mot väggen inne i min cell. Jag tycktes höra Ushers röst, men han kom aldrig. Det kändes som det var flera år sedan jag ringt honom. Snälla säg att mamma inte övertalat honom!
Tillslut kom han gående i korridoren.
-Usher!!!
-Scch, jag är trött på skrikande fans, du får ställa dig i kö om du vill ha autograf.
Jag kollade förvånat på honom men sen brast han ut i skratt och jag förstod att han bara skojat.
-Hhahaha du skulle sett ditt ansikte! Så epic! flinade han.
-Det var inte skoj... sa jag och försökte låta bli att skratta.
-Hahah jo erkänn!
-Men du, varför tog de så lång tid?!
-Halva polisstationen ville ha min autograf...
-Ne men seriöst?
-Det är sant! Jag lovar.
-Ofta? Men.. ingen vill ha min...
-Aww, lilla Justin är avundsjuk.
-Sluta reta mig när jag inte kan ge igen, jag sitter fan fast här inne ju!
-Ah juste det var därför jag kom hit.
Just som han sa det kom vakten fram och låste upp. Först slängde jag mig i Ushers famn men sen kom jag ihåg att jag skulle ge igen så jag nöp han hårt. Han skrek till och vi började sen låtsas bråttas. Jag hade ingen chans mot honom. Han tog ner mig hela tiden.
-Okej! Jag ger mig, jag ger mig!
Han skrattade och släppte mig, vi gick sen ut till hans bil.
Alizes perspektiv
Jag vägrar operera mig! Snälla låt mig läka rätt!
Lucas kom in och gav mig smärtstillande och vi pratade lite grann. Han var väldigt trevlig.
-Vill du ha något?
-Justin... sa jag lågt.
-Vad sa du?
-Nej inget just nu.
-Okej.
-Finns det någon chans att jag skulle kunna få sätta mig i stolen ett tag? Just som jag frågade det kom Caitlin inspringande på mitt rum.
Lucas kom in och gav mig smärtstillande och vi pratade lite grann. Han var väldigt trevlig.
-Vill du ha något?
-Justin... sa jag lågt.
-Vad sa du?
-Nej inget just nu.
-Okej.
-Finns det någon chans att jag skulle kunna få sätta mig i stolen ett tag? Just som jag frågade det kom Caitlin inspringande på mitt rum.
-Åååh Alize!!!
-Caitlin!
Hon kramade mig och jag kände mig genast bättre.
-Hur mår du? frågade hon oroligt.
-Jag mår bra!
Lucas harklade sig och jag tittade frågande på honom. Han gav mig en menande blick.
-Okej, fine.. jag mår bättre.
Caitlin och Lucas tittade på varandra och Lucas nickade.
-Bra att du mår bättre i alla fall!
Lucas var just på väg ut ur rummet men jag ropade på honom.
-Vänta, kunde jag sätta mig i stolen?
-Jo, om du hjälper till lite här.
-Jag? frågade Caitlin osäkert.
-Ja precis.
-Vad ska jag göra då? fnissade hon ännu osäkrare.
-Bara låt henne stötta sig lite på dig.
-Okej.
Dom hjälpte mig till stolen och det kändes som hela min kropp skulle rasa, men jag bet ihop.
KOMMENTERA!
Never say never - kapitel 36
-Skulle jag möjligtvis kanske få lite privatliv eller? frågade jag lite halvt irriterat.
-Vill du att vi ska gå? frågade Simon glatt.
-Jaa tack.
-YEEEEES vad var det jag sa pappa?! Vi är fria! Vi får gå! Vi behöver inte sitta här nå mer! Kom då, spring innan hon ändrar sig!
Jag och pappa tittade på varandra och skakade sen på huvudet.
-Vi kommer snart tillbaka gumman.
Så fort dom gått ut letade jag upp Caitlins nummer på min mobil. Jag ringde henne och väntade spänt på att hon skulle svara.
Alizes perspektiv
-Hallå?
-Hej, det är Alize.
-Jo jag såg det, hur mår du?!
-Bra, men vi får ta det där sen, du får gärna komma hit sen om du vill. Men först har jag en viktigare sak att prata om.
-Åh vad bra! Jag kommer när jag slutat skolan. Så, vad är det där viktiga?
-Har du Ushers nummer?
-Usher Raymond?
-Yes.
-Jag vet inte, jag tror det... Har inte Justin det eller?
-Jo du förstår det är det som är problemet... Justin sitter liksom i fängelse....
-Vad har han gjort nu då?!
-Han har slagit ner Jasmine...
-AWESOME! Ojdå.. det var inte bra...
-Jag vet, och Pattie liksom vägrar betala ut honom för hon tycker han ska lära sig av sina misstag och blablabla.
-Jaha.. okej, ehm.. Men jag ska kolla om jag har hans nummer, annars så lär väl Pattie betala ut honom någon gång...
-Jaa.. men jag står inte ut! Jag vill ha han här nu!
-Jag förstår de. Men du, jag börjar min lektion nu, jag kollar om jag har hans nummer och i såna fall skickar jag det till dig, hur som helst kommer jag till dig efter skolan.
-Okej, bra tack.
-Gud va bra att då mår bättre! Jag har varit så orolig.
-Aww, men nu måste du gå på din lektion, hejdå!
-Hejdå.
Jag la på och väntade på Ushers nummer. Efter ett tag pep min mobil, jag ryckte till och skyndade mig att öppna medelandet.
*Jag har tyvärr inte hans nummer, men jag skulle kunna betala ut han annars* stod det.
*Aw, men man måste väl vara över 18 för att kunna göra det* Svarade jag sen osäkert.
Justins perspektiv
Jag blev bara mer och mer rastlös och tillsist stod jag inte ut. Jag ropade på vakten och han kom fram till min cell.
-Finns det telefon någonstans som man kan låna.
-Jo, varje intern kan andvända telefonen en kvart per dag.
-Okej, jag måste ringa min.. eh pappa.
-Visst. Svarade han och låste upp.
Han visade mig till telefonen och jag ansträngde mig hårt för att komma ihåg Ushers nummer. Jag hade bestämt mig för att ringa Usher och be han betala ut mig.
-Tjena Usher.
-Hej bro.
-Nu är det så här.. Jag liksom sitter i häktet och mamma vägrar betala ut mig.
-Vad fan har du gjort nu?!
-Lugn det är inte så allvarligt.. försökte jag.
-Inte? Nejdå du sitter bara i fängelse.
-Men jag har bara råkat vara lite dum mot Jasmine Villegas.
-Dum nog för att hamna i fängelse.
-Ja.. men hon förkänade det.
-Varför? Vad har hon gjort mot dig?
-Kört på Alize...
Efter en stunds tystnad ubrast han
-Va?! Var det hon?!
-Ja..
-Men vad gjorde du med henne då?
-Jag slog henne lite..
-JUSTIN!
-JAG VET! Men snälla, alla har redan skällt på mig! Kan du inte bara komma och betala ut mig? Snälla.
-Fine, jag kommer snart då.
-TACK! Du räddade mitt liv.
-Man kan alltid ångra sig, jag måste snacka med Pattie först.
-Nej! Snälla gör inte det, hon kommer bara övertala dig att inte göta det!
-Okejdå, men du behöver ju inte skryta för Pattie att det var jag som betalade ut dig, okej?
-Hah är du rädd för henne eller?
-Hon kan vara lite skrämmande ibland, har du inte märkt det? skrattade han.
-Haha jodu, tro mig, hon är läskig.
-Ja men jag kommer väl nu då.
-Tacktacktack!
Jag la glatt på och vakten log mot mig.
-Har det löst sig nu eller?
-Jo en komp.. min pappa ska betala ut mig.
-Okej. Nu måste du tillbaka. Kom här.
-Ååh, snälla kan jag inte bara få springa runt lite ett tag först.
-Hahah, tro inte att du kan få som du vill bara för att du är Justin Bieber.
-Ne jag vet, jag vet verkligen det, men jag vill bara springa av mig lite.
-Nej tyvärr. Du får springa i cellen.
-Men jaha...
Jag följde surt efter och han låste in mig.
Stackars lilla Justin är rastlös ;)
KOMMENTERA!!!!
-Vill du att vi ska gå? frågade Simon glatt.
-Jaa tack.
-YEEEEES vad var det jag sa pappa?! Vi är fria! Vi får gå! Vi behöver inte sitta här nå mer! Kom då, spring innan hon ändrar sig!
Jag och pappa tittade på varandra och skakade sen på huvudet.
-Vi kommer snart tillbaka gumman.
Så fort dom gått ut letade jag upp Caitlins nummer på min mobil. Jag ringde henne och väntade spänt på att hon skulle svara.
Alizes perspektiv
-Hallå?
-Hej, det är Alize.
-Jo jag såg det, hur mår du?!
-Bra, men vi får ta det där sen, du får gärna komma hit sen om du vill. Men först har jag en viktigare sak att prata om.
-Åh vad bra! Jag kommer när jag slutat skolan. Så, vad är det där viktiga?
-Har du Ushers nummer?
-Usher Raymond?
-Yes.
-Jag vet inte, jag tror det... Har inte Justin det eller?
-Jo du förstår det är det som är problemet... Justin sitter liksom i fängelse....
-Vad har han gjort nu då?!
-Han har slagit ner Jasmine...
-AWESOME! Ojdå.. det var inte bra...
-Jag vet, och Pattie liksom vägrar betala ut honom för hon tycker han ska lära sig av sina misstag och blablabla.
-Jaha.. okej, ehm.. Men jag ska kolla om jag har hans nummer, annars så lär väl Pattie betala ut honom någon gång...
-Jaa.. men jag står inte ut! Jag vill ha han här nu!
-Jag förstår de. Men du, jag börjar min lektion nu, jag kollar om jag har hans nummer och i såna fall skickar jag det till dig, hur som helst kommer jag till dig efter skolan.
-Okej, bra tack.
-Gud va bra att då mår bättre! Jag har varit så orolig.
-Aww, men nu måste du gå på din lektion, hejdå!
-Hejdå.
Jag la på och väntade på Ushers nummer. Efter ett tag pep min mobil, jag ryckte till och skyndade mig att öppna medelandet.
*Jag har tyvärr inte hans nummer, men jag skulle kunna betala ut han annars* stod det.
*Aw, men man måste väl vara över 18 för att kunna göra det* Svarade jag sen osäkert.
Justins perspektiv
Jag blev bara mer och mer rastlös och tillsist stod jag inte ut. Jag ropade på vakten och han kom fram till min cell.
-Finns det telefon någonstans som man kan låna.
-Jo, varje intern kan andvända telefonen en kvart per dag.
-Okej, jag måste ringa min.. eh pappa.
-Visst. Svarade han och låste upp.
Han visade mig till telefonen och jag ansträngde mig hårt för att komma ihåg Ushers nummer. Jag hade bestämt mig för att ringa Usher och be han betala ut mig.
-Tjena Usher.
-Hej bro.
-Nu är det så här.. Jag liksom sitter i häktet och mamma vägrar betala ut mig.
-Vad fan har du gjort nu?!
-Lugn det är inte så allvarligt.. försökte jag.
-Inte? Nejdå du sitter bara i fängelse.
-Men jag har bara råkat vara lite dum mot Jasmine Villegas.
-Dum nog för att hamna i fängelse.
-Ja.. men hon förkänade det.
-Varför? Vad har hon gjort mot dig?
-Kört på Alize...
Efter en stunds tystnad ubrast han
-Va?! Var det hon?!
-Ja..
-Men vad gjorde du med henne då?
-Jag slog henne lite..
-JUSTIN!
-JAG VET! Men snälla, alla har redan skällt på mig! Kan du inte bara komma och betala ut mig? Snälla.
-Fine, jag kommer snart då.
-TACK! Du räddade mitt liv.
-Man kan alltid ångra sig, jag måste snacka med Pattie först.
-Nej! Snälla gör inte det, hon kommer bara övertala dig att inte göta det!
-Okejdå, men du behöver ju inte skryta för Pattie att det var jag som betalade ut dig, okej?
-Hah är du rädd för henne eller?
-Hon kan vara lite skrämmande ibland, har du inte märkt det? skrattade han.
-Haha jodu, tro mig, hon är läskig.
-Ja men jag kommer väl nu då.
-Tacktacktack!
Jag la glatt på och vakten log mot mig.
-Har det löst sig nu eller?
-Jo en komp.. min pappa ska betala ut mig.
-Okej. Nu måste du tillbaka. Kom här.
-Ååh, snälla kan jag inte bara få springa runt lite ett tag först.
-Hahah, tro inte att du kan få som du vill bara för att du är Justin Bieber.
-Ne jag vet, jag vet verkligen det, men jag vill bara springa av mig lite.
-Nej tyvärr. Du får springa i cellen.
-Men jaha...
Jag följde surt efter och han låste in mig.
Stackars lilla Justin är rastlös ;)
KOMMENTERA!!!!
Never say never - kapitel 35
-Jag har tänkt på en sak pappa... varför har inte mamma kommit?
-Jag har faktistk inte berättat för henne vad som hänt...
-VA?!
-Jag kände på mig att du skulle klara det här för du är så stark, och så visste jag att mamma alltid bara jagar upp sig i onödan. Så jag tänkte att det var lika bra att inte säga något förän du mår mer stabilt.
-Pappa.. DET VAR INTE SMART GJORT!
-Hahah eller hur. Flinade Simon som nu vaknat.
-HON KOMMER DÖDA OSS!
-Lugn, jag ska ringa henne imorgon. Då kommer hon säkert och hälsar på.
-Neeej pappa snälla! Jag är för ung för att dö!! Snälla. Låt hon inte komma än! Jag måste ju kunna försvara mig.
-Hahha, jag försvarar dig gumman.
Jag blängde på honom, sedan kom en sjuksköterska in.
Justins perspektiv
Jag satt inne i min cell och bara väntade på att dö, jag var så sjukt rastlös och saknade allihopa. Jag förstår att mamma inte vill komma och hälsa på mig, hon måste vara grymt besviken på mig. Jag gick och satte mig i ett hörn och tryckte upp mig mot väggen. Efter ett tag ropade vakten på mig.
-Bieber, du har besök.
-Vem? frågade jag förvånat.
-En kvinna i 30 års åldern.
-Jaha.. släpp in henne.
Hon kom in i korridoren och jag såg då att det var mamma.
-Åh tack snälla fina mamma!
-Justin..
-Jag vet jag vet jag vet! Låt mig förklara innan du börjar skälla på mig.
-Jag vet redan allt och jag förstår dig verkligen men det var så himla fel gjort!
-Jag vet..
-Jag är så besviken på dig!
-Förlåt...
-Du skulle ha tänkt efter innan du gjorde något så dumt.
-Jag vet, förlåt.
-Ååh gubben! Varför pratade du inte bara med mig?
-Jag vet inte..
-Jag tänker inte betala ut dig, inte nu i alla fall för jag vill verkligen att du ska lära dig av dina misstag.
-Jaha...
Vafan var det där, min egen mamma dissade mig?! Mitt liv är verkligen patetiskt just nu.
-Hur är det med Jasmine? frågade jag även fast jag egentligen inte brydde mig.
-Det är bra med henne. Eller det är absolut inte bra med henne, men det är inte på grund av att du misshandlat henne utan hon är inlagd på psyket.
-VA?!
-Jaa. Hon har någon psykisk sjukdom och det är troligtvis andledningen till varför hon gjorde som hon gjorde...
Jasmine? Jasmine Villegas, min fina flicka som inte längre är min fina flicka. Nu är min fina flicka Alize. Min fina flicka ligger på sjukhus och jag kan inte vara där med henne för att jag är så korkad.
-Jag måste gå nu Justin, du vet att jag älskar dig no matter what, men nu är jag jätte besviken på dig och vill att du ska veta det.
-Ja jag förstår det..
-Ursäkta dude, ja precis, du den coola stora. Kan du låsa upp så jag får krama världens bästa mamma?
-Haha, cool stor dude is on his way.
Mamma stod och fnissade för sig själv och jag blev så glad av att se mamma skratta igen. Förhoppningsvis löser sig allt det här snart och vi kan återgå till det vanliga.
Han låste upp och jag slängde mig i mammas famn.
-Det är ju helt okej om du betalar ut mig, sa jag och gjorde mitt ''puppyface''
-Haha jag är ledsen men det där kommer inte funka den här gången.
-Meeeen.
-Hejdå.
-Hejdå älskar dig.
Hahah, min mamma asså.. hon dissade mig. INTE OKEJ.
Alizes perspektiv
Ååh vad jag saknar Justin.
-Pappa snälla kan du inte betala ut honom?!
-Alize... Pattie skulle bli rasande.
-För min skull, snälla snälla snälla.
-Nej, tyvärr. Jag tror han måste lära sig.
-ÅÅÅÅÅÅÅÅH, då kan ni lika gärna sticka härifrån!
-Lugn, han kommer snart tillbaka.
Jag ingnorerade honom bara och började fundera ut en plan.
-Vars är min mobil?
-Simon kan du hämta den, den ligger i hennes väska.
-Jaha, vars är väskan då? frågade Simon som satt och läste en serietidning.
-Den hänger på kroken vid dörren.
Han gick och hämtade den och gav den sen till mig.
-Skulle jag möjligtvis kanske få lite privatliv eller? frågade jag lite halvt irriterat.
-Vill du att vi ska gå? frågade Simon glatt.
-Jaa tack.
-YEEEEES vad var det jag sa pappa?! Vi är fria! Vi får gå! Vi behöver inte sitta här nå mer! Kom då, spring innan hon ändrar sig!
Jag och pappa tittade på varandra och skakade sen på huvudet.
-Vi kommer snart tillbaka gumman.
Så fort dom gått ut letade jag upp Caitlins nummer på min mobil. Jag ringde henne och väntade spänt på att hon skulle svara.
Kommer tidsinställda imorgon och på tisdag, sen kommer inte jag kunna skriva mer föränn på lördag/söndag. Men sen ska jag verkligen skärpa mig och bli super bra på uppdatera ;) Men jag tycker ärligt talat ni suger på kommentera, så ni måste peppa mig lite mer. Spelar ingen roll vad ni kommenterar, om ni bara skriver mer så blir jag jätte taggad ;) btw, verkar som Alma totaldissarmig. Inte okej ;)
-Jag har faktistk inte berättat för henne vad som hänt...
-VA?!
-Jag kände på mig att du skulle klara det här för du är så stark, och så visste jag att mamma alltid bara jagar upp sig i onödan. Så jag tänkte att det var lika bra att inte säga något förän du mår mer stabilt.
-Pappa.. DET VAR INTE SMART GJORT!
-Hahah eller hur. Flinade Simon som nu vaknat.
-HON KOMMER DÖDA OSS!
-Lugn, jag ska ringa henne imorgon. Då kommer hon säkert och hälsar på.
-Neeej pappa snälla! Jag är för ung för att dö!! Snälla. Låt hon inte komma än! Jag måste ju kunna försvara mig.
-Hahha, jag försvarar dig gumman.
Jag blängde på honom, sedan kom en sjuksköterska in.
Justins perspektiv
Jag satt inne i min cell och bara väntade på att dö, jag var så sjukt rastlös och saknade allihopa. Jag förstår att mamma inte vill komma och hälsa på mig, hon måste vara grymt besviken på mig. Jag gick och satte mig i ett hörn och tryckte upp mig mot väggen. Efter ett tag ropade vakten på mig.
-Bieber, du har besök.
-Vem? frågade jag förvånat.
-En kvinna i 30 års åldern.
-Jaha.. släpp in henne.
Hon kom in i korridoren och jag såg då att det var mamma.
-Åh tack snälla fina mamma!
-Justin..
-Jag vet jag vet jag vet! Låt mig förklara innan du börjar skälla på mig.
-Jag vet redan allt och jag förstår dig verkligen men det var så himla fel gjort!
-Jag vet..
-Jag är så besviken på dig!
-Förlåt...
-Du skulle ha tänkt efter innan du gjorde något så dumt.
-Jag vet, förlåt.
-Ååh gubben! Varför pratade du inte bara med mig?
-Jag vet inte..
-Jag tänker inte betala ut dig, inte nu i alla fall för jag vill verkligen att du ska lära dig av dina misstag.
-Jaha...
Vafan var det där, min egen mamma dissade mig?! Mitt liv är verkligen patetiskt just nu.
-Hur är det med Jasmine? frågade jag även fast jag egentligen inte brydde mig.
-Det är bra med henne. Eller det är absolut inte bra med henne, men det är inte på grund av att du misshandlat henne utan hon är inlagd på psyket.
-VA?!
-Jaa. Hon har någon psykisk sjukdom och det är troligtvis andledningen till varför hon gjorde som hon gjorde...
Jasmine? Jasmine Villegas, min fina flicka som inte längre är min fina flicka. Nu är min fina flicka Alize. Min fina flicka ligger på sjukhus och jag kan inte vara där med henne för att jag är så korkad.
-Jag måste gå nu Justin, du vet att jag älskar dig no matter what, men nu är jag jätte besviken på dig och vill att du ska veta det.
-Ja jag förstår det..
-Ursäkta dude, ja precis, du den coola stora. Kan du låsa upp så jag får krama världens bästa mamma?
-Haha, cool stor dude is on his way.
Mamma stod och fnissade för sig själv och jag blev så glad av att se mamma skratta igen. Förhoppningsvis löser sig allt det här snart och vi kan återgå till det vanliga.
Han låste upp och jag slängde mig i mammas famn.
-Det är ju helt okej om du betalar ut mig, sa jag och gjorde mitt ''puppyface''
-Haha jag är ledsen men det där kommer inte funka den här gången.
-Meeeen.
-Hejdå.
-Hejdå älskar dig.
Hahah, min mamma asså.. hon dissade mig. INTE OKEJ.
Alizes perspektiv
Ååh vad jag saknar Justin.
-Pappa snälla kan du inte betala ut honom?!
-Alize... Pattie skulle bli rasande.
-För min skull, snälla snälla snälla.
-Nej, tyvärr. Jag tror han måste lära sig.
-ÅÅÅÅÅÅÅÅH, då kan ni lika gärna sticka härifrån!
-Lugn, han kommer snart tillbaka.
Jag ingnorerade honom bara och började fundera ut en plan.
-Vars är min mobil?
-Simon kan du hämta den, den ligger i hennes väska.
-Jaha, vars är väskan då? frågade Simon som satt och läste en serietidning.
-Den hänger på kroken vid dörren.
Han gick och hämtade den och gav den sen till mig.
-Skulle jag möjligtvis kanske få lite privatliv eller? frågade jag lite halvt irriterat.
-Vill du att vi ska gå? frågade Simon glatt.
-Jaa tack.
-YEEEEES vad var det jag sa pappa?! Vi är fria! Vi får gå! Vi behöver inte sitta här nå mer! Kom då, spring innan hon ändrar sig!
Jag och pappa tittade på varandra och skakade sen på huvudet.
-Vi kommer snart tillbaka gumman.
Så fort dom gått ut letade jag upp Caitlins nummer på min mobil. Jag ringde henne och väntade spänt på att hon skulle svara.
Kommer tidsinställda imorgon och på tisdag, sen kommer inte jag kunna skriva mer föränn på lördag/söndag. Men sen ska jag verkligen skärpa mig och bli super bra på uppdatera ;) Men jag tycker ärligt talat ni suger på kommentera, så ni måste peppa mig lite mer. Spelar ingen roll vad ni kommenterar, om ni bara skriver mer så blir jag jätte taggad ;) btw, verkar som Alma totaldissar
mig. Inte okej ;)