Never say never - kapitel 34
När jag äntligen kom fram parkerade jag och tog sen hissen upp. Jag gick in på hennes rum och kände hur jag fick en chock... Alize.. Hon var inte där.
Jag kände paniken, vars är Alize?! Säg inte att hon opereras?! Tänk om det är värre än så, tänk.. tänk om, tänk om hon dött?!
Jag snubblade ut ur rummet och öppnade varje dörr i korridoren men hon låg ingenstans. Men som tur var såg jag Dr. Andie komma gående i korridoren. Han fick syn på mig och ropade
-Bieber!
Jag sprang fram till honom men han såg fullkomligt lugn ut.
-Vars är Alize?!
-Jag har försökt få tag på dig hela dagen, hon är vaken.
-VAA?! Varför har du inte ringt?!
-Jag har ringt dig hela dagen men du har inte haft telefonen med dig.
-Åh gosh, vars ligger hon då?!
-Följ med mig, men bara så du vet. Du får endast träffa henne i några sekunder sen måste du följa med några.
-Vilka? Varför?!
-Ja det lär du ju se....
När vi kom fram till hennes nya rum kollade hon oroligt på mig och då såg jag tre polisgubbar stå bredvid hennes säng istället för hennes pappa och bror. Jäääävlar, vad har hänt nu?!
-Bieber, du måste följa med oss till stationen, vi har fått en anmälan om en misshandel hemma hos några vid namn Villegas.
-VA?! sa jag chockat och sen kom jag på att jag nyss misshandlat henne, dom skulle alltså gripa mig. men Alize då, jag kan ju inte bara lämna henne?!
-Ja, klockan är 15.24 och du är anhållen för misshandel på Jasmine Villegas.
-Men det går inte?! Jag måste stanna med Alize!
Då öppnade Alize munnen och alla blev tysta.
-Vad har du gjort Justin?! sa hon med svag röst.
-Förlåt Alize! Men jag vet allt, det var Jasmine som körde på dig!
-Hur kan du veta det?
-Jag kommer ihåg det nu, varför har du inte sagt något?!
-För jag förstod att det här skulle hända...
-Vad?!
-Du skulle göra något med henne!
-Förlåt... jag vet inte varför jag gjorde det, jag kunde inte bara stå ut med att veta att hon kört på dig och jag inte kunde ge tillbaka.
-Men hon skulle ju ändå hamna i fängelse när jag blev bättre. Nu är det du som åker i fängelse istället.
-Förlåt..
-Det är inte mig du ska be om förlåt.
-Du är den enda jag ska be om förlåt till, Villegas kan ba dra åt helvete!
-JUSTIN!
-Förlåt.. sa jag med sorgsen röst och gick fram till henne.
Jag böjde mig ner och kysste henne och hon besvarade kyssen. Åh vad jag har längtat efter hennes underbara läppar! Jag suckade och höll om henne. Men sen tog poliserna tag i mina armar och drog bort mig, det sista jag såg var Alize vackra ansikte som bara visade rädsla, oro och irritation. Jag förstod att hon var besviken på mig, men det var ändå ingenting gämfört med vad alla andra kommer vara. Speciellt mamma.
-Ta det lugnt! utbrast jag.
-Jag tänker inte direkt sticka härifrån om det är de ni tror.
Som tur var kunde jag inte se någon paparazzi så förhoppningsvis så får jag förklara vad som hänt innan alla rykten startar.
När vi kom fram till polisstationen så förde dom mig direkt in till ett förhörsrum. Jag fick en dricka och sen kom en polis in och började förhöra mig.
Jag berättade allt från början till slut och talade bara sanning.
-Okej, trots att jag kan förstå att du reagerade som du gjorde så var det ändå grymt fel gjort och du måste stanna här. Vi försöker få tag i Jasmine och hon ska också få sitt straff. Och så hoppas vi att Alize blir bättre, hon verkar vara en väldigt fin flicka och var väldigt orolig över dig.
-Tack... eller vad man ska säga.
-Följ med mig så ska du få duscha och byta kläder och så kommer det mat om en timme. George där framme hjälper dig.
-Okej..
Alizes perspektiv
Åh varför ska Justin alltid agera så snabbt. Om han hade tänkt igenom det lite så skulle han kunna sitta här med mig nu. Men istället var Pattie, pappa och Simon här.
Pattie var alldelens för arg, besviken och ledsen på Justin för att kuna fara till honom. Vi satt och pratade lite och det kom även poliser och förhörde mig. Jag kände mig ganska stark men samtidigt väldigt svag. Tillsist blev jag så trött så jag inte orkade hålla ögonen öppna men jag tvingade upp dom. Pattie lämnade mig sen efter en puss på kinden och en kram. Hon kramade även pappa och Simon och sen gick hon. Jag hade inte riktigt hängt med i samtalet men jag antog att hon skulle åka till Justin.
Pappa och Simon stannade kvar och efter ett tag somnade jag.
När jag sedan vaknade satt pappa och höll mig i handen samtidigt som Simon sov i en fotölj.
-Jag har tänkt på en sak pappa... varför har inte mamma kommit?
-Jag har faktistk inte berättat för henne vad som hänt...
-VA?!
-Jag kände på mig att du skulle klara det här för du är så stark, och så visste jag att mamma alltid bara jagar upp sig i onödan. Så jag tänkte att det var lika bra att inte säga något förän du mår mer stabilt.
-Pappa.. DET VAR INTE SMART GJORT!
-Hahah eller hur. Flinade Simon som nu vaknat.
-HON KOMMER DÖDA OSS!
-Lugn, jag ska ringa henne imorgon. Då kommer hon säkert och hälsar på.
-Neeej pappa snälla! Jag är för ung för att dö!! Snälla. Låt hon inte komma än! Jag måste ju kunna försvara mig.
-Hahha, jag försvarar dig gumman.
Jag blängde på honom, sedan kom en sjuksköterska in.
Tack CSI för så awesomeiga bilder, annars är det jätte svårt att hitta bilder ;p
Jag kände paniken, vars är Alize?! Säg inte att hon opereras?! Tänk om det är värre än så, tänk.. tänk om, tänk om hon dött?!
Jag snubblade ut ur rummet och öppnade varje dörr i korridoren men hon låg ingenstans. Men som tur var såg jag Dr. Andie komma gående i korridoren. Han fick syn på mig och ropade
-Bieber!
Jag sprang fram till honom men han såg fullkomligt lugn ut.
-Vars är Alize?!
-Jag har försökt få tag på dig hela dagen, hon är vaken.
-VAA?! Varför har du inte ringt?!
-Jag har ringt dig hela dagen men du har inte haft telefonen med dig.
-Åh gosh, vars ligger hon då?!
-Följ med mig, men bara så du vet. Du får endast träffa henne i några sekunder sen måste du följa med några.
-Vilka? Varför?!
-Ja det lär du ju se....
När vi kom fram till hennes nya rum kollade hon oroligt på mig och då såg jag tre polisgubbar stå bredvid hennes säng istället för hennes pappa och bror. Jäääävlar, vad har hänt nu?!
-Bieber, du måste följa med oss till stationen, vi har fått en anmälan om en misshandel hemma hos några vid namn Villegas.
-VA?! sa jag chockat och sen kom jag på att jag nyss misshandlat henne, dom skulle alltså gripa mig. men Alize då, jag kan ju inte bara lämna henne?!
-Ja, klockan är 15.24 och du är anhållen för misshandel på Jasmine Villegas.
-Men det går inte?! Jag måste stanna med Alize!
Då öppnade Alize munnen och alla blev tysta.
-Vad har du gjort Justin?! sa hon med svag röst.
-Förlåt Alize! Men jag vet allt, det var Jasmine som körde på dig!
-Hur kan du veta det?
-Jag kommer ihåg det nu, varför har du inte sagt något?!
-För jag förstod att det här skulle hända...
-Vad?!
-Du skulle göra något med henne!
-Förlåt... jag vet inte varför jag gjorde det, jag kunde inte bara stå ut med att veta att hon kört på dig och jag inte kunde ge tillbaka.
-Men hon skulle ju ändå hamna i fängelse när jag blev bättre. Nu är det du som åker i fängelse istället.
-Förlåt..
-Det är inte mig du ska be om förlåt.
-Du är den enda jag ska be om förlåt till, Villegas kan ba dra åt helvete!
-JUSTIN!
-Förlåt.. sa jag med sorgsen röst och gick fram till henne.
Jag böjde mig ner och kysste henne och hon besvarade kyssen. Åh vad jag har längtat efter hennes underbara läppar! Jag suckade och höll om henne. Men sen tog poliserna tag i mina armar och drog bort mig, det sista jag såg var Alize vackra ansikte som bara visade rädsla, oro och irritation. Jag förstod att hon var besviken på mig, men det var ändå ingenting gämfört med vad alla andra kommer vara. Speciellt mamma.
-Ta det lugnt! utbrast jag.
-Jag tänker inte direkt sticka härifrån om det är de ni tror.
Som tur var kunde jag inte se någon paparazzi så förhoppningsvis så får jag förklara vad som hänt innan alla rykten startar.
När vi kom fram till polisstationen så förde dom mig direkt in till ett förhörsrum. Jag fick en dricka och sen kom en polis in och började förhöra mig.
Jag berättade allt från början till slut och talade bara sanning.
-Okej, trots att jag kan förstå att du reagerade som du gjorde så var det ändå grymt fel gjort och du måste stanna här. Vi försöker få tag i Jasmine och hon ska också få sitt straff. Och så hoppas vi att Alize blir bättre, hon verkar vara en väldigt fin flicka och var väldigt orolig över dig.
-Tack... eller vad man ska säga.
-Följ med mig så ska du få duscha och byta kläder och så kommer det mat om en timme. George där framme hjälper dig.
-Okej..
Alizes perspektiv
Åh varför ska Justin alltid agera så snabbt. Om han hade tänkt igenom det lite så skulle han kunna sitta här med mig nu. Men istället var Pattie, pappa och Simon här.
Pattie var alldelens för arg, besviken och ledsen på Justin för att kuna fara till honom. Vi satt och pratade lite och det kom även poliser och förhörde mig. Jag kände mig ganska stark men samtidigt väldigt svag. Tillsist blev jag så trött så jag inte orkade hålla ögonen öppna men jag tvingade upp dom. Pattie lämnade mig sen efter en puss på kinden och en kram. Hon kramade även pappa och Simon och sen gick hon. Jag hade inte riktigt hängt med i samtalet men jag antog att hon skulle åka till Justin.
Pappa och Simon stannade kvar och efter ett tag somnade jag.
När jag sedan vaknade satt pappa och höll mig i handen samtidigt som Simon sov i en fotölj.
-Jag har tänkt på en sak pappa... varför har inte mamma kommit?
-Jag har faktistk inte berättat för henne vad som hänt...
-VA?!
-Jag kände på mig att du skulle klara det här för du är så stark, och så visste jag att mamma alltid bara jagar upp sig i onödan. Så jag tänkte att det var lika bra att inte säga något förän du mår mer stabilt.
-Pappa.. DET VAR INTE SMART GJORT!
-Hahah eller hur. Flinade Simon som nu vaknat.
-HON KOMMER DÖDA OSS!
-Lugn, jag ska ringa henne imorgon. Då kommer hon säkert och hälsar på.
-Neeej pappa snälla! Jag är för ung för att dö!! Snälla. Låt hon inte komma än! Jag måste ju kunna försvara mig.
-Hahha, jag försvarar dig gumman.
Jag blängde på honom, sedan kom en sjuksköterska in.
Tack CSI för så awesomeiga bilder, annars är det jätte svårt att hitta bilder ;p
Nu börjar Alize äntligen bli bättre och då blir det även roligare att skriva! ;D
Och förlåt igen för så kass uppdatering... har inte suttit vid datorn på hela helgen och har 4 prov nu i veckan så jag tänkte bara varna er att uppdateringen kommer fortsätta suga.
Och förlåt igen för så kass uppdatering... har inte suttit vid datorn på hela helgen och har 4 prov nu i veckan så jag tänkte bara varna er att uppdateringen kommer fortsätta suga.
Never say never - kapitel 33
Jag vaknade upp med ett ryck och insåg att jag drömt, en mardröm. Men det var inte bara en dröm, det var en uppenbarelse. Plötsligt föll alla pusselbitar på plats och jag minns väldigt tydligt vem det var som körde på Alize......
Och hon ska allt få det hon förkänar. Jag sprang ut till bilen och körde så fort jag kunde utan att överstiga hastighetsgränsen hem till Jasmine. Jag tvärbromsade utaför deras uppfart. Jag knackade frustrerat på dörren men ingen öppnade så jag klampade in i deras hus och sprang upp till Jasmines rum.
Hon stod och dansade till hög musik. Jag gick fram till henne och hon fick då syn på mig. Jag puttade in henne i väggen och började skrika på henne okontrollerat. Hon ramlade ner på golvet och tog sig för huvudet.
-Vafan körde du på henne för?! är du helt störd eller?! Hon har fan inte gjort dig ett jävla piss. Stod jag och skrek på henne.
Hon reste sig sen försiktigt upp och jag slog till henne med knytnäven. Hon grät och såg jätterädd ut och jag visste att det jag gjorde var grymt fel, men jag kunde inte sluta. På grund av det hon gjort mot Alize och mig och alla i våran närhet så förkänar hon det.
-Förlåt, förlåt, jag vet inte varför jag gjorde det. Jag är bara så avundsjuk, Justin hon förkänar inte dig. Jag är så mycket bättre än henne.
Jag blixtrade till och slog henne igen.
-Är du helt jävla störd?! Tror du man vill ha en psykopat som dig?!
-Det är då inte jag som misshandlar mitt ex. sa hon.
-Nejdå, du kör bara på ditt ex:s allt, det är vad hon är för mig. Hon betyder så fruktansvärt mycket för mig.
-Jag visste inte att du kände så.
-Vad trodde du jag kände då?!
-Jag vet inte, viskade hon och försökte gå förbi mig. Jag tog tag i hennes arm och puttade sen in henne i hennes byrå.
Hon föll ner på marken och det blev helt tyst. Jag gick fram till henne, hon blödde näsblod, hade ett blåöga, läppen var sprucken och hon låg helt still.
Nej shit, vad har jag gjort?! Tänkte jag.
-Jasmine!? JASMINE?!
Crap! Jag sprang ut till min bil så fort jag kunde och bara körde. Tillsist insåg jag att jag kört ca 5 mil. Jag stannade vid vägen för att lugna ner mig. Jag fattar inte vad som flög i mig. Jag är lika hemsk som Jasmine! Flera paparazzisar samlades runt min bil och utan att tänka efter pekade jag fingret till dom och startade bilen och började köra hem, eftersom paparazzisarna inte följde efter mig så tänkte jag stanna på sjukhuset och titta hur det var med Alize. När jag äntligen kom fram parkerade jag och tog sen hissen upp. Jag gick in på hennes rum och kände hur jag fick en chock... Alize.. Hon var inte där.
Is she dead?!
Jättekort del, sorry.
(ganska läskig :p tyckte ärligt de va likt Jasmine xd)
Och hon ska allt få det hon förkänar. Jag sprang ut till bilen och körde så fort jag kunde utan att överstiga hastighetsgränsen hem till Jasmine. Jag tvärbromsade utaför deras uppfart. Jag knackade frustrerat på dörren men ingen öppnade så jag klampade in i deras hus och sprang upp till Jasmines rum.
Hon stod och dansade till hög musik. Jag gick fram till henne och hon fick då syn på mig. Jag puttade in henne i väggen och började skrika på henne okontrollerat. Hon ramlade ner på golvet och tog sig för huvudet.
-Vafan körde du på henne för?! är du helt störd eller?! Hon har fan inte gjort dig ett jävla piss. Stod jag och skrek på henne.
Hon reste sig sen försiktigt upp och jag slog till henne med knytnäven. Hon grät och såg jätterädd ut och jag visste att det jag gjorde var grymt fel, men jag kunde inte sluta. På grund av det hon gjort mot Alize och mig och alla i våran närhet så förkänar hon det.
-Förlåt, förlåt, jag vet inte varför jag gjorde det. Jag är bara så avundsjuk, Justin hon förkänar inte dig. Jag är så mycket bättre än henne.
Jag blixtrade till och slog henne igen.
-Är du helt jävla störd?! Tror du man vill ha en psykopat som dig?!
-Det är då inte jag som misshandlar mitt ex. sa hon.
-Nejdå, du kör bara på ditt ex:s allt, det är vad hon är för mig. Hon betyder så fruktansvärt mycket för mig.
-Jag visste inte att du kände så.
-Vad trodde du jag kände då?!
-Jag vet inte, viskade hon och försökte gå förbi mig. Jag tog tag i hennes arm och puttade sen in henne i hennes byrå.
Hon föll ner på marken och det blev helt tyst. Jag gick fram till henne, hon blödde näsblod, hade ett blåöga, läppen var sprucken och hon låg helt still.
Nej shit, vad har jag gjort?! Tänkte jag.
-Jasmine!? JASMINE?!
Crap! Jag sprang ut till min bil så fort jag kunde och bara körde. Tillsist insåg jag att jag kört ca 5 mil. Jag stannade vid vägen för att lugna ner mig. Jag fattar inte vad som flög i mig. Jag är lika hemsk som Jasmine! Flera paparazzisar samlades runt min bil och utan att tänka efter pekade jag fingret till dom och startade bilen och började köra hem, eftersom paparazzisarna inte följde efter mig så tänkte jag stanna på sjukhuset och titta hur det var med Alize. När jag äntligen kom fram parkerade jag och tog sen hissen upp. Jag gick in på hennes rum och kände hur jag fick en chock... Alize.. Hon var inte där.
Is she dead?!
Jättekort del, sorry.
Never say never - kapitel 32
Jag gick och öppnade dörren och såg att det var Jasmine som stod där.
-Eeeh, hej? vad gör du här?
-Jag behövde bara gå på toa?
-Jaha oj..
-Var det Alize du pratade med, frågade hon efter en stunds pinsam tystnad.
-Nej, vadårå?
-Jag bara undra.. hennes röst lät typ orolig.
Jag blev jätte förvånad och började gå iväg.
-Hälsa henne att krya på sig.
-I will.
Värst vad hon oroade sig över Alize helt plötsligt. Jag gick ner till dom andra och Caitlin satt där helt oberörd.
-Hey guys jag måste snacka med er...
-Har ni sagt till Jasmine vad som hänt med Alize?
Alla skakade på huvudet och såg väldigt seriösa ut.
-Nehe... för av någon konstig anledning vet hon vad som hänt med Alize, utan att någon sagt något.
-Hon kanske såg när det hände, föreslog Ryan.
-Men vad skulle hon ha gjort där?
-Fråga inte mig..
Jasmines perspektiv
Crap! Varför kunde jag inte bara tänka etfer. Jag skiter i hur Alize mår. Jag bryr mig inte alls. Det spelar ju ingen roll. Jag körde ju på henne för att jag ville att hon skulle dö. Fasr det var inte direkt så genomtänkt plan...
Men av någon konstig andledning vill jag ändå att hon ska överleva. Så jag kan fortsätta göra dom illa. Nästa gång får jag väl anlita någon som kan kidnappa Justin.
Dom fortsatte sitt samtal om hur jag kunde veta det. Jag harklade och gick in i rummet med så normalt ansiktsuttryck som möjligt.
Justins perspektiv
Jasmine kom in i rummet och såg riktigt nervös ut. Vi tystanade och alla vände blicken mot henne. Dum som Christian är så sa han
-Du Jasmine, hur kan du- men innan han hann ställa klart frågan stötte Chaz till honom och han blev tyst. Ingen sa något. Jag avbröt sedan tystnaden.
-Jag måste hem. Lovade mamma att vara hemma innan 12.
-Okej, då åker vi också hem. Sa Ryan.
-Nej men ni kan ju stanna.
-Men du behöver ju skjuts.
-Jag kan ta en taxi.
-Lägg av, vi åker också hem. Sa Chaz.
-Har du egen bil eller behöver du också skjuts? frågade Ryan Jasmine.
-Jag behöver inte skjuts.
-Okej, men då sticker vi nu då. Hejdå, ha de bra. Sa jag och vi gick ut i hallen och klädde på oss.
Jag, Ryan och Chaz sa ingenting till varandra i bilen. Det är så skönt med dom för man behöver inte tvinga fram ett samtal. Dom släppte av mig utanför mitt hus och vi sa hejdå till varandra.
-Hälsa Alize från oss! sa Chaz.
-Och säg att vi tänker på henne och vill att hon ska bli frisk super fort! Log Ryan.
-Det ska jag göra. Sa jag och försökte klämma fram ett leende. Jag skulle berättat på en gång att hon var medvetslös istället för att behöva ljuga nu. Aja, gjort är gjort.
Mamma mötte mig i dörren. Jag slängde mig i hennes famn och brast ut i gråt.
-Jag har pratat med Alizes pappa och han har berättat vad som hänt... Justin jag är så ledsen! Du är så sttark som klarar av att vara med dina vänner även fast du mår som du mår.
-Men dom får mig att må bättre, snyftade jag fram.
-Aw, kom så går vi och sätter oss i soffan så vi kan prata lite.
Hon hjälpte mig av med jackan och jag sparkade av mig skorna. Sen satte vi oss i soffan och pratade ett tag. Både jag och mamma grät, även fast mamma inte känner Alize så bra så bryr hon sig jätte mycket och ber för Alize att bli bra hela tiden. Hon är väldigt känslig men ändå sjukt stark.
tillsist tyckte mamma att vi skulle gå och lägga oss men jag stannade i soffan. Och självklart somnade jag där. Jag vaknade upp med ett ryck och insåg att jag drömt, en mardröm. Men det var inte bara en dröm, det var en uppenbarelse. Plötsligt föll alla pusselbitar på plats och jag minns väldigt tydligt vem det var som körde på Alize......
Länkbyte någon? :D
Och jag är verkligen jätte ledsen för så dålig uppdatering, men Alma har skaffat sig ett liv och jag har så sjukt mycket i skolan, men jag ska försöka skriva ett varje dag. Önska mig lycka till ;)
-Eeeh, hej? vad gör du här?
-Jag behövde bara gå på toa?
-Jaha oj..
-Var det Alize du pratade med, frågade hon efter en stunds pinsam tystnad.
-Nej, vadårå?
-Jag bara undra.. hennes röst lät typ orolig.
Jag blev jätte förvånad och började gå iväg.
-Hälsa henne att krya på sig.
-I will.
Värst vad hon oroade sig över Alize helt plötsligt. Jag gick ner till dom andra och Caitlin satt där helt oberörd.
-Hey guys jag måste snacka med er...
-Har ni sagt till Jasmine vad som hänt med Alize?
Alla skakade på huvudet och såg väldigt seriösa ut.
-Nehe... för av någon konstig anledning vet hon vad som hänt med Alize, utan att någon sagt något.
-Hon kanske såg när det hände, föreslog Ryan.
-Men vad skulle hon ha gjort där?
-Fråga inte mig..
Jasmines perspektiv
Crap! Varför kunde jag inte bara tänka etfer. Jag skiter i hur Alize mår. Jag bryr mig inte alls. Det spelar ju ingen roll. Jag körde ju på henne för att jag ville att hon skulle dö. Fasr det var inte direkt så genomtänkt plan...
Men av någon konstig andledning vill jag ändå att hon ska överleva. Så jag kan fortsätta göra dom illa. Nästa gång får jag väl anlita någon som kan kidnappa Justin.
Dom fortsatte sitt samtal om hur jag kunde veta det. Jag harklade och gick in i rummet med så normalt ansiktsuttryck som möjligt.
Justins perspektiv
Jasmine kom in i rummet och såg riktigt nervös ut. Vi tystanade och alla vände blicken mot henne. Dum som Christian är så sa han
-Du Jasmine, hur kan du- men innan han hann ställa klart frågan stötte Chaz till honom och han blev tyst. Ingen sa något. Jag avbröt sedan tystnaden.
-Jag måste hem. Lovade mamma att vara hemma innan 12.
-Okej, då åker vi också hem. Sa Ryan.
-Nej men ni kan ju stanna.
-Men du behöver ju skjuts.
-Jag kan ta en taxi.
-Lägg av, vi åker också hem. Sa Chaz.
-Har du egen bil eller behöver du också skjuts? frågade Ryan Jasmine.
-Jag behöver inte skjuts.
-Okej, men då sticker vi nu då. Hejdå, ha de bra. Sa jag och vi gick ut i hallen och klädde på oss.
Jag, Ryan och Chaz sa ingenting till varandra i bilen. Det är så skönt med dom för man behöver inte tvinga fram ett samtal. Dom släppte av mig utanför mitt hus och vi sa hejdå till varandra.
-Hälsa Alize från oss! sa Chaz.
-Och säg att vi tänker på henne och vill att hon ska bli frisk super fort! Log Ryan.
-Det ska jag göra. Sa jag och försökte klämma fram ett leende. Jag skulle berättat på en gång att hon var medvetslös istället för att behöva ljuga nu. Aja, gjort är gjort.
Mamma mötte mig i dörren. Jag slängde mig i hennes famn och brast ut i gråt.
-Jag har pratat med Alizes pappa och han har berättat vad som hänt... Justin jag är så ledsen! Du är så sttark som klarar av att vara med dina vänner även fast du mår som du mår.
-Men dom får mig att må bättre, snyftade jag fram.
-Aw, kom så går vi och sätter oss i soffan så vi kan prata lite.
Hon hjälpte mig av med jackan och jag sparkade av mig skorna. Sen satte vi oss i soffan och pratade ett tag. Både jag och mamma grät, även fast mamma inte känner Alize så bra så bryr hon sig jätte mycket och ber för Alize att bli bra hela tiden. Hon är väldigt känslig men ändå sjukt stark.
tillsist tyckte mamma att vi skulle gå och lägga oss men jag stannade i soffan. Och självklart somnade jag där. Jag vaknade upp med ett ryck och insåg att jag drömt, en mardröm. Men det var inte bara en dröm, det var en uppenbarelse. Plötsligt föll alla pusselbitar på plats och jag minns väldigt tydligt vem det var som körde på Alize......
Länkbyte någon? :DOch jag är verkligen jätte ledsen för så dålig uppdatering, men Alma har skaffat sig ett liv och jag har så sjukt mycket i skolan, men jag ska försöka skriva ett varje dag. Önska mig lycka till ;)
Never say never - kapitel 31
-Har du lust att hitta på något med crewet? frågade han efter ett tag.
-Sure, vi hämtar upp Ryan och sen sticker vi till Beatles.
-Låter bra de!
-Jag ska bara byta om..
Jag har gått runt i samma kläder en vecka, egentligen borde jag duscha men det har jag nog inte tid med.
-Gör det, och inte för att vara taskig, men du behöver verkligen duscha, flinade han.
Jag skrattade och slog till honom på axeln.
-Är klar om en halvtimma i såna fall. Ropade jag på väg uppför trappen.
man kan ju alltid låtsas att han har samma kläder ;)
När jag sen var klar åkte jag och Chaz hem till Ryan. Vi köpte lite godis och annat gott på väg hem till Chris och Caitlin. När vi kom hem till dom så var Jasmine där av någon konstig anledning. Jag försökte att inte bry mig men det gick inte att låta bli. Under tiden vi såg på en skräckfilm så petade jag till Caitlin.
-Kan du följa med mig till köket? viskade jag.
Hon brast ut i skratt och frågade
-Är du så himla rädd?! Det har inte blivit läskigt än ens.
-Men ha-ha. Ne jag vill snacka med dig.
-Jaha, svarade hon frågande.
Jag reste mig upp och vi gick ut till köket.
-Vad gör Jasmine här?! frågade jag ilsket.
-Jag undrar samma sak, hon sa att hon ångrade hur hon betett sig och ville typ att vi skulel bli vänner...
-Jaha? så då liksom bjuder du bara hem henne eller?
-Nej.. hon kom hit, och då kunde jag ju inte direkt bara skicka hem henne.
-Varför inte?!
-Eeeh, för att jag är snäll? haha.
-Jamen åååh!
-Men hon är faktiskt inte så himla farlig. Hon verkar ganska schysst faktiskt, och hon ångrar sig verkligen.
-Det är väl inte så konstigt att hon är schysst, jag har ju liksom varit tillsammans med henne och jag är inte dirket tillsammans med bitchar. Hehe.
-Du är konstig bieber!
-Mmm jag vet..
-Kom nu, vi missar ju hela filmen!
Vi gick in till dom andra igen och fortsatte titta på filmen. När den tog slut så satt vi bara och snackade och efter ett tag frågade Jasmine:
-Hur är det med Alize?
Jag fick en chock och kände hur sur jag blev på Caitlin. Hon lovade ju att inte berätta något! Jag blängde på henne och svarade sedan med en lögn på Jasmines fråga.
-Hon är inte medvetslös längre i alla fall...
Jag såg att Jasmine märkte att hon försagt sig så hon bytte snabbt samtalsämne.
-Jag ska släppa en skiva!
Alla grattade henne men jag kunde inte släppa att Caitlin sagt till Jasmine.
-Jag måste gå på toa. Sa jag och tog med mig min mobil.
Jag låste in mig på toaletten och smsade sen Caitlin. *kom till toan*
Efter ett tag kom hon och jag låste upp, drog in Caitlin och blev bara argare och argare.
-Luuuugn Justin, hon kommer inte direkt bli mer känd än dig bara för att hon släpper en skiva?!
-Tror du det är de eller?! DU har sagt till HENNE om vad som hänt med ALIZE!
-Va? Nej, det är klart jag inte har, jag håller vad jag lovar! Jag lovar, jag har inte sagt något!
-Men hur vet hon det då?!
-Jag trodde du sagt det till henne? sa hon osäkert.
-Neeej.. jag var helt säker på att det var du.
-Jag skulle aldrig säga något jag inte får.
-Bra.. men seriöst hur kan hon veta det, varken fansen eller paparazzisarna har skrivit om det.
-Det kanske har kommit ut ändå.. eller så har någon annan råkat säga det.
-Men vi har ju varit med henne hela tiden?
-Det har du rätt i...
Vårat samtal avbröts då någn knackade på dörren. Shit.
-Crap! Vad ska vi göra? Det blir ganska misstolk om vi låst in oss tillsammans på en toa...viskade jag till Catilin.
-Men jag hoppar ut genom fönstret. Här! Ta min mobil. flinade hon.
-Klarar du av det? tänk om du gör illa dig.
-Skärp dig, det kommer gå bra! log hon.
-Okej, bra.. jag låtsas prata i telefonen då..
Hon nickade och gick fram till fönstret.
-Jag är snart klar vem det nu var som knackade. Sa jag högt och började sedan låtsas prata i telefonen.
-Jo men det blir bra. Ja självklar. Jo men vi gör så. Du skojar?! Grattis dude! Awesome! Skit skoj.
Jag kollade mot fönstret och såg att Caitlin hoppat ut. Jag gick fram och stängrde det och insåg att det var ganska långt ner. Men sen såg jag en stege på under och pustad ut. Hon är ju galen så hon skulle lika gärna kunnat hoppa. Hahah.
Jag fortsatte sen mitt låtsas samtal.
-Det låter ju great. Ja men då ses vi, hejdå.
Jag gick och öppnade dörren och såg att det var Jasmine som stod där.
-Eeeh, hej? vad gör du här?
-Jag behövde bara gå på toa?
-Jaha oj..
-Var det Alize du pratade med, frågade hon efter en stunds pinsam tystnad.
-Nej, vadårå?
-Jag bara undra.. hennes röst lät typ orolig.
Jag blev jätte förvånad och började gå iväg.
-Hälsa henne att krya på sig.
-I will.
Värst vad hon oroade sig över Alize helt plötsligt. Jag gick ner till dom andra och Caitlin satt där helt oberörd.
-Hey guys jag måste snacka med er...
Ska han berätta att Alize är medvetslös igen? Who knows :D Kommentera och spriiiid! ♥
-Sure, vi hämtar upp Ryan och sen sticker vi till Beatles.
-Låter bra de!
-Jag ska bara byta om..
Jag har gått runt i samma kläder en vecka, egentligen borde jag duscha men det har jag nog inte tid med.
-Gör det, och inte för att vara taskig, men du behöver verkligen duscha, flinade han.
Jag skrattade och slog till honom på axeln.
-Är klar om en halvtimma i såna fall. Ropade jag på väg uppför trappen.
man kan ju alltid låtsas att han har samma kläder ;)
När jag sen var klar åkte jag och Chaz hem till Ryan. Vi köpte lite godis och annat gott på väg hem till Chris och Caitlin. När vi kom hem till dom så var Jasmine där av någon konstig anledning. Jag försökte att inte bry mig men det gick inte att låta bli. Under tiden vi såg på en skräckfilm så petade jag till Caitlin.
-Kan du följa med mig till köket? viskade jag.
Hon brast ut i skratt och frågade
-Är du så himla rädd?! Det har inte blivit läskigt än ens.
-Men ha-ha. Ne jag vill snacka med dig.
-Jaha, svarade hon frågande.
Jag reste mig upp och vi gick ut till köket.
-Vad gör Jasmine här?! frågade jag ilsket.
-Jag undrar samma sak, hon sa att hon ångrade hur hon betett sig och ville typ att vi skulel bli vänner...
-Jaha? så då liksom bjuder du bara hem henne eller?
-Nej.. hon kom hit, och då kunde jag ju inte direkt bara skicka hem henne.
-Varför inte?!
-Eeeh, för att jag är snäll? haha.
-Jamen åååh!
-Men hon är faktiskt inte så himla farlig. Hon verkar ganska schysst faktiskt, och hon ångrar sig verkligen.
-Det är väl inte så konstigt att hon är schysst, jag har ju liksom varit tillsammans med henne och jag är inte dirket tillsammans med bitchar. Hehe.
-Du är konstig bieber!
-Mmm jag vet..
-Kom nu, vi missar ju hela filmen!
Vi gick in till dom andra igen och fortsatte titta på filmen. När den tog slut så satt vi bara och snackade och efter ett tag frågade Jasmine:
-Hur är det med Alize?
Jag fick en chock och kände hur sur jag blev på Caitlin. Hon lovade ju att inte berätta något! Jag blängde på henne och svarade sedan med en lögn på Jasmines fråga.
-Hon är inte medvetslös längre i alla fall...
Jag såg att Jasmine märkte att hon försagt sig så hon bytte snabbt samtalsämne.
-Jag ska släppa en skiva!
Alla grattade henne men jag kunde inte släppa att Caitlin sagt till Jasmine.
-Jag måste gå på toa. Sa jag och tog med mig min mobil.
Jag låste in mig på toaletten och smsade sen Caitlin. *kom till toan*
Efter ett tag kom hon och jag låste upp, drog in Caitlin och blev bara argare och argare.
-Luuuugn Justin, hon kommer inte direkt bli mer känd än dig bara för att hon släpper en skiva?!
-Tror du det är de eller?! DU har sagt till HENNE om vad som hänt med ALIZE!
-Va? Nej, det är klart jag inte har, jag håller vad jag lovar! Jag lovar, jag har inte sagt något!
-Men hur vet hon det då?!
-Jag trodde du sagt det till henne? sa hon osäkert.
-Neeej.. jag var helt säker på att det var du.
-Jag skulle aldrig säga något jag inte får.
-Bra.. men seriöst hur kan hon veta det, varken fansen eller paparazzisarna har skrivit om det.
-Det kanske har kommit ut ändå.. eller så har någon annan råkat säga det.
-Men vi har ju varit med henne hela tiden?
-Det har du rätt i...
Vårat samtal avbröts då någn knackade på dörren. Shit.
-Crap! Vad ska vi göra? Det blir ganska misstolk om vi låst in oss tillsammans på en toa...viskade jag till Catilin.
-Men jag hoppar ut genom fönstret. Här! Ta min mobil. flinade hon.
-Klarar du av det? tänk om du gör illa dig.
-Skärp dig, det kommer gå bra! log hon.
-Okej, bra.. jag låtsas prata i telefonen då..
Hon nickade och gick fram till fönstret.
-Jag är snart klar vem det nu var som knackade. Sa jag högt och började sedan låtsas prata i telefonen.
-Jo men det blir bra. Ja självklar. Jo men vi gör så. Du skojar?! Grattis dude! Awesome! Skit skoj.
Jag kollade mot fönstret och såg att Caitlin hoppat ut. Jag gick fram och stängrde det och insåg att det var ganska långt ner. Men sen såg jag en stege på under och pustad ut. Hon är ju galen så hon skulle lika gärna kunnat hoppa. Hahah.
Jag fortsatte sen mitt låtsas samtal.
-Det låter ju great. Ja men då ses vi, hejdå.
Jag gick och öppnade dörren och såg att det var Jasmine som stod där.
-Eeeh, hej? vad gör du här?
-Jag behövde bara gå på toa?
-Jaha oj..
-Var det Alize du pratade med, frågade hon efter en stunds pinsam tystnad.
-Nej, vadårå?
-Jag bara undra.. hennes röst lät typ orolig.
Jag blev jätte förvånad och började gå iväg.
-Hälsa henne att krya på sig.
-I will.
Värst vad hon oroade sig över Alize helt plötsligt. Jag gick ner till dom andra och Caitlin satt där helt oberörd.
-Hey guys jag måste snacka med er...
Ska han berätta att Alize är medvetslös igen? Who knows :D Kommentera och spriiiid! ♥
Never say never - kapitel 30
-Justin, jag behöver som sagt var prata med dig. Sa han.
Jag nickade och följde med honom ut till väntrummet.
-Sätt dig.
-Vad är det som händer? frågade jag oroligt.
-Jo du förstår... Alize tillstånd håller på försämras. Jag är orolig att hon inte kommer hålla sig vaken länge till...
När han sa det rasade hela min värld samman!
-Jag orkar inte gå igenom den här väntan igen! Väntan på att hon ska vakna. Det är jobbigt att bara vänta på att hon ska bli bättre. Om hon blir medvetslös igen vet jag inte vad jag gör!!!
-Tyvärr är jag inte så säker på att hon kommer vakna upp igen i såna fall...
-Inte vadå?! Det är fan eran plikt att se till att hon vaknar upp! Okej?!
-Vi gör vårat bästa, men inget är säkert...
Jag skakade bara på huvudet och sprang ut. Jag stod mitt på parkeringen och bara skrek. Skrek skrek och skrek. Såg bara vilka rubriker det skulle bli om någon paparazzi såg mig. Och sen skulle jag få skäll, inte bara av min familj, utan hela crewet. Jag vet mycket väl att jag inte får anstränga min röst så där mycket, mama jan skulle bli galen. Men jag var less på behärska mig, less på hålla tillbaka allt. Varför kan jag inte bara få vara en normal kille ett tag?!
När jag lugnat ner mig gick jag upp till Alize igen. Hon låg och sov så jag la mig försiktigt bredvid henne.
-Du får inte hamna i koma igen, hör du det? Viskade jag och kysste hennes panna.
Jag måste ha somnat för jag vaknade av att det var total kaos i rummet. Det var sköterskor och läkare överallt.
NEEEEJ.
Alize är medvetslös. Jag gick försiktigt upp ur sängen och satte sig sedan upptryckt mot väggen.
Snälla säg att det är en dröm! Jag satt där tyst, och bara bad till gud att allt skulle bli bra.
Mamma kom och hämtade mig och på något sett tog jag mig hem. Men jag var helt borta. Jag som nyss trodde allt skulle bli bra!
Jag måste verkligen ta reda på vem det var som körde på henne!
Chaz perspektiv
Asså nu har jag ringt Justin tusen gånger och han svarar inte, och han är inte hemma heller! Vars fan kan han vara?!
Jag försöker ringa han igen.
7 signaler kommer fram, men han svarar ändå inte.
Nu börjar jag bli orolig. Tänk om det har hänt något.
Jag är inte långt borta från sjukhuset så jag springer dit. Springer upp till Alizes rum men Justin är inte där.
-Dr Andie! Vet du vars Justin är? Skrek jag.
-Ehm, sist jag såg han var för 10 minuter sen, hans mamma kom och hämtade han.
-Okej, tack!
Jag kollade mig runt för att hitta en taxi.
-Taxi!!
Jag hoppade in i taxin och han körde mig hem till Justin.
Justins perspektiv
Jag vaknade upp av ett ryck. Jag måste ha somnat, det verkar som det är det ända jag gör nu för tiden..
Det knackade på dörren, nu insåg jag vad det var jag vaknat av.
Jag gick sakta fram till dörren.
-Bro! Du fattar inte hur orolig jag har varit?! Sa Chaz och kramade mig.
-Nej, gud förlåt! Hur mycket är klockan?
-Halv 8..
Jag valde att inte berätta om Alize nu. Ville inte förstöra kvällen.
-Ojdå, asså jag sover fan hela tiden nu... skumt.
-Haha du är väl helt slut med tanke på vad du går igenom. Tur att hon vaknat nu i alla fall. Log han.
Damn!
-Joo..
-Har du lust att hitta på något med crewet? frågade han efter ett tag.
-Sure, vi hämtar upp Ryan och sen sticker vi till Beadles.
-Låter bra de!
-Jag ska bara byta om..
Jag har gått runt i samma kläder en vecka, egentligen borde jag duscha men det har jag nog inte tid med.
-Gör det, och inte för att vara taskig, men du behöver verkligen duscha, flinade han.
Jag skrattade och slog till honom på axeln.
-Är klar om en halvtimma i såna fall. Ropade jag på väg uppför trappen.
Kom igen nu! Kommentera! Visa att ni är lite desperata! ;D cusweknowyouare och så får ni hemskt gärna länka bloggen! ;D
Jag nickade och följde med honom ut till väntrummet.
-Sätt dig.
-Vad är det som händer? frågade jag oroligt.
-Jo du förstår... Alize tillstånd håller på försämras. Jag är orolig att hon inte kommer hålla sig vaken länge till...
När han sa det rasade hela min värld samman!
-Jag orkar inte gå igenom den här väntan igen! Väntan på att hon ska vakna. Det är jobbigt att bara vänta på att hon ska bli bättre. Om hon blir medvetslös igen vet jag inte vad jag gör!!!
-Tyvärr är jag inte så säker på att hon kommer vakna upp igen i såna fall...
-Inte vadå?! Det är fan eran plikt att se till att hon vaknar upp! Okej?!
-Vi gör vårat bästa, men inget är säkert...
Jag skakade bara på huvudet och sprang ut. Jag stod mitt på parkeringen och bara skrek. Skrek skrek och skrek. Såg bara vilka rubriker det skulle bli om någon paparazzi såg mig. Och sen skulle jag få skäll, inte bara av min familj, utan hela crewet. Jag vet mycket väl att jag inte får anstränga min röst så där mycket, mama jan skulle bli galen. Men jag var less på behärska mig, less på hålla tillbaka allt. Varför kan jag inte bara få vara en normal kille ett tag?!
När jag lugnat ner mig gick jag upp till Alize igen. Hon låg och sov så jag la mig försiktigt bredvid henne.
-Du får inte hamna i koma igen, hör du det? Viskade jag och kysste hennes panna.
Jag måste ha somnat för jag vaknade av att det var total kaos i rummet. Det var sköterskor och läkare överallt.
NEEEEJ.
Alize är medvetslös. Jag gick försiktigt upp ur sängen och satte sig sedan upptryckt mot väggen.
Snälla säg att det är en dröm! Jag satt där tyst, och bara bad till gud att allt skulle bli bra.
Mamma kom och hämtade mig och på något sett tog jag mig hem. Men jag var helt borta. Jag som nyss trodde allt skulle bli bra!
Jag måste verkligen ta reda på vem det var som körde på henne!
Chaz perspektiv
Asså nu har jag ringt Justin tusen gånger och han svarar inte, och han är inte hemma heller! Vars fan kan han vara?!
Jag försöker ringa han igen.
7 signaler kommer fram, men han svarar ändå inte.
Nu börjar jag bli orolig. Tänk om det har hänt något.
Jag är inte långt borta från sjukhuset så jag springer dit. Springer upp till Alizes rum men Justin är inte där.
-Dr Andie! Vet du vars Justin är? Skrek jag.
-Ehm, sist jag såg han var för 10 minuter sen, hans mamma kom och hämtade han.
-Okej, tack!
Jag kollade mig runt för att hitta en taxi.
-Taxi!!
Jag hoppade in i taxin och han körde mig hem till Justin.
Justins perspektiv
Jag vaknade upp av ett ryck. Jag måste ha somnat, det verkar som det är det ända jag gör nu för tiden..
Det knackade på dörren, nu insåg jag vad det var jag vaknat av.
Jag gick sakta fram till dörren.
-Bro! Du fattar inte hur orolig jag har varit?! Sa Chaz och kramade mig.
-Nej, gud förlåt! Hur mycket är klockan?
-Halv 8..
Jag valde att inte berätta om Alize nu. Ville inte förstöra kvällen.
-Ojdå, asså jag sover fan hela tiden nu... skumt.
-Haha du är väl helt slut med tanke på vad du går igenom. Tur att hon vaknat nu i alla fall. Log han.
Damn!
-Joo..
-Har du lust att hitta på något med crewet? frågade han efter ett tag.
-Sure, vi hämtar upp Ryan och sen sticker vi till Beadles.
-Låter bra de!
-Jag ska bara byta om..
Jag har gått runt i samma kläder en vecka, egentligen borde jag duscha men det har jag nog inte tid med.
-Gör det, och inte för att vara taskig, men du behöver verkligen duscha, flinade han.
Jag skrattade och slog till honom på axeln.
-Är klar om en halvtimma i såna fall. Ropade jag på väg uppför trappen.
Kom igen nu! Kommentera! Visa att ni är lite desperata! ;D cusweknowyouare och så får ni hemskt gärna länka bloggen! ;D
Never say never - kapitel 29
När jag kom hem var inte mamma hemma så jag satte mig vid datorn och loggade snabbt in på Twitter. Retweetade och följde några fans. Sen satt jag och kollade runt på Youtube. Satte sedan på tven och kollade på MTV ett tag.
Jag vaknade av att min mobil ringde. Chaz stod det på skärmen.
-Wazzap bro? Sa Chaz när jag svarade.
-Jag sov.. Haha.
-Haha, oj förlåt.
-Det är lungt. Tack för du väckte mig, annars hade jag säkert sovit i flera timmar till.
-Ska vi hitta på något?
-Ehmm, hur mycket är klockan?
-Halv tolv.
-På natten? sa jag.
-Haha nej, på dagen.
-Oj, då måste jag ha somnat framför teven. Men jag ska åka till Alize nu, men ikväll. Mamma är borta så jag ska laga mat, så då kan du ju komma hit och äta.
-Sounds great! Sa han.
-Awesome, då ses vi!
Jag la på och gick upp och duschade.
Sen fönade jag håret och gick ut och körde till sjukhuset.
Det var inga fans eller paparzzis vad jag såg iallafall.
Jag sprang upp till Alize.
Hon låg och sov. Så jag satt mig på stolen brevid henne.
Dr. Andies perspektiv
Hur ska jag säga till Justin att Alize håller på att bli sämre? Ska jag säga det till han nu?
Jag såg ju att han har kommit.
Jag gick till rummet där Alize låg.
Kollade in genom fönstret. Justin satt och höll Alizes hand. Jag måste göra det här!
-Justin, hej. Jag såg inte att du hade kommit. Alize sover.
-Jag såg det.
-Justin, jag måste säga en sak till dig senare. Men jag ska gå och prata med hennes pappa nu. Så stanna här så kommer jag om ett tag. Jag tror du kan försöka väcka henne lite försiktigt, hon har sovit ganska länge. Men var försiktig.
-Okej, tack.
Justins perspektiv
Undra vad Dr. Andie skulle säga till mig?..
Jag väckte försiktigt Alize. Hon log mot mig och jag log tillbaka.
-Hur mår du?frågade jag.
-Inte så bra..
-Ååh, du måste verkligen bli bättre nu!
-Jag vet..
Vi satt tysta ett tag sen bröt Alize tystnaden.
-Hur är det mellan oss egentligen?
-Jag vet inte hur du känner, men även fast det gått så kort tid.. så älskar jag dig.
-Du har rätt, det har gått alldelens för kort tid... sa hon och hennes ögon fylldes med tårar. Men jag älskar dig också...
Jag kramade henne och sen kom Dr. Andie in i rummet.
-Justin, jag behöver som sagt var prata med dig. Sa han.
Jag nickade och följde med honom ut till väntrummet.
-Sätt dig.
-Vad är det som händer? frågade jag oroligt.
-Jo du förstår... Alize tillstånd håller på försämras. Jag är orolig att hon inte kommer hålla sig vaken länge till...
Jag vaknade av att min mobil ringde. Chaz stod det på skärmen.
-Wazzap bro? Sa Chaz när jag svarade.
-Jag sov.. Haha.
-Haha, oj förlåt.
-Det är lungt. Tack för du väckte mig, annars hade jag säkert sovit i flera timmar till.
-Ska vi hitta på något?
-Ehmm, hur mycket är klockan?
-Halv tolv.
-På natten? sa jag.
-Haha nej, på dagen.
-Oj, då måste jag ha somnat framför teven. Men jag ska åka till Alize nu, men ikväll. Mamma är borta så jag ska laga mat, så då kan du ju komma hit och äta.
-Sounds great! Sa han.
-Awesome, då ses vi!
Jag la på och gick upp och duschade.
Sen fönade jag håret och gick ut och körde till sjukhuset.
Det var inga fans eller paparzzis vad jag såg iallafall.
Jag sprang upp till Alize.
Hon låg och sov. Så jag satt mig på stolen brevid henne.
Dr. Andies perspektiv
Hur ska jag säga till Justin att Alize håller på att bli sämre? Ska jag säga det till han nu?
Jag såg ju att han har kommit.
Jag gick till rummet där Alize låg.
Kollade in genom fönstret. Justin satt och höll Alizes hand. Jag måste göra det här!
-Justin, hej. Jag såg inte att du hade kommit. Alize sover.
-Jag såg det.
-Justin, jag måste säga en sak till dig senare. Men jag ska gå och prata med hennes pappa nu. Så stanna här så kommer jag om ett tag. Jag tror du kan försöka väcka henne lite försiktigt, hon har sovit ganska länge. Men var försiktig.
-Okej, tack.
Justins perspektiv
Undra vad Dr. Andie skulle säga till mig?..
Jag väckte försiktigt Alize. Hon log mot mig och jag log tillbaka.
-Hur mår du?frågade jag.
-Inte så bra..
-Ååh, du måste verkligen bli bättre nu!
-Jag vet..
Vi satt tysta ett tag sen bröt Alize tystnaden.
-Hur är det mellan oss egentligen?
-Jag vet inte hur du känner, men även fast det gått så kort tid.. så älskar jag dig.
-Du har rätt, det har gått alldelens för kort tid... sa hon och hennes ögon fylldes med tårar. Men jag älskar dig också...
Jag kramade henne och sen kom Dr. Andie in i rummet.
-Justin, jag behöver som sagt var prata med dig. Sa han.
Jag nickade och följde med honom ut till väntrummet.
-Sätt dig.
-Vad är det som händer? frågade jag oroligt.
-Jo du förstår... Alize tillstånd håller på försämras. Jag är orolig att hon inte kommer hålla sig vaken länge till...
Never say never - kapitel 28
-Varför.. varför?! Du förtjänar inte det här, INGEN förtjänar det här. Förutom jäveln som körde på dig! Jag släppte ut min ilska och pratade i timmar med Alize, även fast hon inte hörde någonting. Tillsist somnade jag med huvudet på hennes säng.
Jag vaknade av att någon skakade på mig, särade på mina och Alizes sammanlänkade händer och sa någonting om att jag skulle vakna. Jag öppnade sömnigt ögonen och såg mamma stå lutad över mig.
-Åh gubben, vad jag har varit orolig!
-Förlåt...
-Har du någon aning om vad klockan är?!
-Kring middagstid kanske?...
-Den är 11 på natten.
-Oj, jag måste nog ha somnat.
-Jo det verkar som det, log hon.
Jag log tillbaka mot henne.
-Vi måste åka hem nu, du måste sova i din egna säng, vad har du ätit idag? frågade hon.
-Jag glömde äta...
-Du kan inte glömma att äta. Du får inte åka tillbaka hit om du slutar äta!
-Men det har bara hänt en gång...
-Du har slutat äta sens det här hände.
-Jag vet... men du borde ju fatta att jag inte mår bra!
-Tror du jag inte märker det eller? Men jag känner på mig att hon kommer klara det. Vi får bara vänta och se.
-Läkarna verkar inte vara lika possitiva.
-Det var likadant med Caitlin, ingen trodde att hon skulle klara sig, men se hur bra hon mår nu.
-Jag vet...
-Och hon var väldigt mycket mer skadad.
-Jag vet..
-Vi kan inte göra annat än att be och hoppas på det bästa.
-Jag vet...
-Justin.. kom nu.
Jag reste mig sakta upp ur stolen och vi gick ut till bilen.
-Vad ska vi göra med min bil då? frågade jag när vi var framme vid mammas bil.
-Vi får åka och hämta den imorgon.
Jag åkte till sjukhuset varje dag i ca en vecka, men inget ändrades. Mamma lät mig bara vara där en viss tid så jag kunde både äta och sova men jag hade ingen lust att göra något av det. Det låg bilder på mig vid sjukhuset överallt och fansen var galna. Dom försökte få mig att berätta vad som hänt men jag ville inte göra det. Kenny följde med mig överallt för att hålla dom och paparazzisarna borta.
Två veckor efter olyckan så ringde min mobil, det var ett okänt nummer och jag svarade osäkert.
-Hej det är Justin.
-Hej Justin, det är Dr. Andie.
-Hej?
-Jag tänkte bara säga att Alize nyss vaknat och att hon frågat efter dig.
-Är hon vaken?! utbrast jag. Varför har du inte ringt tidigare?!
-Hon vaknade för fem minuter sedan...
-Men du skulle ju ringa på en gång.
-Lugn, vill du komma och hälsa på henne eller ska du skälla på mig att jag ringde fem minuter för sent?
-Jag kommer på en gång!
-Då säger jag det till henne.
Jag la på och sprang sedan ut till bilen i pyjamas. När jag kollade i backspegeln fick jag en chock, jag ser ut som en soptipp!
Jag funderade på att springa in och duscha och fixa mig men insåg att jag hellre vill se ut som jag gör och träffa henne så fort som möjligt.
När jag kom upp till Alizes våning kände jag mig otroligt lycklig. Dagen jag väntat på har äntligen kommit, Alize är vaken! Jag öppnade försiktigt hennes dörr och såg Eric och Simon sitta bredvid hennes säng. När Alizes ögon mötte mitt ansikte sken hon upp. Jag började gråta och sprang fram till hennes säng. Vi kramade varandra länge och under tiden gick Eric och Simon ut.
-Åååh Alize! Jag har varit så orolig!
-Snälla Justin gråt inte. viskade hon.
-Varför skulle du gå ut mitt i vägen när bilen kom?!
Alizes perspektiv
Ska jag berätta för Justin att det var Jasmine som körde på mig, med vad jag antar var meningen eller ska jag kanske vänta med att säga det...
-Förlåt..
-Alize det är inte ditt fel! Titta på mig. Han vände mitt ansikte mot hans och fortsatte. Det är allt annat än ditt fel! Du var bara på fel ställe vid fel tidpunkt.
Det är vad du tror ja.. tänkte jag för mig själv.
-Lova att hålla dig vaken nu!
-Jag ska försöka, men jag måste vila lite nu, jag är jätte trött.
-Jag stannar här.
-Tack, men du borde nog åka hem och äta och så.
-Jag har ändå ingen lust.
-Okej..
-Hur länge måste du stanna? frågade han efter ett tag.
-Jag vet inte riktigt, vi får bara vänta och se.
-Okej, jag är bara så fruktansvärt less på vänta!
-Hur länge har jag varit borta?
-Två veckor tror jag...
-Herregud!
Jag visste att jag varit medvetslös länge, men inte så länge.
-Mmm..
-Men shit, jag har ju missat hur mycket som helst i skolan!
-Du tänker på det nu?! Fast det är lugnt, jag har också gjort det. Men jag ska typ börja med min privatlärare istället för att gå i skolan... Hon kan nog undervisa dig också.
-Varför har du missat?
-För jag har varit här hela tiden...
-Men Justin!
-Vad skulle jag annars ha gjort?
-Levt ditt normala liv? svarade jag
-Pssht, normala liv? jag har inte direkt ett normalt liv...
-Men levt ditt liv då?
-Jag klarade inte av att göra det utan dig....
-Aww.
Jag flyttade efter mig i sängen så han också skulle få plats, dom flesta slangarna var borta nu så jag kunde röra på mig lite mer. Efter ett tag somnade jag på hans bröst med ett leende på läpparna.
Justins perspektiv
Jag hörde hur Alize började andas djupare och jag somnade strax till hennes andetag.
Vi vaknade någon timma senare av att Dr. Andie skulle undersöka Alize. Han tvingade hem mig och Alize höll med. Mamma hade tydligen ringt till honom när hon förstod att det var dit jag åkt.
Jag åkte förbi McDonalds på vägen hem och köpte en McChicken. Man kan ju alltid låtsas att det är nyttigt. Haha.
När jag kom hem var inte mamma hemma så jag satte mig vid datorn och loggade snabbt in på Twitter. Retweetade och följde några fans. Sen satt jag och kollade runt på Youtube. Satte sedan på tven och kollade på MTV ett tag.
Jag vaknade av att någon skakade på mig, särade på mina och Alizes sammanlänkade händer och sa någonting om att jag skulle vakna. Jag öppnade sömnigt ögonen och såg mamma stå lutad över mig.
-Åh gubben, vad jag har varit orolig!
-Förlåt...
-Har du någon aning om vad klockan är?!
-Kring middagstid kanske?...
-Den är 11 på natten.
-Oj, jag måste nog ha somnat.
-Jo det verkar som det, log hon.
Jag log tillbaka mot henne.
-Vi måste åka hem nu, du måste sova i din egna säng, vad har du ätit idag? frågade hon.
-Jag glömde äta...
-Du kan inte glömma att äta. Du får inte åka tillbaka hit om du slutar äta!
-Men det har bara hänt en gång...
-Du har slutat äta sens det här hände.
-Jag vet... men du borde ju fatta att jag inte mår bra!
-Tror du jag inte märker det eller? Men jag känner på mig att hon kommer klara det. Vi får bara vänta och se.
-Läkarna verkar inte vara lika possitiva.
-Det var likadant med Caitlin, ingen trodde att hon skulle klara sig, men se hur bra hon mår nu.
-Jag vet...
-Och hon var väldigt mycket mer skadad.
-Jag vet..
-Vi kan inte göra annat än att be och hoppas på det bästa.
-Jag vet...
-Justin.. kom nu.
Jag reste mig sakta upp ur stolen och vi gick ut till bilen.
-Vad ska vi göra med min bil då? frågade jag när vi var framme vid mammas bil.
-Vi får åka och hämta den imorgon.
Jag åkte till sjukhuset varje dag i ca en vecka, men inget ändrades. Mamma lät mig bara vara där en viss tid så jag kunde både äta och sova men jag hade ingen lust att göra något av det. Det låg bilder på mig vid sjukhuset överallt och fansen var galna. Dom försökte få mig att berätta vad som hänt men jag ville inte göra det. Kenny följde med mig överallt för att hålla dom och paparazzisarna borta.
Två veckor efter olyckan så ringde min mobil, det var ett okänt nummer och jag svarade osäkert.
-Hej det är Justin.
-Hej Justin, det är Dr. Andie.
-Hej?
-Jag tänkte bara säga att Alize nyss vaknat och att hon frågat efter dig.
-Är hon vaken?! utbrast jag. Varför har du inte ringt tidigare?!
-Hon vaknade för fem minuter sedan...
-Men du skulle ju ringa på en gång.
-Lugn, vill du komma och hälsa på henne eller ska du skälla på mig att jag ringde fem minuter för sent?
-Jag kommer på en gång!
-Då säger jag det till henne.
Jag la på och sprang sedan ut till bilen i pyjamas. När jag kollade i backspegeln fick jag en chock, jag ser ut som en soptipp!
Jag funderade på att springa in och duscha och fixa mig men insåg att jag hellre vill se ut som jag gör och träffa henne så fort som möjligt.
När jag kom upp till Alizes våning kände jag mig otroligt lycklig. Dagen jag väntat på har äntligen kommit, Alize är vaken! Jag öppnade försiktigt hennes dörr och såg Eric och Simon sitta bredvid hennes säng. När Alizes ögon mötte mitt ansikte sken hon upp. Jag började gråta och sprang fram till hennes säng. Vi kramade varandra länge och under tiden gick Eric och Simon ut.
-Åååh Alize! Jag har varit så orolig!
-Snälla Justin gråt inte. viskade hon.
-Varför skulle du gå ut mitt i vägen när bilen kom?!
Alizes perspektiv
Ska jag berätta för Justin att det var Jasmine som körde på mig, med vad jag antar var meningen eller ska jag kanske vänta med att säga det...
-Förlåt..
-Alize det är inte ditt fel! Titta på mig. Han vände mitt ansikte mot hans och fortsatte. Det är allt annat än ditt fel! Du var bara på fel ställe vid fel tidpunkt.
Det är vad du tror ja.. tänkte jag för mig själv.
-Lova att hålla dig vaken nu!
-Jag ska försöka, men jag måste vila lite nu, jag är jätte trött.
-Jag stannar här.
-Tack, men du borde nog åka hem och äta och så.
-Jag har ändå ingen lust.
-Okej..
-Hur länge måste du stanna? frågade han efter ett tag.
-Jag vet inte riktigt, vi får bara vänta och se.
-Okej, jag är bara så fruktansvärt less på vänta!
-Hur länge har jag varit borta?
-Två veckor tror jag...
-Herregud!
Jag visste att jag varit medvetslös länge, men inte så länge.
-Mmm..
-Men shit, jag har ju missat hur mycket som helst i skolan!
-Du tänker på det nu?! Fast det är lugnt, jag har också gjort det. Men jag ska typ börja med min privatlärare istället för att gå i skolan... Hon kan nog undervisa dig också.
-Varför har du missat?
-För jag har varit här hela tiden...
-Men Justin!
-Vad skulle jag annars ha gjort?
-Levt ditt normala liv? svarade jag
-Pssht, normala liv? jag har inte direkt ett normalt liv...
-Men levt ditt liv då?
-Jag klarade inte av att göra det utan dig....
-Aww.
Jag flyttade efter mig i sängen så han också skulle få plats, dom flesta slangarna var borta nu så jag kunde röra på mig lite mer. Efter ett tag somnade jag på hans bröst med ett leende på läpparna.
Justins perspektiv
Jag hörde hur Alize började andas djupare och jag somnade strax till hennes andetag.
Vi vaknade någon timma senare av att Dr. Andie skulle undersöka Alize. Han tvingade hem mig och Alize höll med. Mamma hade tydligen ringt till honom när hon förstod att det var dit jag åkt.
Jag åkte förbi McDonalds på vägen hem och köpte en McChicken. Man kan ju alltid låtsas att det är nyttigt. Haha.
När jag kom hem var inte mamma hemma så jag satte mig vid datorn och loggade snabbt in på Twitter. Retweetade och följde några fans. Sen satt jag och kollade runt på Youtube. Satte sedan på tven och kollade på MTV ett tag.
Never say never - kapitel 27
Jag kramade henne och sen gick vi bort till dom andra. Vi bestämde oss för att åka och äta middag på våran favoritresturang och det var väldigt skönt att tänka på annat.
hahah, random bild :p
När jag vaknade nästa morgon så gjorde jag mig i ordning för att kunna åka direkt till sjukhuset. Även fast Dr. Andie inte hade ringt så tänkte jag ändå fara och se hur det var med henne. På väg ut till bilen så stog det en paparazzi nere på vägen. Jag suckade och satte mig i bilen, glad över att det bara var en. Tack och lov följde han inte efter mig. Men efter ett tag började jag bli misstänksam, samma bil hade kört efter mig i snart 10 minuter. Fast det är säkert ingenting... När jag kom fram till sjukuset parkerade jag bilen och gick mot ingången. När jag gått igenom dörren så ser jag hur ungefär 10 paparazzis kommer springande mot mig. Dom skriker frågor i munnen på varandra och jag får panik. FANSEN & PAPARAZZISARNA SKULLE INTE FÅ REDA PÅ DET INNAN ALIZES LÄGE ÄR STABILT! Faaaan också, jag svär för mig själv och springer in på närmaste toa. Jag tar upp min mobil och ringer Kenny.
-Yo JB! svarade Kenny glatt. Hur är det med Alize?
Ja, självklart hade jag berättat för Kenny, han är som min extra pappa.
-Hey man, jo asså jag är på sjukhuset nu för att se hur det är med henne men jag liksom sitter fast i en toa...
-I en toa, vad fan gjorde du nere i toan?
-Meeeh, inte I toan utan PÅ toan!
-Har någon tejpat fast dig på toan?!
-Kenny... du är trög... Jag har låst in mig på en toa för de står 100 paparazzis och skriker på mig, jag behöver hjälp.
-Aaaah, du kunde ju sagt de på en gång.
-Har du verkligen gått i skolan?
-Ha-ha... Jag kommer nu då!
-Tack! svarade jag lättat.
Jag la sedan på och skrattade för mig själv, Kenny är verkligen konstig ibland.
Jag hörde hur det blev tystare utanför dörren och jag öppnade den försiktigt. Det skulle jag inte gjort... Alla paparazzis flög mot mig och jag låste fort dörren igen. Gosh vad jag är less på det här!
Efter ett tag hörde jag Kennys röst och tillsist knackade han på dörren. Jag öppnade lättat dörren och kramade Kenny.
-Är du okej? frågade han mig.
-Sure, måste upp till Alice nu. Du kan åka hem nu. Log jag.
-Säker? Om dom kommer tillbaka då?
-Äsch, jag kan ganska balla ninja moves, flinade jag.
-Ta det lugnt bara.
-Jaja.
-Hejdå. Hälsa Alice från mig.
-Okej, hejdå.
Jag gick upp till Alizes rum och Dr. Andie stog bredvid hennes säng och skrev i massa papper. Jag harklade och han kollade upp på mig.
-Hej Justin.. lägg inte ner en massa tid på att åka hit, jag lovar att ringa så fort hon blir bättre.
-Jag vet, men jag måste vara här. Jag klarar inte att vara utan henne.
-Om du så gärna vill det så fine. Men jag råder dig att inte komma hit, du blir bara deprimerad av att se henne så här.
-Och? svarade jag kaxigt.
Han skakade bara på huvudet och gick ut.
Jag tog fram en stol och satte mig bredvid Alize, tog hennes hand och kollade på hennes vackra ansikte som nu var fullt med slangar.
-Varför.. varför?! Du förtjänar inte det här, INGEN förtjänar det här. Förutom jäveln som körde på dig! Jag släppte ut min ilska och pratade i timmar med Alize, även fast hon inte hörde någonting. Tillsist somnade jag med huvudet på hennes säng.
Förlåtförlåtförlåtförlåt för så himla kass uppdatering. Men jag ska verkligen skärpa mig! Ska förbereda massa kapitel så det kommer bli superbra uppdatering nästa vecka, fram tills dess tycker jag ni ska sysselsätta er med att se Never Say Never. Verkligen super bra film och det blir ju bara bättre av att Justin är med, och att det är 3D så det kändes som han var med mig hela tiden ;)
hahah, random bild :p
När jag vaknade nästa morgon så gjorde jag mig i ordning för att kunna åka direkt till sjukhuset. Även fast Dr. Andie inte hade ringt så tänkte jag ändå fara och se hur det var med henne. På väg ut till bilen så stog det en paparazzi nere på vägen. Jag suckade och satte mig i bilen, glad över att det bara var en. Tack och lov följde han inte efter mig. Men efter ett tag började jag bli misstänksam, samma bil hade kört efter mig i snart 10 minuter. Fast det är säkert ingenting... När jag kom fram till sjukuset parkerade jag bilen och gick mot ingången. När jag gått igenom dörren så ser jag hur ungefär 10 paparazzis kommer springande mot mig. Dom skriker frågor i munnen på varandra och jag får panik. FANSEN & PAPARAZZISARNA SKULLE INTE FÅ REDA PÅ DET INNAN ALIZES LÄGE ÄR STABILT! Faaaan också, jag svär för mig själv och springer in på närmaste toa. Jag tar upp min mobil och ringer Kenny.
-Yo JB! svarade Kenny glatt. Hur är det med Alize?
Ja, självklart hade jag berättat för Kenny, han är som min extra pappa.
-Hey man, jo asså jag är på sjukhuset nu för att se hur det är med henne men jag liksom sitter fast i en toa...
-I en toa, vad fan gjorde du nere i toan?
-Meeeh, inte I toan utan PÅ toan!
-Har någon tejpat fast dig på toan?!
-Kenny... du är trög... Jag har låst in mig på en toa för de står 100 paparazzis och skriker på mig, jag behöver hjälp.
-Aaaah, du kunde ju sagt de på en gång.
-Har du verkligen gått i skolan?
-Ha-ha... Jag kommer nu då!
-Tack! svarade jag lättat.
Jag la sedan på och skrattade för mig själv, Kenny är verkligen konstig ibland.
Jag hörde hur det blev tystare utanför dörren och jag öppnade den försiktigt. Det skulle jag inte gjort... Alla paparazzis flög mot mig och jag låste fort dörren igen. Gosh vad jag är less på det här!
Efter ett tag hörde jag Kennys röst och tillsist knackade han på dörren. Jag öppnade lättat dörren och kramade Kenny.
-Är du okej? frågade han mig.
-Sure, måste upp till Alice nu. Du kan åka hem nu. Log jag.
-Säker? Om dom kommer tillbaka då?
-Äsch, jag kan ganska balla ninja moves, flinade jag.
-Ta det lugnt bara.
-Jaja.
-Hejdå. Hälsa Alice från mig.
-Okej, hejdå.
Jag gick upp till Alizes rum och Dr. Andie stog bredvid hennes säng och skrev i massa papper. Jag harklade och han kollade upp på mig.
-Hej Justin.. lägg inte ner en massa tid på att åka hit, jag lovar att ringa så fort hon blir bättre.
-Jag vet, men jag måste vara här. Jag klarar inte att vara utan henne.
-Om du så gärna vill det så fine. Men jag råder dig att inte komma hit, du blir bara deprimerad av att se henne så här.
-Och? svarade jag kaxigt.
Han skakade bara på huvudet och gick ut.
Jag tog fram en stol och satte mig bredvid Alize, tog hennes hand och kollade på hennes vackra ansikte som nu var fullt med slangar.
-Varför.. varför?! Du förtjänar inte det här, INGEN förtjänar det här. Förutom jäveln som körde på dig! Jag släppte ut min ilska och pratade i timmar med Alize, även fast hon inte hörde någonting. Tillsist somnade jag med huvudet på hennes säng.
Förlåtförlåtförlåtförlåt för så himla kass uppdatering. Men jag ska verkligen skärpa mig! Ska förbereda massa kapitel så det kommer bli superbra uppdatering nästa vecka, fram tills dess tycker jag ni ska sysselsätta er med att se Never Say Never. Verkligen super bra film och det blir ju bara bättre av att Justin är med, och att det är 3D så det kändes som han var med mig hela tiden ;)
Never say never - kapitel 26
-Hehe... förlåt, jag råkade nog säga lite fel.. jag skulle egentligen säga att jag vill att du ska skjutsa mig till sjukhuset. Flinade jag.
-Ska dom fixa din hjärna?! utbrast mamma glatt.
-Men ha-ha, nej... jag måste dit för att se hur det är med Alize.
-Okej.. kan du inte köra själv då?
-Ne jag orkar inte.
-Okejdå, men läget har troligtvis inte ändrats eftersom Dr. Andie lovade att ringa.
-Jag vet, men jag vill ändå åka dit.
-Visst, men i såna fall måste du äta något först.
Efter att jag ätit lite mat skjutsade mamma mig till sjukhuset. Men just innan jag skulle gå in...
ringer min mobil. Jag tog upp den och det stod Chaz på skärmen. Hur kan han fått reda på vad som hänt? Paparazzisarna har ju inte kommit sig hit och dom ända som vet det är mamma, Eric och Simon, och antagligen Alizes mamma också.
-Tjena bro. Svarade jag orsäkert.
-Yo man, wazzup?
-Ne inte mycket alls faktiskt, i stort sett ingenting... LJög jag även fast jag är en usel lögnare.
-Nice, vill du hänga med mig och Ryan å skejta.
Pjuuuh, han verkar inte veta något.
-Nja jag kan inte just nu.
-Är det något fel?
-Jag är bara lite trött...
-Trött?! Jag snackade nyss med Pattie och hon sa att du hade sovit 15 timmar inatt, du kan ju omöjligt vara trött?
-Ganska skumt eller hur. Sa jag och försökte klämma in ett litet skratt efteråt men det lät inte bra.
-Hey man, vad är felet? Har det hänt något? frågade han oroligt.
Skulle jag berätta för honom?... Jag bestämde mig för att göra det och tog ett djupt andetag.
-Ne det har bara hänt en grej med Alize. Jag är på sjukhuset...
-På sjukhuset? Är det allvarligt? Vill du att vi ska komma dit?
-Jag åker hellre någon annanstans för jag är less på sjukhuset nu...
-Hur länge har du varit där? Vad är det som hänt och när hände det?
-Hon blev påkörd av någon jävel igår -tror jag det var, jag har inte hållt reda på tiden sens det hände...
-Okej.. vad blev hon påkörd av? frågade han chockat.
-En bil...
-Oj fan, hur är det med ná? (hahha Sagas idé ;))
-Hon är medvetslös.. jag vet egentligen inte så mycket, hon har opererats och läget är typ ostabilt.
-Jävlar.. men du, jag och Ryan kommer till sjukhuset så kan vi snacka lite.
-Tack. sa jag och la på. Jag log sedan för mig själv, tack gode gud för att jag har så himla fina vänner.
Jag gick in och satte mig på en bänk för att vänta på Ryan och Chaz. När dom kom tog vi hissen upp till Alizes våning och jag såg Dr. Andie komma gående i korridoren. Han kom fram till mig och jag frågade direkt hur det var med Alize.
-Läget är detsamma, jag lovade ju att ringa om det ändrades. Sa han.
-Ja, jo jag vet, men jag tänkte ändå att det var lika bra att åka hit när jag ändå inte hade något annat för mig. Kan jag och mina kompisar få gå in till henne?
Jag såg hur han tänkte och sedan nickade han. Vi gick in till henne och stälde oss vid hennes säng. Ryan la sin hand på min axel och Chaz klappaed mig på ryggen.
-Vet du vem det var som körde på henne? Frågade Ryan.
-Nej, ingen aning, jäveln körde bara iväg..
-Okej, du kände inte inte bilen heller?
-Jag hann inte tänka riktigt hur den såg ut, men det finns ju så många med samma bilar...
-Vafan är det för människor som gör något sånt här egentligen! Utbrast Chaz irriterat.
Jag skakade på huvudet och tog sen tag i Alizes hand.
-Vill du att vi ska lämna dig ifred? frågade Ryan.
-Vänta där ute, jag kommer snart.
Dom nickade och när dom gått ut satte jag mig på Alizes sängkant. Det brände i ögonen och jag var nära på börja gråta. Stay strong tänkte jag och bet mig i läppen. Jag klarade inte av att se henne så där så jag kysste hennes panna och gick sedan ut till Chaz och Ryan.
-Vill du hitta på något? frågade Chaz när jag kom ut. Det vore nog bra om du fick tänka på något annat ett tag fortsatte han.
-Ja det har du nog rätt i. Vi ringer och frågar Christian om han vill följa med oss och skejta. Den killen lyckas ju alltid få mig på bättre humör. Flinade jag.
-Hah jo han är ju som han är. Flinade Ryan tillbaka.
Vi ringde Chris och vi skulle hämta upp han och Caitlin hos deras mormor och morfar.
Vi snackade lite om vad som hänt med Alize och dom blev väldigt chockade och Caitlin blev lite sur över att jag inte berättat det till henne tidigare eftersom dom är jätte bra vänner. Jag bad dom att inte berättade för någon annan om vad som hänt för då skulle det bara bli ett helvete om paparazzisarna och fansen fick reda på det.
Vi åkte lite skejtboard och spelade basket men Caitlin satt mest bara och tittade på. Jag såg att hon inte mådde särskilt bra. Jag gick bort mot henne och hon log mot mig. Jag log tillbaka och kramade henne. Trots att vi varit tillsammans tidigare så är det inte så pinsamt mellan oss, hon är en av mina bästa vänner och betyder väldigt mycket för mig.
-Hur är det? frågade hon efter ett tag.
-Ärligt talat vet jag inte riktigt... jag mår piss, men samtidigt är jag glad, jag tror det är Christian som är problemet, det går liksom inte att må dåligt när man är kring honom.
-Hahah, jag förstår precis vad du menar, han har typ superkrater eller nåt sånt. Flinade hon.
-Hahha ja, han är ganska lik sin syster faktiskt. Log jag.
-Hahah komplimang eller inte?
-Hah, komplimang!... Hur är det med dig då?
-Samma som för dig.. jag kan inte fatta att det hänt men jag har så bra människor kring mig så jag kan inte bli helt sönderdeppad.
Jag kramade henne och sen gick vi bort till dom andra. Vi bestämde oss för att åka och äta middag på våran favoritresturang och det var väldigt skönt att tänka på annat.
Förlåt för superduperjättemegayber dålig uppdatering! Men jag tycker ni måste bli lite bättre på kommentera, vi har typ 50-60 läsare men bara fem kommentarer?...
-Ska dom fixa din hjärna?! utbrast mamma glatt.
-Men ha-ha, nej... jag måste dit för att se hur det är med Alize.
-Okej.. kan du inte köra själv då?
-Ne jag orkar inte.
-Okejdå, men läget har troligtvis inte ändrats eftersom Dr. Andie lovade att ringa.
-Jag vet, men jag vill ändå åka dit.
-Visst, men i såna fall måste du äta något först.
Efter att jag ätit lite mat skjutsade mamma mig till sjukhuset. Men just innan jag skulle gå in...
ringer min mobil. Jag tog upp den och det stod Chaz på skärmen. Hur kan han fått reda på vad som hänt? Paparazzisarna har ju inte kommit sig hit och dom ända som vet det är mamma, Eric och Simon, och antagligen Alizes mamma också.
-Tjena bro. Svarade jag orsäkert.
-Yo man, wazzup?
-Ne inte mycket alls faktiskt, i stort sett ingenting... LJög jag även fast jag är en usel lögnare.
-Nice, vill du hänga med mig och Ryan å skejta.
Pjuuuh, han verkar inte veta något.
-Nja jag kan inte just nu.
-Är det något fel?
-Jag är bara lite trött...
-Trött?! Jag snackade nyss med Pattie och hon sa att du hade sovit 15 timmar inatt, du kan ju omöjligt vara trött?
-Ganska skumt eller hur. Sa jag och försökte klämma in ett litet skratt efteråt men det lät inte bra.
-Hey man, vad är felet? Har det hänt något? frågade han oroligt.
Skulle jag berätta för honom?... Jag bestämde mig för att göra det och tog ett djupt andetag.
-Ne det har bara hänt en grej med Alize. Jag är på sjukhuset...
-På sjukhuset? Är det allvarligt? Vill du att vi ska komma dit?
-Jag åker hellre någon annanstans för jag är less på sjukhuset nu...
-Hur länge har du varit där? Vad är det som hänt och när hände det?
-Hon blev påkörd av någon jävel igår -tror jag det var, jag har inte hållt reda på tiden sens det hände...
-Okej.. vad blev hon påkörd av? frågade han chockat.
-En bil...
-Oj fan, hur är det med ná? (hahha Sagas idé ;))
-Hon är medvetslös.. jag vet egentligen inte så mycket, hon har opererats och läget är typ ostabilt.
-Jävlar.. men du, jag och Ryan kommer till sjukhuset så kan vi snacka lite.
-Tack. sa jag och la på. Jag log sedan för mig själv, tack gode gud för att jag har så himla fina vänner.
Jag gick in och satte mig på en bänk för att vänta på Ryan och Chaz. När dom kom tog vi hissen upp till Alizes våning och jag såg Dr. Andie komma gående i korridoren. Han kom fram till mig och jag frågade direkt hur det var med Alize.
-Läget är detsamma, jag lovade ju att ringa om det ändrades. Sa han.
-Ja, jo jag vet, men jag tänkte ändå att det var lika bra att åka hit när jag ändå inte hade något annat för mig. Kan jag och mina kompisar få gå in till henne?
Jag såg hur han tänkte och sedan nickade han. Vi gick in till henne och stälde oss vid hennes säng. Ryan la sin hand på min axel och Chaz klappaed mig på ryggen.
-Vet du vem det var som körde på henne? Frågade Ryan.
-Nej, ingen aning, jäveln körde bara iväg..
-Okej, du kände inte inte bilen heller?
-Jag hann inte tänka riktigt hur den såg ut, men det finns ju så många med samma bilar...
-Vafan är det för människor som gör något sånt här egentligen! Utbrast Chaz irriterat.
Jag skakade på huvudet och tog sen tag i Alizes hand.
-Vill du att vi ska lämna dig ifred? frågade Ryan.
-Vänta där ute, jag kommer snart.
Dom nickade och när dom gått ut satte jag mig på Alizes sängkant. Det brände i ögonen och jag var nära på börja gråta. Stay strong tänkte jag och bet mig i läppen. Jag klarade inte av att se henne så där så jag kysste hennes panna och gick sedan ut till Chaz och Ryan.
-Vill du hitta på något? frågade Chaz när jag kom ut. Det vore nog bra om du fick tänka på något annat ett tag fortsatte han.
-Ja det har du nog rätt i. Vi ringer och frågar Christian om han vill följa med oss och skejta. Den killen lyckas ju alltid få mig på bättre humör. Flinade jag.
-Hah jo han är ju som han är. Flinade Ryan tillbaka.
Vi ringde Chris och vi skulle hämta upp han och Caitlin hos deras mormor och morfar.
Vi snackade lite om vad som hänt med Alize och dom blev väldigt chockade och Caitlin blev lite sur över att jag inte berättat det till henne tidigare eftersom dom är jätte bra vänner. Jag bad dom att inte berättade för någon annan om vad som hänt för då skulle det bara bli ett helvete om paparazzisarna och fansen fick reda på det.
Vi åkte lite skejtboard och spelade basket men Caitlin satt mest bara och tittade på. Jag såg att hon inte mådde särskilt bra. Jag gick bort mot henne och hon log mot mig. Jag log tillbaka och kramade henne. Trots att vi varit tillsammans tidigare så är det inte så pinsamt mellan oss, hon är en av mina bästa vänner och betyder väldigt mycket för mig.
-Hur är det? frågade hon efter ett tag.
-Ärligt talat vet jag inte riktigt... jag mår piss, men samtidigt är jag glad, jag tror det är Christian som är problemet, det går liksom inte att må dåligt när man är kring honom.
-Hahah, jag förstår precis vad du menar, han har typ superkrater eller nåt sånt. Flinade hon.
-Hahha ja, han är ganska lik sin syster faktiskt. Log jag.
-Hahah komplimang eller inte?
-Hah, komplimang!... Hur är det med dig då?
-Samma som för dig.. jag kan inte fatta att det hänt men jag har så bra människor kring mig så jag kan inte bli helt sönderdeppad.
Jag kramade henne och sen gick vi bort till dom andra. Vi bestämde oss för att åka och äta middag på våran favoritresturang och det var väldigt skönt att tänka på annat.
Förlåt för superduperjättemegayber dålig uppdatering! Men jag tycker ni måste bli lite bättre på kommentera, vi har typ 50-60 läsare men bara fem kommentarer?...
Never say never - kapitel 25
-Ååh lilla gubben, hon kommer inte höra något och framförallt inte kunna svara. Hon är ju medvetslös.
-Men tror du jag är dum i huvudet eller? Klart jag vet att hon är medvetslös. Nån äcklig idiot körde nyss över henne med en bil!
Mamma svarade inte utan släppte bara min hand och jag gick fram till doktorn jag skrikit på som jag antog var Dr. Andie.
-Kunde jag få gå in till Alize? frågade jag honom.
-Ja.. Jag följer med dig, kom här. Sa han och gick iväg.
När vi kom in till Alizes rum så...
..såg jag henne ligga där med stödkrage och massa slangar. Maskiner pep runt om henne och jag kunde inte hejda tårarna.
-Jag lämnar dig i fred ett tag, sa Dr. Andie till mig och gick ut.
-Tack, viskade jag även fast jag visste att han inte hörde det.
Jag gick fram till Alize och drog ut en stol för att kunna sätta mig bredvid hennes säng. Jag tog tag i hennes hand och tittade på hennes vackra ansikte som var täckt med massa slangar. Varför skulle det hända just henne? Varför händer det här ens med någon? Och hur jävla lågt sjunker man om man kör på en annan männsika och sen kör iväg?!
-Snälla Alize, stay strong. Viskade jag och kysste hennes hand.
-Du kommer klara det här, du SKA klara det här. Jag klarar mig inte utan dig. Okej.. det kanske är lite tidigt att säga det här eftersom vi inte känt varann så länge.. men... jag, jag älskar dig.. Så du måste kämpa, okej? Om du kan höra mig, krama min hand..
Alizes perspektiv
Jag hörde hur Justin pratade med mig hela tiden, jag kände hans varma hand i min. Och han sa att han älskade mig. Egentligen ville jag bara slänga mig i hans famn och berätta att jag älskade han också. Men det går inte. Jag kan inte röra mig alls. Så istället försökte jag bara säga att jag älskade han, men jag fick inte fram ett ända ord. Jag vill inte att han ska oroa sig i onödan. Klart jag kommer klara mig! Och då ska allt Jasmine åka fast, jag fattar verkligen inte varför hon körde på mig?! Jag har ju inte gjort henne något?
Justins perspektiv
Trots att jag visste att Alize inte skulle kunna svara så trodde ändå en liten del av mig att hon skulle göra det. Jag kysste hennes panna som var fri från sladdar och sen gick jag ut. Mamma stog utanför hennes rum och kramade mig så fort hon fick syn på mig.
-Kom så åker vi hem och fräschar upp oss. Sa hon och släppte mig.
-Du kan åka hem, jag stannar här.
-Men Justin.. du måste duscha och äta. Sen vore det bra om du kunde sova ordentligt också.
-Men jag stannar här, tänk om hon vaknar upp.
-Om hon vaknar upp kommer Dr. Andie ringa oss på en gång, och då åker vi hit direkt.
-Men det känns ändå bäst om jag stannar här.
-Nu får du inte göra det, hör du vad jag säger?
Jag suckade och insåg att mamma verkligen bestämt sig för det och då är det inte lönt att ens försöka säga emot.
Jag gick med tunga steg ut till bilen och när vi kom hem klampade jag upp för trappen till mitt rum. Jag tog fram nya kläder sen tog jag en lång varm dusch. Jag slappnade av lite av det varma vattnet. Sen klädde jag på mig och fixade mitt hår. Jag gick ner till mamma som stod och lagade lunch. Jag satte mig vid köksbordet och stirrade tomt framför mig. Mamma ställde fram maten och jag åt snabbt upp. Vi pratade ingenting under tiden och sen gick jag och satte mig i soffan. Startade tven och började sappa mellan massa kanaler. Men det fanns inget att titta på så jag la mig ner i soffan istället. Jag somnade sedan snabbt efter det och vaknade vid 5 nästa dag. Jag hade sovit nästan 15 timmar.
Jag hämtade min dator och loggade snabbt in på twitter. Skrev lite onödiga saker, retweetade och följde några fans så dom inte skulle misstänka något. Sen la jag bort datorn. Slog på tven och började titta på MTV. Satt framför tven i flera timmar, mamma erbjöd sig att göra både frukost och lunch till mig, men jag ville inte ha någonting. Jag sneglade på min telefon hela tiden och väntade bara på att Dr. Andie skulle ringa. Men han ringde aldrig. Han kanske hade glömt ringa... Tänk om hon var vaken? Och så är inte jag där.
-MAMMA! Kom! ropade jag.
-Vad är det?
-Kan du komma?
-Säg vad det är, annars kommer jag inte.
Jag funderade ut en andledning som gjorde att hon skulle komma.
-Det ryker från tven....
Hon skyndade sig in och när hon såg att tven inte alls rykte gav hon mig en ond blick.
-Hehe... förlåt, jag råkade nog säga lite fel.. jag skulle egentligen säga att jag vill att du ska skjutsa mig till sjukhuset. Flinade jag.
-Ska dom fixa din hjärna?! utbrast mamma glatt.
-Men ha-ha, nej... jag måste dit för att se hur det är med Alize.
-Okej.. kan du inte köra själv då?
-Ne jag orkar inte.
-Okejdå, men läget har troligtvis inte ändrats eftersom Dr. Andie lovade att ringa.
-Jag vet, men jag vill ändå åka dit.
-Visst, men i såna fall måste du äta något först.
Efter att jag ätit lite mat skjutsade mamma mig till sjukhuset. Men just innan jag skulle gå in...
om ni kommenterar massa så kommer det ett till kapitel ikväll! ;)
-Men tror du jag är dum i huvudet eller? Klart jag vet att hon är medvetslös. Nån äcklig idiot körde nyss över henne med en bil!
Mamma svarade inte utan släppte bara min hand och jag gick fram till doktorn jag skrikit på som jag antog var Dr. Andie.
-Kunde jag få gå in till Alize? frågade jag honom.
-Ja.. Jag följer med dig, kom här. Sa han och gick iväg.
När vi kom in till Alizes rum så...
..såg jag henne ligga där med stödkrage och massa slangar. Maskiner pep runt om henne och jag kunde inte hejda tårarna.
-Jag lämnar dig i fred ett tag, sa Dr. Andie till mig och gick ut.
-Tack, viskade jag även fast jag visste att han inte hörde det.
Jag gick fram till Alize och drog ut en stol för att kunna sätta mig bredvid hennes säng. Jag tog tag i hennes hand och tittade på hennes vackra ansikte som var täckt med massa slangar. Varför skulle det hända just henne? Varför händer det här ens med någon? Och hur jävla lågt sjunker man om man kör på en annan männsika och sen kör iväg?!
-Snälla Alize, stay strong. Viskade jag och kysste hennes hand.
-Du kommer klara det här, du SKA klara det här. Jag klarar mig inte utan dig. Okej.. det kanske är lite tidigt att säga det här eftersom vi inte känt varann så länge.. men... jag, jag älskar dig.. Så du måste kämpa, okej? Om du kan höra mig, krama min hand..
Alizes perspektiv
Jag hörde hur Justin pratade med mig hela tiden, jag kände hans varma hand i min. Och han sa att han älskade mig. Egentligen ville jag bara slänga mig i hans famn och berätta att jag älskade han också. Men det går inte. Jag kan inte röra mig alls. Så istället försökte jag bara säga att jag älskade han, men jag fick inte fram ett ända ord. Jag vill inte att han ska oroa sig i onödan. Klart jag kommer klara mig! Och då ska allt Jasmine åka fast, jag fattar verkligen inte varför hon körde på mig?! Jag har ju inte gjort henne något?
Justins perspektiv
Trots att jag visste att Alize inte skulle kunna svara så trodde ändå en liten del av mig att hon skulle göra det. Jag kysste hennes panna som var fri från sladdar och sen gick jag ut. Mamma stog utanför hennes rum och kramade mig så fort hon fick syn på mig.
-Kom så åker vi hem och fräschar upp oss. Sa hon och släppte mig.
-Du kan åka hem, jag stannar här.
-Men Justin.. du måste duscha och äta. Sen vore det bra om du kunde sova ordentligt också.
-Men jag stannar här, tänk om hon vaknar upp.
-Om hon vaknar upp kommer Dr. Andie ringa oss på en gång, och då åker vi hit direkt.
-Men det känns ändå bäst om jag stannar här.
-Nu får du inte göra det, hör du vad jag säger?
Jag suckade och insåg att mamma verkligen bestämt sig för det och då är det inte lönt att ens försöka säga emot.
Jag gick med tunga steg ut till bilen och när vi kom hem klampade jag upp för trappen till mitt rum. Jag tog fram nya kläder sen tog jag en lång varm dusch. Jag slappnade av lite av det varma vattnet. Sen klädde jag på mig och fixade mitt hår. Jag gick ner till mamma som stod och lagade lunch. Jag satte mig vid köksbordet och stirrade tomt framför mig. Mamma ställde fram maten och jag åt snabbt upp. Vi pratade ingenting under tiden och sen gick jag och satte mig i soffan. Startade tven och började sappa mellan massa kanaler. Men det fanns inget att titta på så jag la mig ner i soffan istället. Jag somnade sedan snabbt efter det och vaknade vid 5 nästa dag. Jag hade sovit nästan 15 timmar.
Jag hämtade min dator och loggade snabbt in på twitter. Skrev lite onödiga saker, retweetade och följde några fans så dom inte skulle misstänka något. Sen la jag bort datorn. Slog på tven och började titta på MTV. Satt framför tven i flera timmar, mamma erbjöd sig att göra både frukost och lunch till mig, men jag ville inte ha någonting. Jag sneglade på min telefon hela tiden och väntade bara på att Dr. Andie skulle ringa. Men han ringde aldrig. Han kanske hade glömt ringa... Tänk om hon var vaken? Och så är inte jag där.
-MAMMA! Kom! ropade jag.
-Vad är det?
-Kan du komma?
-Säg vad det är, annars kommer jag inte.
Jag funderade ut en andledning som gjorde att hon skulle komma.
-Det ryker från tven....
Hon skyndade sig in och när hon såg att tven inte alls rykte gav hon mig en ond blick.
-Hehe... förlåt, jag råkade nog säga lite fel.. jag skulle egentligen säga att jag vill att du ska skjutsa mig till sjukhuset. Flinade jag.
-Ska dom fixa din hjärna?! utbrast mamma glatt.
-Men ha-ha, nej... jag måste dit för att se hur det är med Alize.
-Okej.. kan du inte köra själv då?
-Ne jag orkar inte.
-Okejdå, men läget har troligtvis inte ändrats eftersom Dr. Andie lovade att ringa.
-Jag vet, men jag vill ändå åka dit.
-Visst, men i såna fall måste du äta något först.
Efter att jag ätit lite mat skjutsade mamma mig till sjukhuset. Men just innan jag skulle gå in...
om ni kommenterar massa så kommer det ett till kapitel ikväll! ;)
Never say never - kapitel 24
Doktorn jag nyss stod och skrek på kom gående mot oss.
-Justin.. Be-whatever... om några timmar är Alize färdigopererad och du skulle kunna få träffa henne då om du vill?
Jag nickade och sen ropade någon sjuksköterska på honom så han blev tvungen att gå.
-Vill du verkligen se henne ligga där med massa slangar osv? frågade mamma oroligt.
-Jag måste göra det....
på sjukhuset, nog för att dom ser lite för glada ut men shitthesame ;]
Justins perspektiv
Efter några minuter kommer Eric och Simon med maten, dom hade köpt pizza och jag insåg då hur fruktansvärt hungrig jag var. Jag började vräka i mig pizzan och den tog fort slut. Jag lutade mig bak i soffan och ögonlocken kändes väldigt tunga. Men jag kunde ändå inte somna, tänk om Alize inte klarar sig?! men hon är stark.. hon kommer klara det... hon MÅSTE klara det.
Mamma satte sig närmare mig och jag la min arm runt hennes nacke och lutade mitt huvud mot hennes axel. Några minuter senare somnade jag, även fast jag kämpade imot.
Jag vaknade av att mamma skakade mig, jag låg ner i hennes knä och vi var ensamma i väntrummet.
-Vars är Eric och Simon? frågade jag mamma med hes röst.
-Dom åkte hem för att sova, jag lovade att ringa om läget förändrades.
-Men hur fan ska vi veta om läget förändras om läkarna inte ens pratar med oss?
-Justin... snälla du, kan du sluta svära.
-Förlåt, men jag är så himla förbannad! muttrade jag.
Mamma började pilla mig i håret och jag blunade.
-Varför väckte du mig egentligen?
-För Dr. Andie var just här och berättade att du skulle få gå in till Alize om ett tag. Om du vill alltså?
-Okej.. jag reste mig upp men mamma hejdade mig.
-Är du helt säker? jag vet att du verkligen vill träffa henne men jag tror inte du vill se henne i det tillståndet hon är nu...
-Mamma, jag klarar det här. Jag måste verkligen få prata med henne.
-Ååh lilla gubben, hon kommer inte höra något och framförallt inte kunna svara. Hon är ju medvetslös.
-Men tror du jag är dum i huvudet eller? Klart jag vet att hon är medvetslös. Nån äcklig idiot körde nyss över henne med en bil!
Mamma svarade inte utan släppte bara min hand och jag gick fram till doktorn jag skrikit på som jag antog var Dr. Andie.
-Kunde jag få gå in till Alize? frågade jag honom.
-Ja.. Jag följer med dig, kom här. Sa han och gick iväg.
När vi kom in till Alizes rum så...
Förlåt för urkass uppdatering, lovar att ni får två kapitel imorgon! Men det är inte lika skoj att skriva när han bara deppar och så... ;)
Never say never - kapitel 23
Jag såg sedan hur Alizes pappa och bror kom gående i korridoren. Bakom dom gick en doktor. Dom satte sig ner i soffan bredvid mig. Doktorn hälsade på mig och mamma sen tittade han beklagande på oss. Jag kände hur jag fick en klump i magen och det blev inte bättre av det han sa sedan.
-Jag är rädd att... började han.
-DU ÄR RÄDD ATT VAD?! utbrast jag. Mamma tog min hand och jag försökte lugna ner mig.
-...Att Alize inte kommer klara sig....
Justins perspektiv
Det blixtrade till innom mig och jag sprang bara ut ur sjukhuset. Mamma ropade efter mig men jag fortsätte bara springa. Jag sprang och sprang ända tills jag inte kunde andas mer. Jag insåg då att jag kommit fram till min favoritstrand. Där jag och Alize hade haft en underbar kväll tillsammans. Så fort saker kan ändras. För några timmar sedan stod jag och kysste henne, nu är läkarna inte ens säkra på om hon kommer överleva. Jävla skit liv!
Jag går längst stranden och tårarna bara strömmar ner. Tillsist orkar jag inte ta ett ända steg till så då sätter jag mig ner på en sten på stranden. Det är solnedgång och jättevackert. Tänk så bra om jag skulle få ha Alize här bredvid mig. Varför kunde jag inte dra undan henne från vägen?! Det är ju mitt fel alltihop! Om jag hade dragit undan henne skulle hon ju aldrig blivit påkörd! Jag satt där i flera timmar och skuldkänslorna bara växte. Tillsist började jag frysa så jag gick tillbaka mot sjukhuset. Jag klarade inte av att gå in så jag satte mig utanför lutad mot väggen.
Det var väldigt mörkt ute och jag gissade på att klockan var kring 3 på natten. Då såg jag hur en kvinna kom gående mot mig, hon bar på en väska och jag förstod på en gång att det var en paparazzi.
-Låt mig va! Skrek jag och reste mig.
-Justin?
-Jag klarar inte av några paparazzis nu! STICK!
-Justin, det är jag, Pattie, din mamma.
Då kände jag igen hennes röst. Hon sprang fram och kramade om mig.
-Åååh Justin, jag har varit så orolig. Suckade hon.
-Varför?
-Men du sprang bara iväg så där, och sen har du inte svarat på din telefon. Efter man får ett sånt besked mår ingen bra men jag tror du tog det exra hårt eftersom du var med när det hände.
Jag bara nickade och sen ledde mamma mig in. Vi gick förbi en spegel och jag såg verkligen sliten ut, mina ögon var alldelens svullna och mitt hår stog åt alla håll. Jag vek upp luvan över huvudet och sen gick vi och satte oss vid Simon och hennes pappa Eric.
-Har ni pratat med någon doktor? frågade jag.
-Dom verkar ha det väldigt fullt upp just nu, dom gör sitt bästa. Svarade Eric.
-Okej.. Jag ska bara gå på toa. Ljög jag. Egentligen skulle jag leta reda på en läkare som kunde förklara för mig vad fan det är som händer och hur hon mår.
-Vill du att jag ska följa dig? undrade mamma.
-Jag är 16, jag kan gå på toa själv....
Jag släpade mig iväg mot hörnet av korridoren mot toaletterna men istället för att gå in där gick jag till höger och tog tag i den närmaste läkaren jag såg.
-Håll käften och låt mig prata klart först! började jag.
-Lugna ner dig, grabben.
-''Lugna ner dig grabben'' vad fan är det för fel på dig?! Hur i helvette skulle jag kunna vara lugn när min älskade flickvän ligger inne i någon jävla operationssal och håller på dö?! Kan ni åtminstonde berätta hur det går?! Hur hon mår. Istället för att bara säga: vi gör allt vi kan. Klart som fan att ni gör allt ni kan, det är ju för fan erat jobb! Det är erat jobb att hon ska överleva! Det är det ni får pengar för, så nu får ni fanimej se till att hon överlever!
-Vad heter du? frågade han lugnt.
-Justin, JUSTIN BIEBER.
-Okej, Justin.. Beaver..?
-BIIIIEEBer, avbröt jag honom.
-Jaja, i nuläget kan vi tyvärr inte säga något mer än att vi gör allt vad vi kan, att läget just nu är ostabilt och det är inte så troligt att hon kommer klara sig.
Jag kände hur någon la sin hand på min rygg och jag vände mig om och fick se mamma stå bakom mig.
-Jag ber om ursäkt för det där, Justin är bara väldigt orolig över Alize och han kan bli så där när han är orolig och stressad. Förklarade mamma ursäktande.
-Jo det förstår jag, det förstår jag verkligen. Men som sagt var, vi gör vårat bästa och hoppas på att hon klarar av det här.
Mamma drog iväg mig till soffan igen och Eric och Simon hade gått och köpt lite mat. Jag förstod inte hur dom klarade av att vara så lugn.
Doktorn jag nyss stod och skrek på kom gående mot oss.
-Justin.. Be-whatever... om några timmar är Alize färdigopererad och du skulle kunna få träffa henne då om du vill?
Jag nickade och sen ropade någon sjuksköterska på honom så han blev tvungen att gå.
-Vill du verkligen se henne ligga där med massa slangar osv? frågade mamma oroligt.
-Jag måste göra det....
Stackarn
-Jag är rädd att... började han.
-DU ÄR RÄDD ATT VAD?! utbrast jag. Mamma tog min hand och jag försökte lugna ner mig.
-...Att Alize inte kommer klara sig....
Justins perspektiv
Det blixtrade till innom mig och jag sprang bara ut ur sjukhuset. Mamma ropade efter mig men jag fortsätte bara springa. Jag sprang och sprang ända tills jag inte kunde andas mer. Jag insåg då att jag kommit fram till min favoritstrand. Där jag och Alize hade haft en underbar kväll tillsammans. Så fort saker kan ändras. För några timmar sedan stod jag och kysste henne, nu är läkarna inte ens säkra på om hon kommer överleva. Jävla skit liv!
Jag går längst stranden och tårarna bara strömmar ner. Tillsist orkar jag inte ta ett ända steg till så då sätter jag mig ner på en sten på stranden. Det är solnedgång och jättevackert. Tänk så bra om jag skulle få ha Alize här bredvid mig. Varför kunde jag inte dra undan henne från vägen?! Det är ju mitt fel alltihop! Om jag hade dragit undan henne skulle hon ju aldrig blivit påkörd! Jag satt där i flera timmar och skuldkänslorna bara växte. Tillsist började jag frysa så jag gick tillbaka mot sjukhuset. Jag klarade inte av att gå in så jag satte mig utanför lutad mot väggen.
Det var väldigt mörkt ute och jag gissade på att klockan var kring 3 på natten. Då såg jag hur en kvinna kom gående mot mig, hon bar på en väska och jag förstod på en gång att det var en paparazzi.
-Låt mig va! Skrek jag och reste mig.
-Justin?
-Jag klarar inte av några paparazzis nu! STICK!
-Justin, det är jag, Pattie, din mamma.
Då kände jag igen hennes röst. Hon sprang fram och kramade om mig.
-Åååh Justin, jag har varit så orolig. Suckade hon.
-Varför?
-Men du sprang bara iväg så där, och sen har du inte svarat på din telefon. Efter man får ett sånt besked mår ingen bra men jag tror du tog det exra hårt eftersom du var med när det hände.
Jag bara nickade och sen ledde mamma mig in. Vi gick förbi en spegel och jag såg verkligen sliten ut, mina ögon var alldelens svullna och mitt hår stog åt alla håll. Jag vek upp luvan över huvudet och sen gick vi och satte oss vid Simon och hennes pappa Eric.
-Har ni pratat med någon doktor? frågade jag.
-Dom verkar ha det väldigt fullt upp just nu, dom gör sitt bästa. Svarade Eric.
-Okej.. Jag ska bara gå på toa. Ljög jag. Egentligen skulle jag leta reda på en läkare som kunde förklara för mig vad fan det är som händer och hur hon mår.
-Vill du att jag ska följa dig? undrade mamma.
-Jag är 16, jag kan gå på toa själv....
Jag släpade mig iväg mot hörnet av korridoren mot toaletterna men istället för att gå in där gick jag till höger och tog tag i den närmaste läkaren jag såg.
-Håll käften och låt mig prata klart först! började jag.
-Lugna ner dig, grabben.
-''Lugna ner dig grabben'' vad fan är det för fel på dig?! Hur i helvette skulle jag kunna vara lugn när min älskade flickvän ligger inne i någon jävla operationssal och håller på dö?! Kan ni åtminstonde berätta hur det går?! Hur hon mår. Istället för att bara säga: vi gör allt vi kan. Klart som fan att ni gör allt ni kan, det är ju för fan erat jobb! Det är erat jobb att hon ska överleva! Det är det ni får pengar för, så nu får ni fanimej se till att hon överlever!
-Vad heter du? frågade han lugnt.
-Justin, JUSTIN BIEBER.
-Okej, Justin.. Beaver..?
-BIIIIEEBer, avbröt jag honom.
-Jaja, i nuläget kan vi tyvärr inte säga något mer än att vi gör allt vad vi kan, att läget just nu är ostabilt och det är inte så troligt att hon kommer klara sig.
Jag kände hur någon la sin hand på min rygg och jag vände mig om och fick se mamma stå bakom mig.
-Jag ber om ursäkt för det där, Justin är bara väldigt orolig över Alize och han kan bli så där när han är orolig och stressad. Förklarade mamma ursäktande.
-Jo det förstår jag, det förstår jag verkligen. Men som sagt var, vi gör vårat bästa och hoppas på att hon klarar av det här.
Mamma drog iväg mig till soffan igen och Eric och Simon hade gått och köpt lite mat. Jag förstod inte hur dom klarade av att vara så lugn.
Doktorn jag nyss stod och skrek på kom gående mot oss.
-Justin.. Be-whatever... om några timmar är Alize färdigopererad och du skulle kunna få träffa henne då om du vill?
Jag nickade och sen ropade någon sjuksköterska på honom så han blev tvungen att gå.
-Vill du verkligen se henne ligga där med massa slangar osv? frågade mamma oroligt.
-Jag måste göra det....
Stackarn
Never say never - kapitel 22
-Hejsan, vad fin du är! Sa Justin när jag hoppade in i bilen.
-Tack, du med.
Skoldagen bara flög iväg och när skolan slutade gick jag, Caitlin, Justin, Chris, Chaz och Ryan hem till Justin.
Alla var jätteglada att se mig.
Justins perspektiv
Vi satt och snackade lite och såg tv, när alla andra skulle hem så stannade Alize kvar ett tag.
-Vad vill min fina flicka göra då?
-Det du vill, pojken min. Fnissade hon.
-Vi kan gå på en promenad?
-Gärna. Log hon.
Vi tog på oss skorna och gick hand i hand efter vägen.
Sen stannade jag och tittade henne i ögonen och kysste henne. Vi stod jättelänge och tittade på varandra. Sen fortsatte vi gå och just då vi skulle korsa vägen så kommer det en bil. Innan jag hinner dra undan Alize kör bilen på henne.
-JUSTIN!! Hörde jag Alize skrika och sen hörde jag en jättesmäll.
-ALIZE!!! NEJ! HJÄLP!! skrek jag panikslaget och sprang fram till henne. Jag hörde hur bilen körde iväg och jag svor en lång ramsa för mig själv. Jag såg hur hon försökte säga någonting men jag kunde inte höra någonting.
-Okej, Alize, håll dig vaken! Du får inte blunda! Hör du vad jag säger?! KRAMA MIN HAND OM DU HÖR VAD JAG SÄGER! Alize! Du måste vara vaken. Åh nej snälla Alize! Snälla! Lämna mig inte!
Alizes perspektiv
-Jas..mi.. Försökte jag säga, vaför kunde jag inte berätta för honom att det var Jasmine som körde bilen?!Jag ansträngde mig ytterligare en gång men fick inte fram ett ända ljud. Jag hörde Justin skrika om att jag skulle hålla mig vaken men nu kunde jag inte kämpa emot mer. Jag stönade till och sen blev allt svart.
Justins perspektiv
-Men förihelvette!!!! Hjälp mig då! Jävla satans helvete! Kan nån ringa efter en ambulans?! skrek jag även fast jag visste att ingen hörde mig för vi var helt ensamma på vägen.
Men sen hörde jag hur någon stod bakom mig och då vände jag mig om och fick se en kille några meter bakom mig som pratade i telefon.
Han kom fram och pratade lugnande med mig men jag lyssnade ingenting.
Han presenterade sig som John och berättade att han ringt ambulansen och att dom borde vara här om någon minut.
Det gjorde mig inte lugnare alls, några minuter?! Det kan ju vara försent!
Han väntade med mig tills ambulansen kom vilken tog ca 4 minuter men kändes som flera år. Jag satt bredvid henne och höll hårt i hennes kalla hand. Jag kände hur det bara strömmade ner tårar och John satt bredvid mig och höll sin hand på min axel.
Sen hörde jag sirenerna och såg hur ambulansen kom körande runt hörnet. Två ambulansmän kom springande med en bår. Dom satte på henne en stödkrage och såna saker sen bar dom in henne i ambulansen. Jag stod bara hjälplöst och tittade på.
-Vad heter hon? Frågade ambulanskillen.
-Alize.., Visst får jag följa med?
-Hoppa in. Sa han efter en stund tänkade.
Jag satt och höll henne i handen ända in till sjukhuset medans ena ambulanskillen tog lite prover osv.
När vi kom fram till sjukhuset sprang dom in med henne och jag följde oroligt efter. En sjuksköterska hjälpte mig till väntrummet och lovade mig att göra det bästa dom kunde. Jag satte mig chockat ner och väntade oroligt på ett besked från doktorn. Alla läkare som sprang förbi mig kunde inte svara på en ända fråga och jag blev bara mer och mer orolig.
Jag ringde till mamma och berättade vad som hänt och hon lovade att komma så fort som möjligt. Hon skulle även ringa till Alizes pappa för jag kände att jag inte skulle klara av det. Jag gick sedan ut och satte mig på en bänk utanför sjukhuset och efter ett tag kom mamma. Hon kramade om mig och jag började gråta.
-Du ska se att det ordnar sig, gubben. Viskade hon.
-Men om det inte gör det då?! snörvlade jag.
-Läkarna här är jätte duktiga, det kommer gå bra.
Jag blundade bara utan att svara.
-Kom nu, vi går in, det är så kallt här ute. Sa mamma och tog min hand.
Jag reste mig upp och vi gick in. Mamma frågade alla läkare och sjuksköterskor som gick förbi, men ingen kunde svara på hur det gick.
-Ååååh mamma jag bli galen snart! Varför kan dom inte bara berätta hur det är med henne?! utbrast jag.
-Justin, lugn.
-VADÅ LUGN?! HUR FAN SKULLE JAG KUNNA VARA LUGN NU?!
-Justin, gör inget du kommer ångra nu, sluta prata sådär.
-Förlåt. Mumlade jag.
Jag såg sedan hur Alizes pappa och bror kom gående i korridoren. Bakom dom gick en doktor. Dom satte sig ner i soffan bredvid mig. Doktorn hälsade på mig och mamma sen tittade han beklagande på oss. Jag kände hur jag fick en klump i magen och det blev inte bättre av det han sa sedan.
-Jag är rädd att... började han.
-DU ÄR RÄDD ATT VAD?! utbrast jag. Mamma tog min hand och jag försökte lugna ner mig.
-...Att Alize inte kommer klara sig....
OMB!
Never say never - kapitel 21
-Mamma, ska vi gå nu?
-Gud vad fin du blev! Ja, vi kan gå nu.
Vi satte oss i bilen och började åka.
När vi närmade oss bron såg jag någon stå på den, jag försökte titta närmare och då såg jag vem det var...
...Det var Justin som stod på bron.
-Gå Alize. Gå och prata med han. Sa mamma.
Jag sprang ut ur bilen och fram till Justin och kramade honom.
-Alize.. Förlåt.
-Det gör inget..
-Är du säker?
-Nej, men nu glömmer vi allt det där.
Vi stod och kramades länge.
-Vars har du varit? Frågade han när jag släppte han.
-Hemma. Inte orkat gå till skolan..
-Åhh.. Alize jag har tänkt ganska mycket. Jag har stått på den här bron i 3 veckor nu och tänkt på allt du sa och hur mycket jag ångrar allt det jag sa.
-Jag har tänkt mycket också. Jag tror jag älskar dig Justin, men nu vet jag inte om det här kommer funka..
-Men vi kan få det att funka!
-Men din turneér och dina fans, du kommer ju nästan aldrig att vara hemma.
-Men du kan följa med mig!
-Jag vet in.. Mer hann jag inte säga, för han la händerna på mina kinder och kysste mig.
Han är verkligen jättebra på att kyssas.
-Justin, jag önskar att jag kan men min mamma är här och vi skulle fara och shoppa. Så jag måste gå.. Men vi träffas i skolan imorgon.
Sen kysste jag han igen och sprang bort till bilen.
Jag såg Justin när han gick hem.
Jag och mamma pratade hela vägen in till stan.
Vi shoppade hur mycket som helst. Sen åt vi på kinaresturang och såg på bio.
Klockan 10 kom vi hem. Jag och Justin smsade hela natten.
På morgonen så duschade jag och klädde på mig. Blev ett linne och höga shorts.
Det kändes så ovanligt att gå till skolan, som om det var första dagen efter sommarlovet.
Justin skulle hämta mig på morgonen.
-Pappa jag far nu! Hejdå mamma.
-Hejdå! Skrek båda i kör.
Nu när mamma och pappa inte bråkar känns det jätteskönt.
-Hejsan, vad fin du är! Sa Justin när jag hoppade in i bilen.
-Tack, du med.
Skoldagen bara flög iväg och när skolan slutade gick jag, Caitlin, Justin, Chris, Chaz och Ryan hem till Justin.
Alla var jätteglada att se mig.
-Gud vad fin du blev! Ja, vi kan gå nu.
Vi satte oss i bilen och började åka.
När vi närmade oss bron såg jag någon stå på den, jag försökte titta närmare och då såg jag vem det var...
...Det var Justin som stod på bron.
-Gå Alize. Gå och prata med han. Sa mamma.
Jag sprang ut ur bilen och fram till Justin och kramade honom.
-Alize.. Förlåt.
-Det gör inget..
-Är du säker?
-Nej, men nu glömmer vi allt det där.
Vi stod och kramades länge.
-Vars har du varit? Frågade han när jag släppte han.
-Hemma. Inte orkat gå till skolan..
-Åhh.. Alize jag har tänkt ganska mycket. Jag har stått på den här bron i 3 veckor nu och tänkt på allt du sa och hur mycket jag ångrar allt det jag sa.
-Jag har tänkt mycket också. Jag tror jag älskar dig Justin, men nu vet jag inte om det här kommer funka..
-Men vi kan få det att funka!
-Men din turneér och dina fans, du kommer ju nästan aldrig att vara hemma.
-Men du kan följa med mig!
-Jag vet in.. Mer hann jag inte säga, för han la händerna på mina kinder och kysste mig.
Han är verkligen jättebra på att kyssas.
-Justin, jag önskar att jag kan men min mamma är här och vi skulle fara och shoppa. Så jag måste gå.. Men vi träffas i skolan imorgon.
Sen kysste jag han igen och sprang bort till bilen.
Jag såg Justin när han gick hem.
Jag och mamma pratade hela vägen in till stan.
Vi shoppade hur mycket som helst. Sen åt vi på kinaresturang och såg på bio.
Klockan 10 kom vi hem. Jag och Justin smsade hela natten.
På morgonen så duschade jag och klädde på mig. Blev ett linne och höga shorts.
Det kändes så ovanligt att gå till skolan, som om det var första dagen efter sommarlovet.
Justin skulle hämta mig på morgonen.
-Pappa jag far nu! Hejdå mamma.
-Hejdå! Skrek båda i kör.
Nu när mamma och pappa inte bråkar känns det jätteskönt.
-Hejsan, vad fin du är! Sa Justin när jag hoppade in i bilen.
-Tack, du med.
Skoldagen bara flög iväg och när skolan slutade gick jag, Caitlin, Justin, Chris, Chaz och Ryan hem till Justin.
Alla var jätteglada att se mig.
Never say never - kapitel 20
Jag vaknar av att pappa knackar på dörren.
-Gumman här har du mat.
-Tack.
-Sen är det någon du borde träffa.
-Va? Vem?
In genom dörren kom..
..MAMMA!
Jag sprang upp ur sängen och kramade om henne.
-Hej älskling.
-Hej mamma. Vad gör du här?
-Din pappa ringde mig..
-Åhh..
-Talk to me.. Vad har hänt?
-Det är bara en kille..
-Du vet Erik har frågat om erat hem nummer och jätte mycket. När du ska komma till mig och så. Han är hos mig och frågar varje dag.. Men det kanske inte är till någon stor hjälp.
-Okej. Han ringer mig också varje dag, men nu har jag tagit ut simkortet..
-Alize, om det har hänt något så finns jag här om du vill prata.
-Du vet att jag fortfarande är sur på dig för du ville skilja dig?
-Ja, jag fattar det. Men har du det inte bra här i Atlanta? Frågade hon.
-Jo, eller inte nu längre..
-Men du gumman, vill du berätta vad som har hänt?
Jag berättade allt från början till slut. Vi satt i min säng i nästan tre timmar och pratade.
Det är så lätt att prata med min mamma, hon förstår allt. Och hon är så bra på att hjälpa och reda ut, och hon säger vad hon skulle göra om hon var jag och så..
-Men du, jag tycker du går och pratar med Justin. Säg vad du tycker och så, då kan han säkert förklara vad han vill och så.
-Men jag vill inte träffa han..
-Alize du har suttit här inne i tre veckor, du kan inte stanna här inne länge till. Du måste gå till skolan och träffa alla dina kompisar.
-Jag vet, men jag vill inte..
-Jag och din pappa har pratat i telefon i två veckor om det här, och din pappa och jag förstod att du inte var sjuk på riktigt. Och han hörde dig gråta ganska ofta. Kan vi inte gå och shoppa idag, du kan visa mig runt och så. Gå och duscha och fräscha upp dig sen så kan du och jag shoppa, sen kan vi äta middag ute och sen kan vi gå på bio?
-Vill du det? frågade jag ängsligt.
-Det är klart jag vill.
-Okej..
-Bra, gå och duscha nu.
Jag gick in i badrummet och satte på vattnet och gick in i duschen. Gud så skönt det var. Jag hade inte duschat på två veckor. Jag stod i duschen i mer än en halvtimme.
Sen gick jag ut ur duschen och klädde på mig kläder.
Gick ner till köket.
-Mamma, ska vi gå nu?
-Gud vad fin du blev! Ja, vi kan gå nu.
Vi satte oss i bilen och började åka.
När vi närmade oss bron såg jag någon stå på den, jag försökte titta närmare och då såg jag vem det var...
Vem kan det vara?...
-Gumman här har du mat.
-Tack.
-Sen är det någon du borde träffa.
-Va? Vem?
In genom dörren kom..
..MAMMA!
Jag sprang upp ur sängen och kramade om henne.
-Hej älskling.
-Hej mamma. Vad gör du här?
-Din pappa ringde mig..
-Åhh..
-Talk to me.. Vad har hänt?
-Det är bara en kille..
-Du vet Erik har frågat om erat hem nummer och jätte mycket. När du ska komma till mig och så. Han är hos mig och frågar varje dag.. Men det kanske inte är till någon stor hjälp.
-Okej. Han ringer mig också varje dag, men nu har jag tagit ut simkortet..
-Alize, om det har hänt något så finns jag här om du vill prata.
-Du vet att jag fortfarande är sur på dig för du ville skilja dig?
-Ja, jag fattar det. Men har du det inte bra här i Atlanta? Frågade hon.
-Jo, eller inte nu längre..
-Men du gumman, vill du berätta vad som har hänt?
Jag berättade allt från början till slut. Vi satt i min säng i nästan tre timmar och pratade.
Det är så lätt att prata med min mamma, hon förstår allt. Och hon är så bra på att hjälpa och reda ut, och hon säger vad hon skulle göra om hon var jag och så..
-Men du, jag tycker du går och pratar med Justin. Säg vad du tycker och så, då kan han säkert förklara vad han vill och så.
-Men jag vill inte träffa han..
-Alize du har suttit här inne i tre veckor, du kan inte stanna här inne länge till. Du måste gå till skolan och träffa alla dina kompisar.
-Jag vet, men jag vill inte..
-Jag och din pappa har pratat i telefon i två veckor om det här, och din pappa och jag förstod att du inte var sjuk på riktigt. Och han hörde dig gråta ganska ofta. Kan vi inte gå och shoppa idag, du kan visa mig runt och så. Gå och duscha och fräscha upp dig sen så kan du och jag shoppa, sen kan vi äta middag ute och sen kan vi gå på bio?
-Vill du det? frågade jag ängsligt.
-Det är klart jag vill.
-Okej..
-Bra, gå och duscha nu.
Jag gick in i badrummet och satte på vattnet och gick in i duschen. Gud så skönt det var. Jag hade inte duschat på två veckor. Jag stod i duschen i mer än en halvtimme.
Sen gick jag ut ur duschen och klädde på mig kläder.
Gick ner till köket.
-Mamma, ska vi gå nu?
-Gud vad fin du blev! Ja, vi kan gå nu.
Vi satte oss i bilen och började åka.
När vi närmade oss bron såg jag någon stå på den, jag försökte titta närmare och då såg jag vem det var...
Vem kan det vara?...
Never say never - kapitel 19
Jag skrev tillbaka till Justin.
*Okej, när då?*
Han svarade snabbt
*Nu, kom till bron!*
Sen loggade han ut.
Jag klädde snabbt på mig och gick sedan bort till bron.
-Hej Alize, vi behöver prata.. sa han när jag kom fram till honom.
-Om vad?..
-Du vet...
..det där med kyssen och allt. Vi kanske ska vänta, eller vad tycker du? Alize? Gråter du?
-Nej, eller jo, kanske lite..
Nej,nej,nej! Vad har jag gjort?
-Asså nej, Alize jag gillar dig jätte mycket och allt. Men det kanske är säkrast att vänta?
-Så kyssen betydde ingenting eller?
-Klart den gjorde. Sa jag snabbt och säkert.
-Min förra pojkvän, just innan jag skulle flytta så skulle jag säga hejdå till han. Hans dörr var öppen så jag gick bara in. Då såg jag han ligga med en annan tjej. Vet du hur svårt det var för mig? Vi var ihop i fyra år. Jag trodde han var den rätta och allt. Några dagar innan det hända tog han min oskuld. Jag har tänkt på han ända sen dess. Han ringer varje dag, men jag trycker bara på upptagen, han mailar mig hela tiden.
Jag pallar inte läsa något. Jag trodde jag aldrig skulle bli kär igen, tills jag träffade dig..
Eller jag vet inte längre. Inte efter det här. I guess love sucks!
När hon sa det där sista meningen, så vände hon sig och började gå hem.
-Alize! Alize vänta!
Hon började springa, men jag hann ikapp henne.
Jag ställde mig framför henne och kramade om henne.
-Förlåt.. Jag menade ju inte så, jag gillar dig verkligen jätte mycket. Men efter allt som har hänt kanske vi ska vänta?
-JAG VILL INTE VÄNTA! Jag vill bara gå hem. Sa hon.
-..Då stjusar jag hem dig..
-Nej jag går.. själv!
Hon började gå fortare, och jag kunde inte röra mig. Fötterna var som fastfrusna. Jag ville ju inte att det skulle bli så här. Jävla Chaz! Nä, okej förlåt det är inte hans fel. Det är mitt fel, jag är ett sån idiot.
Jag satt mig ner på knä och la huvudet i händerna och grät.
Jag har aldrig känt så här för någon, och nu var allt förstört.
Alizes perspektiv
Hela vägen hem ångrade jag mig att jag berättat allt för honom, men jag kunde inte hindra mig, orden bara flög ur munnen på mig. Jag kan inte fatta att jag flashade hela mitt liv för honom, han vill ju inte ens ha mig, varför tänkte jag inte innan jag sa allt det där?! Nu kommer han ju bara behandla mig som någon psykiskt sjuk depprimerad människa eller nåt.
När jag kom hem, la jag mig i sängen och grät.
Sen tror jag att jag somnade, för jag drömde att jag och Justin gifta oss.
Jag låg i sängen i en vecka, minst!
Orkade inte gå till skolan, sa till pappa att jag var sjuk.
Och där låg jag, i sängen, och grät så fort jag var ensam hemma.
Justin ringde hela tiden, jag har tagit ut simkortet nu.
-Gumman, mår du fortfarande dåligt?
Jag reste mig fort upp i sängen.
-Jag har fortfarande jätteont i huvudet, så jag stannar hemma ett tag till från skolan.
-Dina kompisar har varit här. Justin lämnade ett brev. Jag lägger det på skrivbordet.
-Okej, kommer dom nån fler gång släpp inte in dom är du snäll.
-Har det hänt något?
-Nej, jag har bara så jätteont i huvudet. Säg att jag kommer till skolan strax. Och att jag inte orkar ha besök.
-Det ska jag göra! Sov nu, så du blir bättre. Kommer upp med mat sen.
-Tack.
När pappa hade gått, gick jag fram till skrivbordet. Tog upp brevet. Sen gick jag in till pappas kontor och strimlade det.
Sen gick jag tillbaka till sängen och somnade. Drömde alltid samma dröm. Jag och Justin gifter sig.
Men drömmen var så verklig. Jag och Justin i en trädgård, mamma är där, Erik, Maja, Josse, Caitlin, Chris, pappa, Chaz, Ryan och alla andra.
Jag vaknar av att pappa knackar på dörren.
-Gumman här har du mat.
-Tack.
-Sen är det någon du borde träffa.
-Va? Vem?
In genom dörren kom..
*Okej, när då?*
Han svarade snabbt
*Nu, kom till bron!*
Sen loggade han ut.
Jag klädde snabbt på mig och gick sedan bort till bron.
-Hej Alize, vi behöver prata.. sa han när jag kom fram till honom.
-Om vad?..
-Du vet...
..det där med kyssen och allt. Vi kanske ska vänta, eller vad tycker du? Alize? Gråter du?
-Nej, eller jo, kanske lite..
Nej,nej,nej! Vad har jag gjort?
-Asså nej, Alize jag gillar dig jätte mycket och allt. Men det kanske är säkrast att vänta?
-Så kyssen betydde ingenting eller?
-Klart den gjorde. Sa jag snabbt och säkert.
-Min förra pojkvän, just innan jag skulle flytta så skulle jag säga hejdå till han. Hans dörr var öppen så jag gick bara in. Då såg jag han ligga med en annan tjej. Vet du hur svårt det var för mig? Vi var ihop i fyra år. Jag trodde han var den rätta och allt. Några dagar innan det hända tog han min oskuld. Jag har tänkt på han ända sen dess. Han ringer varje dag, men jag trycker bara på upptagen, han mailar mig hela tiden.
Jag pallar inte läsa något. Jag trodde jag aldrig skulle bli kär igen, tills jag träffade dig..
Eller jag vet inte längre. Inte efter det här. I guess love sucks!
När hon sa det där sista meningen, så vände hon sig och började gå hem.
-Alize! Alize vänta!
Hon började springa, men jag hann ikapp henne.
Jag ställde mig framför henne och kramade om henne.
-Förlåt.. Jag menade ju inte så, jag gillar dig verkligen jätte mycket. Men efter allt som har hänt kanske vi ska vänta?
-JAG VILL INTE VÄNTA! Jag vill bara gå hem. Sa hon.
-..Då stjusar jag hem dig..
-Nej jag går.. själv!
Hon började gå fortare, och jag kunde inte röra mig. Fötterna var som fastfrusna. Jag ville ju inte att det skulle bli så här. Jävla Chaz! Nä, okej förlåt det är inte hans fel. Det är mitt fel, jag är ett sån idiot.
Jag satt mig ner på knä och la huvudet i händerna och grät.
Jag har aldrig känt så här för någon, och nu var allt förstört.
Alizes perspektiv
Hela vägen hem ångrade jag mig att jag berättat allt för honom, men jag kunde inte hindra mig, orden bara flög ur munnen på mig. Jag kan inte fatta att jag flashade hela mitt liv för honom, han vill ju inte ens ha mig, varför tänkte jag inte innan jag sa allt det där?! Nu kommer han ju bara behandla mig som någon psykiskt sjuk depprimerad människa eller nåt.
När jag kom hem, la jag mig i sängen och grät.
Sen tror jag att jag somnade, för jag drömde att jag och Justin gifta oss.
Jag låg i sängen i en vecka, minst!
Orkade inte gå till skolan, sa till pappa att jag var sjuk.
Och där låg jag, i sängen, och grät så fort jag var ensam hemma.
Justin ringde hela tiden, jag har tagit ut simkortet nu.
-Gumman, mår du fortfarande dåligt?
Jag reste mig fort upp i sängen.
-Jag har fortfarande jätteont i huvudet, så jag stannar hemma ett tag till från skolan.
-Dina kompisar har varit här. Justin lämnade ett brev. Jag lägger det på skrivbordet.
-Okej, kommer dom nån fler gång släpp inte in dom är du snäll.
-Har det hänt något?
-Nej, jag har bara så jätteont i huvudet. Säg att jag kommer till skolan strax. Och att jag inte orkar ha besök.
-Det ska jag göra! Sov nu, så du blir bättre. Kommer upp med mat sen.
-Tack.
När pappa hade gått, gick jag fram till skrivbordet. Tog upp brevet. Sen gick jag in till pappas kontor och strimlade det.
Sen gick jag tillbaka till sängen och somnade. Drömde alltid samma dröm. Jag och Justin gifter sig.
Men drömmen var så verklig. Jag och Justin i en trädgård, mamma är där, Erik, Maja, Josse, Caitlin, Chris, pappa, Chaz, Ryan och alla andra.
Jag vaknar av att pappa knackar på dörren.
-Gumman här har du mat.
-Tack.
-Sen är det någon du borde träffa.
-Va? Vem?
In genom dörren kom..
Never say never - kapitel 18
Jag slog nummret till mammas mobil.
-Hej Justin, har ni hittat henne?
-Ja, säg till hennes föräldrar att hon är hemma nu. Har inte nån av deras nummer.
-Okej, tack Justin! sa hon lättat.
Efter det gick jag upp på mitt rum, och la mig i sängen och efter ett tag somnade jag..
Alizes perspektiv
Jag satt i fönstret. Tänkte på mina gamla vänner, på mamma. Mitt ex, Erik.
Hur allt bara kunde gå fel. Erik och jag var tillsammans i fyra år.
Sen just innan jag flyttade var han otrogen. Jag skulle åka och säga hejdå till han. Då såg jag han i sängen med en annan tjej. Och bara några dagar innan det hade han tagit min oskuld. Jag trodde verkligen han var den rätta, men oj så fel jag hade.
Jag har inte pratat med han sen dess. Han har ringt mig tusentals gånger, men jag har aldrig svarat. Jag tänker inte förlåta honom.
Jag tittar på klockan, jag hade suttit i fönstret i fyra timmar.
Klockan är nio på morgonen. Jag satt mig vid datorn och logga in på skype för att kolla om Josefine eller Maja var inne. Mina två bästa kompisar när vi bodde i Phoenix.
Josefine var inne!
-Yes! Sa jag tyst för mig själv.
-Hej Alize! Gud vad jag saknar dig!
-Jag saknar dig med!
-So.. Något nytt?
Ska jag berätta om Justin? Och bestämde mig för att göra det. Jag såg fram emot hennes reaktion eftersom hon var värsta galna belibern.
-Ehm, freaka inte out nu?
-Lovar!
-Ja du vet att jag har sagt att jag har blivit bra kompis med en tjej som heter Caitlin?
-Ja? sa hon frågande.
-Du vet Christian Beadles? Han på youtube, han du visa för mig.
-DU SKOJAR?! ÄR DU KOMPIS MED CAITLIN BEADLES?! Skrek hon.
-Jag skojar inte!
-OMG DET ÄR SÅ JÄVLA COOLT!
-Och jag är kompis med Christian också..
-OMG VET DU HUR SNYGG HAN ÄR?! HAN ÄR JU LIKSOM DEN SNYGGASTE SOM FINNS. VET DU HUR AVIS JAG ÄR PÅ DIG NU?!
-Haha. Och jag har typ kysst en kille som heter Justin.. Justin B..bi..bieber, du vet... stammade jag, livrädd över hennes reaktion.
-AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! Skrek hon det högsta hon kunde.
Hon sprang ut ur sitt rum och efter 10 mintuer kom hon och Maja in i rummet igen.
-He..j, ja..h hämtahh Ma..ja.
Hon försökte hämta andan.
-Haha, du är inte klok du Josse.
-Josse sa att du skulle berätta nåt för mig. Hon hann inte säga något mer innan hon drog ut mig ur huset och drog mig hit. Jag har aldrig sett Josse springa så fort i hela sitt liv. Skrattade Maja.
När hon sa det så plingade det till på datorn.
Justin skrev något på msn.
*Vi måste prata..*
-Ehh, jo.. jag har kysst Justin.. Bieber.
-BIEBER?! DU SKOJAR?! VAAAAA?! PÅ RIKTIGT?! Är du säker på att det inte var en dröm?!
-Jag skojar inte, det var helt på riktigt, två gånger till och med och så sov jag över hos honom, haha.
-Åhh.. skrek dom i munnen på varandra. Jag såg verkligen hur himla avundsjuka dom blev.
-Hände det något mer?! Detaljer tack?! Var han bra på kyssas? Sov ni i samma säng? dom öste på med frågor och jag bara skrattade.
-Jag får berätta mer sen, han vill snacka med mig nu.
-Iiiiih! Lycka till!
-Hahah hejdå, älskar er!
-Älskar dig med, svarade dom samtidigt.
Jag skrev tillbaka till Justin.
*Okej, när då?*
Han svarade snabbt
*Nu, kom till bron!*
Sen loggade han ut.
Jag klädde snabbt på mig och gick sedan bort till bron.
-Hej Alize, vi behöver prata.. sa han när jag kom fram till honom.
-Om vad?..
-Du vet...
KOMMENTERA!
-Hej Justin, har ni hittat henne?
-Ja, säg till hennes föräldrar att hon är hemma nu. Har inte nån av deras nummer.
-Okej, tack Justin! sa hon lättat.
Efter det gick jag upp på mitt rum, och la mig i sängen och efter ett tag somnade jag..
Alizes perspektiv
Jag satt i fönstret. Tänkte på mina gamla vänner, på mamma. Mitt ex, Erik.
Hur allt bara kunde gå fel. Erik och jag var tillsammans i fyra år.
Sen just innan jag flyttade var han otrogen. Jag skulle åka och säga hejdå till han. Då såg jag han i sängen med en annan tjej. Och bara några dagar innan det hade han tagit min oskuld. Jag trodde verkligen han var den rätta, men oj så fel jag hade.
Jag har inte pratat med han sen dess. Han har ringt mig tusentals gånger, men jag har aldrig svarat. Jag tänker inte förlåta honom.
Jag tittar på klockan, jag hade suttit i fönstret i fyra timmar.
Klockan är nio på morgonen. Jag satt mig vid datorn och logga in på skype för att kolla om Josefine eller Maja var inne. Mina två bästa kompisar när vi bodde i Phoenix.
Josefine var inne!
-Yes! Sa jag tyst för mig själv.
-Hej Alize! Gud vad jag saknar dig!
-Jag saknar dig med!
-So.. Något nytt?
Ska jag berätta om Justin? Och bestämde mig för att göra det. Jag såg fram emot hennes reaktion eftersom hon var värsta galna belibern.
-Ehm, freaka inte out nu?
-Lovar!
-Ja du vet att jag har sagt att jag har blivit bra kompis med en tjej som heter Caitlin?
-Ja? sa hon frågande.
-Du vet Christian Beadles? Han på youtube, han du visa för mig.
-DU SKOJAR?! ÄR DU KOMPIS MED CAITLIN BEADLES?! Skrek hon.
-Jag skojar inte!
-OMG DET ÄR SÅ JÄVLA COOLT!
-Och jag är kompis med Christian också..
-OMG VET DU HUR SNYGG HAN ÄR?! HAN ÄR JU LIKSOM DEN SNYGGASTE SOM FINNS. VET DU HUR AVIS JAG ÄR PÅ DIG NU?!
-Haha. Och jag har typ kysst en kille som heter Justin.. Justin B..bi..bieber, du vet... stammade jag, livrädd över hennes reaktion.
-AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! Skrek hon det högsta hon kunde.
Hon sprang ut ur sitt rum och efter 10 mintuer kom hon och Maja in i rummet igen.
-He..j, ja..h hämtahh Ma..ja.
Hon försökte hämta andan.
-Haha, du är inte klok du Josse.
-Josse sa att du skulle berätta nåt för mig. Hon hann inte säga något mer innan hon drog ut mig ur huset och drog mig hit. Jag har aldrig sett Josse springa så fort i hela sitt liv. Skrattade Maja.
När hon sa det så plingade det till på datorn.
Justin skrev något på msn.
*Vi måste prata..*
-Ehh, jo.. jag har kysst Justin.. Bieber.
-BIEBER?! DU SKOJAR?! VAAAAA?! PÅ RIKTIGT?! Är du säker på att det inte var en dröm?!
-Jag skojar inte, det var helt på riktigt, två gånger till och med och så sov jag över hos honom, haha.
-Åhh.. skrek dom i munnen på varandra. Jag såg verkligen hur himla avundsjuka dom blev.
-Hände det något mer?! Detaljer tack?! Var han bra på kyssas? Sov ni i samma säng? dom öste på med frågor och jag bara skrattade.
-Jag får berätta mer sen, han vill snacka med mig nu.
-Iiiiih! Lycka till!
-Hahah hejdå, älskar er!
-Älskar dig med, svarade dom samtidigt.
Jag skrev tillbaka till Justin.
*Okej, när då?*
Han svarade snabbt
*Nu, kom till bron!*
Sen loggade han ut.
Jag klädde snabbt på mig och gick sedan bort till bron.
-Hej Alize, vi behöver prata.. sa han när jag kom fram till honom.
-Om vad?..
-Du vet...
KOMMENTERA!
Never say never - kapitel 17
-Jag vet vars hon kanske är! Skrek jag.
-Vars då?!
-Våran tredje dejt, en jättefin kväll. Då hade vi picknick på stranden och hon har sagt flera gånger att hon önskar att vi kunde göra om det.
-Vi springer dit och kollar om hon är där. Oj just det! Alla fans och paparazzis..
-Vi tar bilen, du får låna solglasögon, ta på dig huvan!
Vi sa inte ett ord till varandra på hela resan. Fast det är inte så långt. När vi var framme sprang jag fram till samma plats som vår dejt.
-Är hon där? Skrek Alize....
Justins perspektiv
-Jasmine! Jasmine! Skrek jag allt vad jag hade.
Där låg hon, helt still.
-Jasmine! Jag sprang fram till henne och vände på henne.
Hon hade halsbandet jag hade gett henne i hennes hand..
-Hon har puls. Ring ambulans och fråga vad vi ska göra!
-Är det så allvarligt Justin?, hon sover, hör du inte att hon snarkar?
-Jo, nu när jag tänker på det.
Vi kunde inte låta bli att små-skratta lite och jag kände hur lättad jag blev.
Alizes perspektiv
Jag gick fram till henne, skakade lite på henne och hon vaknade till.
-Jasmine. Jasmine är du vaken?
-Är jag i helvetet? frågade hon.
-Va?
-Jag vaknar upp och ser dig. Jag är knappast i himlen. fnös hon.
-Du lever, Jasmine?
-Oh crap. Då kan ni gå härifrån!
-Du måste gå hem Jasmine.
-Men jag vill inte!
-Jo kom, vi följer med dig hem.
-Ååh okej då..
Vi följde henne hem. Och sen när hon kom hem så somnade hon i hennes säng.
Justins perspektiv
-Förlåt Justin, allt det här är mitt fel..
-Nej, det är det inte, det var jag som inte gjorde slut med henne innan jag kysste dig..
Vi satte oss i bilen och sen stjusade jag hem henne.
När jag kom hem ringde jag Chaz.
-Wazzup bro! Hur går det med Jasmine?
-Vi hittade henne och nu sover hon hemma hos henne.
-Vad skönt att ni hittade henne!
-Ja.. Du asså jag vet inte vad jag ska göra med det här om Alize och så?
-Men är du kär? frågade han.
-Jag vet inte, asså vad tycker du, ska jag vänta ett tag?
-Kanske, asså ni har ju inte känt varandra så länge. Så du kan ju vänta ett tag och se vad som händer.
-Jo, men vi har ju kysst och allt.
-Men säg till henne att ni kanske ska vänta.
-Okej, men du jag måste lägga på nu, ska ringa Jasmines föräldrar och säga att hon är hemma nu!
-Okej, hejdå!
Jag slog nummret till mammas mobil.
-Hej Justin, har ni hittat henne?
-Ja, säg till hennes föräldrar att hon är hemma nu. Har inte nån av deras nummer.
-Okej, tack Justin! sa hon lättat.
Efter det gick jag upp på mitt rum, och la mig i sängen och efter ett tag somnade jag..
-Vars då?!
-Våran tredje dejt, en jättefin kväll. Då hade vi picknick på stranden och hon har sagt flera gånger att hon önskar att vi kunde göra om det.
-Vi springer dit och kollar om hon är där. Oj just det! Alla fans och paparazzis..
-Vi tar bilen, du får låna solglasögon, ta på dig huvan!
Vi sa inte ett ord till varandra på hela resan. Fast det är inte så långt. När vi var framme sprang jag fram till samma plats som vår dejt.
-Är hon där? Skrek Alize....
Justins perspektiv
-Jasmine! Jasmine! Skrek jag allt vad jag hade.
Där låg hon, helt still.
-Jasmine! Jag sprang fram till henne och vände på henne.
Hon hade halsbandet jag hade gett henne i hennes hand..
-Hon har puls. Ring ambulans och fråga vad vi ska göra!
-Är det så allvarligt Justin?, hon sover, hör du inte att hon snarkar?
-Jo, nu när jag tänker på det.
Vi kunde inte låta bli att små-skratta lite och jag kände hur lättad jag blev.
Alizes perspektiv
Jag gick fram till henne, skakade lite på henne och hon vaknade till.
-Jasmine. Jasmine är du vaken?
-Är jag i helvetet? frågade hon.
-Va?
-Jag vaknar upp och ser dig. Jag är knappast i himlen. fnös hon.
-Du lever, Jasmine?
-Oh crap. Då kan ni gå härifrån!
-Du måste gå hem Jasmine.
-Men jag vill inte!
-Jo kom, vi följer med dig hem.
-Ååh okej då..
Vi följde henne hem. Och sen när hon kom hem så somnade hon i hennes säng.
Justins perspektiv
-Förlåt Justin, allt det här är mitt fel..
-Nej, det är det inte, det var jag som inte gjorde slut med henne innan jag kysste dig..
Vi satte oss i bilen och sen stjusade jag hem henne.
När jag kom hem ringde jag Chaz.
-Wazzup bro! Hur går det med Jasmine?
-Vi hittade henne och nu sover hon hemma hos henne.
-Vad skönt att ni hittade henne!
-Ja.. Du asså jag vet inte vad jag ska göra med det här om Alize och så?
-Men är du kär? frågade han.
-Jag vet inte, asså vad tycker du, ska jag vänta ett tag?
-Kanske, asså ni har ju inte känt varandra så länge. Så du kan ju vänta ett tag och se vad som händer.
-Jo, men vi har ju kysst och allt.
-Men säg till henne att ni kanske ska vänta.
-Okej, men du jag måste lägga på nu, ska ringa Jasmines föräldrar och säga att hon är hemma nu!
-Okej, hejdå!
Jag slog nummret till mammas mobil.
-Hej Justin, har ni hittat henne?
-Ja, säg till hennes föräldrar att hon är hemma nu. Har inte nån av deras nummer.
-Okej, tack Justin! sa hon lättat.
Efter det gick jag upp på mitt rum, och la mig i sängen och efter ett tag somnade jag..
Never say never - kapitel 16
Jag blev förvånad när Justin inte var där men insåg sen att han säkert gått ner för att äta. Jag skyndade in på toan och mycke riktigt låg det lite smink där, jag kletade på mig mascara och orkade sen inte fixa mig mer.
Nere vid köksbordet hade Justin dukat upp massa frukost.
-Det är bara att ta vad du vill ha!
-Tack, jag är sååå hungrig! sa jag och började ta för mig
-Hehe, jag gjorde nog lite för mycket. Men det blir som brunch! Vill du ha pannkaka? Skrattade Justin.
-Ja, gärna!
-Vill du ha grädde på?
-Ja.
Han la upp pannkakan på tallriken och sprutade lite grädde på den. Sen började han spruta i mitt ansikte!
-Ahh vad gör du?! Skrattade jag.
-Sprutar grädde i ansiktet på dig(misstolk xd)!
-Haha, nä nu ska du få!
Jag tog hela pannkakan i handen och kastade den på han.
-Mohahah.
-You are going down! Sa han och kastade en pannkaka på mig också.
Jag har aldrig haft så här kul i hela mitt liv! Jag började verkligen gilla Justin, tror jag..
Justins perspektiv
Jag och Alize var alldelens galna, jag började verkligen gilla Alize nu. Jag har aldrig haft så här kul med någon annan person förut!
-Haha okej, Alize jag ger mig. Jag lägger ner grädden! Vi måste verkligen ut och leta Jasmine nu..
-Oj, förlåt det har jag glömt bort..
-Haha jag med, jag hade så kul.
-Jag med.
-Följ med mig och låna kläder om du vill? Sa jag till henne, jag hoppades att det skulle bli som förra gången, fast utan allt slagsmål.
-Okej.
Vi gick upp för trappan och gick in i Justins rum och in i hans garderob.
-Här får du mjukisbyxor och en hoddie, precis som förra gången.
-Vänd dig om. Sa hon.
-Va?
-Vänd dig om.
-Jaha oj förlåt. Sa jag och vände mig om. Försökte tjuvkika lite med hon såg det.
-Haha Justin inte titta!
-Haha okej, okej!
-Haha okej nu kan du titta.
-Nu är det din tur att vända dig om.
-Okej.
Efter vi hade bytt om gick vi ut. Jag försökte ringa Jasmine men hennes mobil var avstängd.
Jag tänkte på vars hon kanske kunde vara och sen kom jag på.
-Jag vet vars hon kanske är! Skrek jag.
-Vars då?!
-Våran tredje dejt, en jättefin kväll. Då hade vi picknick på stranden och hon har sagt flera gånger att hon önskar att vi kunde göra om det.
-Vi springer dit och kollar om hon är där. Oj just det! Alla fans och paparazzis..
-Vi tar bilen, du får låna solglasögon, ta på dig huvan!
Vi sa inte ett ord till varandra på hela resan. Fast det är inte så långt. När vi var framme sprang jag fram till samma plats som vår dejt.
-Är hon där? Skrek Alize....
Även fast ni inte hade kommentera 20 kommentarer får ni ändå ett till kapitel.
KOMMENTERA!
Nere vid köksbordet hade Justin dukat upp massa frukost.
-Det är bara att ta vad du vill ha!
-Tack, jag är sååå hungrig! sa jag och började ta för mig
-Hehe, jag gjorde nog lite för mycket. Men det blir som brunch! Vill du ha pannkaka? Skrattade Justin.
-Ja, gärna!
-Vill du ha grädde på?
-Ja.
Han la upp pannkakan på tallriken och sprutade lite grädde på den. Sen började han spruta i mitt ansikte!
-Ahh vad gör du?! Skrattade jag.
-Sprutar grädde i ansiktet på dig(misstolk xd)!
-Haha, nä nu ska du få!
Jag tog hela pannkakan i handen och kastade den på han.
-Mohahah.
-You are going down! Sa han och kastade en pannkaka på mig också.
Jag har aldrig haft så här kul i hela mitt liv! Jag började verkligen gilla Justin, tror jag..
Justins perspektiv
Jag och Alize var alldelens galna, jag började verkligen gilla Alize nu. Jag har aldrig haft så här kul med någon annan person förut!
-Haha okej, Alize jag ger mig. Jag lägger ner grädden! Vi måste verkligen ut och leta Jasmine nu..
-Oj, förlåt det har jag glömt bort..
-Haha jag med, jag hade så kul.
-Jag med.
-Följ med mig och låna kläder om du vill? Sa jag till henne, jag hoppades att det skulle bli som förra gången, fast utan allt slagsmål.
-Okej.
Vi gick upp för trappan och gick in i Justins rum och in i hans garderob.
-Här får du mjukisbyxor och en hoddie, precis som förra gången.
-Vänd dig om. Sa hon.
-Va?
-Vänd dig om.
-Jaha oj förlåt. Sa jag och vände mig om. Försökte tjuvkika lite med hon såg det.
-Haha Justin inte titta!
-Haha okej, okej!
-Haha okej nu kan du titta.
-Nu är det din tur att vända dig om.
-Okej.
Efter vi hade bytt om gick vi ut. Jag försökte ringa Jasmine men hennes mobil var avstängd.
Jag tänkte på vars hon kanske kunde vara och sen kom jag på.
-Jag vet vars hon kanske är! Skrek jag.
-Vars då?!
-Våran tredje dejt, en jättefin kväll. Då hade vi picknick på stranden och hon har sagt flera gånger att hon önskar att vi kunde göra om det.
-Vi springer dit och kollar om hon är där. Oj just det! Alla fans och paparazzis..
-Vi tar bilen, du får låna solglasögon, ta på dig huvan!
Vi sa inte ett ord till varandra på hela resan. Fast det är inte så långt. När vi var framme sprang jag fram till samma plats som vår dejt.
-Är hon där? Skrek Alize....
Även fast ni inte hade kommentera 20 kommentarer får ni ändå ett till kapitel.
KOMMENTERA!
Never say never - kapitel 15
Jag smög upp till toan och på väg tillbaka till gästrummet gick jag förbi Justin rum, han ropade på mig med hes röst och jag gick in till hans rum.
-Vad händer? varför är du fortfarande vaken? frågade han.
-Ärligt talat kan jag inte sova på grund av den där jävla skräckfilmen, suckade jag.
Han började skratta och klappade på sängen bredvid sig. Jag gick och la mig där och han la sin arm runt mig. Jag somnade strax med ett leénde på läpparna.
Justins perspektiv
Alize somnade snabbt efter att hon lagt sig ner bredvid mig. Jag låg och kollade på hennes änglalika ansikte och somnade till hennes djupa andetag. Jag vaknade upp av att mamma skakade mig. Hon förde mig ut ur mitt rum och jag smög försiktigt för att inte väcka Alize. Jag gick klumpigt ner för trappen och satte mig i soffan. Jag suckade och tittade frågande på mamma.
-Varför väcker du mig så här tidigt?! frågade jag halv-irriterat.
-Justin, för det första, klockan är inte tidig, den är 11 och för det andra jag har något viktigt att prata med dig om, och nu har jag tydligen ytterligare en viktig sak att prata med dig om?
-Vad för viktiga saker?
-Du vet såna här varelser som kallas för tjejer som killar har en tendens att gilla?
-Eeeh? jaaaa?
-Såna ska man passa sig för.
-Mamma, vad snackar du om?
-Ne okej, det här är seriösa saker.
-Vadå?
-Varför sover Alize hos dig medans Jasmine är försvunnen?
-Men det är ju inte direkt ovanligt att Jasmine inte sover över här.
-Nja men hon brukar inte sova i din säng.
-Vi har inte direkt gjort något om det är det du tror?
-Det var inte det jag menade, utan har du någon aning om varför Jasmine är borta?
-Men hon är hemma, vi har bråkat lite.
-Hur kunde du lämna henne ensam efter att ni bråkat?!
-Vi bråkade ju typ i stort sett hela tiden, varför undrar du hela tiden varför Jasmine är borta?
-För att Jasmines föräldrar har ringt mig och frågat om jag sett henne, hon är försvunnen. Och hon svarar inte på mobilen.
-VA?!
-Ja Justin, vi måste hjälpa dom att leta.
-Jag går och väcker Alize....
-Gör det... Men du, Justin!
-Ja?
-Hur är det mellan dig och Alize?..
-Vi.. Vi är inte tillsammans, men vi är inte bara vänner.. jag vet inte riktigt, det är komplicerat.. allt har gått så fort.
-Okej, gör inget du ångrar bara.
-Nejnej, tack, tack mamma för att du finns, jag älskar dig ♥
Jag lämnade min tårögda mamma bakom mig och skyndade upp till Alize. Jasmine är säkert bara hemma hos en kompis... och hennes mobil har dött. Förhoppningsvis är det inget värre än så...
Alizes perspektiv
Jag vaknade av att Justin skakade mig. Jag stönade till och blängde på honom medan jag drog täcket över huvudet.
-Jasmine är försvunnen, sa Justin och drog av mig täcket.
-Du har liksom gjort slut med henne, det är andledningen till att det är jag som ligger här istället för henne.
-Ha-ha, det var inte det jag menade... sa han och leéndet dog bort.
-Hon är helt borta, hennes föräldrar har inte sett henne och hon svarar inte på mobilen.
-Men lugn, hon är väl bara hos en kompis.
-Jag hoppas det, även fast jag inte direkt gillar henne så vill jag ju inte att det ska hända henne något.
-Jag förstår det, samma här...
Justin bara mumlade något till svar och gick bort till fönstret. Jag gick fram till honom och la armarna om hans midja.
-Låt mig bara få gå och klä på mig och fixa mig lite, även fast jag inte har några saker här... och så åker vi och letar efter henne sen.
-Gör det, log han. Mamma har smink inne på toan så du kan låna lite av henne. Men ärligt talat är du lika fin utan, sa han och vände sig mot mig och kysste mig på pannan.
Jag sprang in i gästrummet där jag hade mina kläder från igår som nu var torra. Jag tog av mig Justins kläder och klädde på mig mina egna. Sen gick jag in med hans kläder och la dom på hans säng. Jag blev förvånad när Justin inte var där men insåg sen att han säkert gått ner för att äta. Jag skyndade in på toan och mycke riktigt låg det lite smink där, jag kletade på mig mascara och orkade sen inte fixa mig mer.
Nere vid köksbordet hade Justin dukat upp massa frukost.
-Det är bara att ta vad du vill ha!
-Tack, jag är sååå hungrig! sa jag och började ta för mig.
-Vad händer? varför är du fortfarande vaken? frågade han.
-Ärligt talat kan jag inte sova på grund av den där jävla skräckfilmen, suckade jag.
Han började skratta och klappade på sängen bredvid sig. Jag gick och la mig där och han la sin arm runt mig. Jag somnade strax med ett leénde på läpparna.
Justins perspektiv
Alize somnade snabbt efter att hon lagt sig ner bredvid mig. Jag låg och kollade på hennes änglalika ansikte och somnade till hennes djupa andetag. Jag vaknade upp av att mamma skakade mig. Hon förde mig ut ur mitt rum och jag smög försiktigt för att inte väcka Alize. Jag gick klumpigt ner för trappen och satte mig i soffan. Jag suckade och tittade frågande på mamma.
-Varför väcker du mig så här tidigt?! frågade jag halv-irriterat.
-Justin, för det första, klockan är inte tidig, den är 11 och för det andra jag har något viktigt att prata med dig om, och nu har jag tydligen ytterligare en viktig sak att prata med dig om?
-Vad för viktiga saker?
-Du vet såna här varelser som kallas för tjejer som killar har en tendens att gilla?
-Eeeh? jaaaa?
-Såna ska man passa sig för.
-Mamma, vad snackar du om?
-Ne okej, det här är seriösa saker.
-Vadå?
-Varför sover Alize hos dig medans Jasmine är försvunnen?
-Men det är ju inte direkt ovanligt att Jasmine inte sover över här.
-Nja men hon brukar inte sova i din säng.
-Vi har inte direkt gjort något om det är det du tror?
-Det var inte det jag menade, utan har du någon aning om varför Jasmine är borta?
-Men hon är hemma, vi har bråkat lite.
-Hur kunde du lämna henne ensam efter att ni bråkat?!
-Vi bråkade ju typ i stort sett hela tiden, varför undrar du hela tiden varför Jasmine är borta?
-För att Jasmines föräldrar har ringt mig och frågat om jag sett henne, hon är försvunnen. Och hon svarar inte på mobilen.
-VA?!
-Ja Justin, vi måste hjälpa dom att leta.
-Jag går och väcker Alize....
-Gör det... Men du, Justin!
-Ja?
-Hur är det mellan dig och Alize?..
-Vi.. Vi är inte tillsammans, men vi är inte bara vänner.. jag vet inte riktigt, det är komplicerat.. allt har gått så fort.
-Okej, gör inget du ångrar bara.
-Nejnej, tack, tack mamma för att du finns, jag älskar dig ♥
Jag lämnade min tårögda mamma bakom mig och skyndade upp till Alize. Jasmine är säkert bara hemma hos en kompis... och hennes mobil har dött. Förhoppningsvis är det inget värre än så...
Alizes perspektiv
Jag vaknade av att Justin skakade mig. Jag stönade till och blängde på honom medan jag drog täcket över huvudet.
-Jasmine är försvunnen, sa Justin och drog av mig täcket.
-Du har liksom gjort slut med henne, det är andledningen till att det är jag som ligger här istället för henne.
-Ha-ha, det var inte det jag menade... sa han och leéndet dog bort.
-Hon är helt borta, hennes föräldrar har inte sett henne och hon svarar inte på mobilen.
-Men lugn, hon är väl bara hos en kompis.
-Jag hoppas det, även fast jag inte direkt gillar henne så vill jag ju inte att det ska hända henne något.
-Jag förstår det, samma här...
Justin bara mumlade något till svar och gick bort till fönstret. Jag gick fram till honom och la armarna om hans midja.
-Låt mig bara få gå och klä på mig och fixa mig lite, även fast jag inte har några saker här... och så åker vi och letar efter henne sen.
-Gör det, log han. Mamma har smink inne på toan så du kan låna lite av henne. Men ärligt talat är du lika fin utan, sa han och vände sig mot mig och kysste mig på pannan.
Jag sprang in i gästrummet där jag hade mina kläder från igår som nu var torra. Jag tog av mig Justins kläder och klädde på mig mina egna. Sen gick jag in med hans kläder och la dom på hans säng. Jag blev förvånad när Justin inte var där men insåg sen att han säkert gått ner för att äta. Jag skyndade in på toan och mycke riktigt låg det lite smink där, jag kletade på mig mascara och orkade sen inte fixa mig mer.
Nere vid köksbordet hade Justin dukat upp massa frukost.
-Det är bara att ta vad du vill ha!
-Tack, jag är sååå hungrig! sa jag och började ta för mig.
